En gång i månaden stänger Lias förskola lite tidigare så lärarna kan ha möte.
Detta glömmer jag bort i stort sett varje gång, men när jag jobbade 90% var jag ändå på väg dit när jag fick telefonsamtalet, och behövde bara toklubba den sista biten för att i sista sekund hämta upp henne med andan i halsen.
Men idag satt jag bekvämt tillbakalutad i min kontorsstol när 'Dagis' började blinka på displayen och en kall hand grep tag om mitt hjärta.
Hon som ringde och meddelade att de stängde nu (nu!) lät såklart förstående även om jag hörde den kvävda sucken, och jag ursäktade mig medan jag loggade ur och klädde på mig samtidigt innan jag rusade iväg mot bussen, ringandes Simon och närboende vänner ifall nån var i närheten och kunde hämta upp, men så var såklart inte fallet.
Så det blev att ursäktande smyga in med svansen mellan benen där lärarna satt i en ring och fikade, med Lia nöjt ätande en bulle i knät på favoritfröken.
Så nu vill jag skicka en offentlig vädjan till min hjärna, för det här börjar verkligen gå för långt..
Till min hjärna
Nån gån kort efter att jag blivit gravid försvann du. Du tog ditt pick och pack och drog.
Kanske var det avundsjuka, kanske ville du inte ha konkurrensen, jag vet inte. Men sen den dagen har jag inte sett till dig.
Vi brukade ha kul du och jag. Kanske lyssnade jag inte på dig särskilt ofta, kanske fick du inte de utmaningar du behövde och kanske skadade jag dig ibland med alkoholhaltiga drycker utan att direkt tänka på hur du skulle påverkas..
Men det är annorlunda nu. Jag har förändrats. Jag förstår nu hur viktig du var för mig och ja..
Jag saknar dig.
Så snälla kom tillbaka. Vi kan göra vad du vill!
Plugga mattetal eller läsa böcker av ryska författare. Jag gör vad som helst, jag slutar till och med att kolla Desperate Housewives om du vill, bara du återvänder.
Så snälla. Jag orkar inte vara korkad och glömsk mer. Kom tillbaka innan det händer något allvarligt och jag glömmer Lia i matbutiken eller på en tunnelbana.
Kom tillbaka.
Peppning inför ett Bungee Jump från 90 meter hög bro i Costa Rica. Ett av de tillfällen jag och hjärnan var långt ifrån överens.. Men vafan vi överlevde ju!
Nån gån kort efter att jag blivit gravid försvann du. Du tog ditt pick och pack och drog.
Kanske var det avundsjuka, kanske ville du inte ha konkurrensen, jag vet inte. Men sen den dagen har jag inte sett till dig.
Vi brukade ha kul du och jag. Kanske lyssnade jag inte på dig särskilt ofta, kanske fick du inte de utmaningar du behövde och kanske skadade jag dig ibland med alkoholhaltiga drycker utan att direkt tänka på hur du skulle påverkas..
Men det är annorlunda nu. Jag har förändrats. Jag förstår nu hur viktig du var för mig och ja..
Jag saknar dig.
Så snälla kom tillbaka. Vi kan göra vad du vill!
Plugga mattetal eller läsa böcker av ryska författare. Jag gör vad som helst, jag slutar till och med att kolla Desperate Housewives om du vill, bara du återvänder.
Så snälla. Jag orkar inte vara korkad och glömsk mer. Kom tillbaka innan det händer något allvarligt och jag glömmer Lia i matbutiken eller på en tunnelbana.
Kom tillbaka.
Peppning inför ett Bungee Jump från 90 meter hög bro i Costa Rica. Ett av de tillfällen jag och hjärnan var långt ifrån överens.. Men vafan vi överlevde ju!
2 kommentarer:
Känner igen det där. Särskilt efter två graviditeter och nu småbarnsaktiviteter. Hjärnan har gått i någon slags "Melt-down-mode"! :-P
Jempa!
Om du lyckats locka tillbaka din hjärna, så snälla dela med dig av hur du gjorde. Jag saknar min också, även om den tidigare inte gjorde så mycket nytta ;)
Skicka en kommentar