Faran är fan över..

Allt har varit lugnt i tre dagar nu, och jag är vrålhungrig mest hela tiden. Det måste ju betyda två saker. 

1. Jag är frisk. Bra.
2. Kroppen är i hysterisk obalans eftersom jag inte väger precis 63 kilo längre, och försöker desperat få mig att äta allt jag ser för att komma tillbaka dit. Mindre bra, men hellre 63 kg än sjuk.

Detta firade vi med att spendera förmiddagen på Spårvagnsmuseet..

Här hängdes det glatt i gamla bussar..

..samt spanades på gamla läskiga 70-talspundare. 

Vi gjorde ett nytt försök med minitåget. Förra gången vi åkte det slutade det ju i katastrof, då Lia i 30-sekunderspausen då vi stod stilla, fick panik av rastlöshet och slog i huvudet i vagnkanten när hon försökte ta sig ur. Detta ledde såklart till grin hela tillbakavägen och alla trodde hon var livrädd. 

Nu gick det mycket bättre, bara Simon såg lite rädd ut.

Och vid tågbanorna träffade vi otroligt nog och helt oplanerat, Olle och Amanda. Olle och Lia hälsade avmätt på varandra och lekte fint en stund. Deras gemensamma kärlek till tåg kommer iallafall alltid finnas där. 

 

Efter lunch bar det återigen av mot söder, närmare bestämt hem till Rookiemom för att fira hennes lilla gula barn som fyllde fyra för nån vecka sen, på en dag som jag förmodligen spenderade på toalettgolvet och missade alltså kalaset..

Här sänghoppades det.. 

 ..och Lia lät motvilligt de andra testa Ipad;en i flera sekunder.

Vi kunde även lättat konstatera att även om de gillar rosa, kommer de aldrig blir några prinsessochponny-tjejer.

Imorgon blir det jobb för första gången på länge. Det känns ungefär som att komma tillbaka från en jäkligt dålig semester. Ska bli riktigt skönt.