Barcelona (Eller ett test för att se hur många bilder ett inlägg faktiskt klarar..)

Så var det alltså dags för företagets årliga Europaträff där 700 pers samlas för att networka, få inspiration, och kanske festa lite. Förra året i Interlaken i Schweiz, och den här gången i Barcelona.

Jag såg fram emot resan, och nästan mest hotellrummet, att få sova några nätter helt ensam, och komma hem utvilad och fräsch.

Men nu kör vi bilder tycker jag.


Dag 1:

Med fina kollegor och en klubba i munnen blir ingen flygning för tråkig.

Jag hade hoppats på att få pusta ut på mitt rum en liten stund innan vi gick ut för att käka middag, men på  sängen låg en salongsberusad programmerare och skrek hejarramsor att jag skulle packa upp så fort som möjligt så vi kunde dra vidare.

På middagen där fotografen bad mig se vacker ut, så jag fnös ett överlägset 'Please..' 

Det blev inte så vackert.

Efter middagen borde jag ha gått och lagt mig, men hotellbaren var öppen, ölen var god och kollegorna glada och suddiga, så det blev senare och senare..

 ..tills jag som sagt kände mig som Carrie Bradshaw och gick inte och lade mig förrän kl 2. Fail nr ett.

Dag 2:

Trötta men peppade väntade vi in dagens aktiviteter..

..sen networkades det utav bara helsike. Jag mest med såna jag kände, men ändå.

På lunchen hann vi med en kvarts paus där vi fotade från poolvåningen på hotellet. Synd som sagt att det mest var molnigt och regnigt, men jag var nöjd med utsikten ändå.

I väntan på bussen som skulle ta oss till middagen på ett anrikt gammalt museum.

Här fick mina bordsgrannar i uppdrag att se kåta, glada och tacksamma ut. 

Emil ser dock mest ut som att han känner fislukt och Mariana ser ut som hon hatar mig, så Sara fick bli vinnaren.

Själv var jag bara glad att få äta middag i på ett så sjukt snyggt ställe.

Allt eftersom kvällen fortskred stals det Cava-flaskor och vi lärde oss svordomar på olika språk. Ibland funderade vi på att åka hem och sova, sen posade vi istället.

Till slut på sista bussen hem. Jag som brukar misslyckas fatalt med det där tecknet och det alltid ser ut som att jag har korta, krokiga grisfingrar när jag försöker, känner här att jag lyckades hyfsat. Håll med nu, jag vill ju så gärna.

 Väl på hotellet så var hotellbaren öppen, ölen var god och kollegorna posade under hot tydligen. Eller så känner jag på hans adamsäpple. Nåväl, i säng kl 3. Fail nr två.

Dag 3:

Vid frukosten dansades det ibland tågdans. Vi deltog inte.

Sen hade det bjudits in lite producenter, låtskrivare, sångpedagoger och koreografer. Vi delades i i tre ca 230 pers-grupper och fick i uppdrag att på tre timmar skriva en låt, och med sång och dans framföra den inför de andra.

Jag anslöt mig till låtskrivargruppen som skulle ansvara för refrängen. När vi väl kom igång förvandlades den vanligtvis lugna och trevliga Jempa till låtskrivar-Hitler, som dissade alla förslag utom sina egna. Dom andra fick skriva.

Working-lunch med genomgång av text, sång- och dansträning. Notera min fokuserade Hitler-min.

Showtime, och förutom att vår grupp var sämst (dock inte texten vill jag nämna för ingen hörde den iallafall, men vi hade klart sämst solosångare. Det ringer fortfarande i mina öron) så fick arkitekten som byggt huset tillkallas och han gav stränga order att vi fick sluta hoppa, eftersom golvet skakade riskabelt. Det måste ju ändå betyda succé.

På eftermiddagen delades vi in i de mindre, förbestämda teamen och gick ut på nån form av skattjakt där vi med hjälp av karta, bilder och ledtrådar skulle leta rätt på inhyrda skådisar som skulle ge oss ett kuvert med ny plats och uppdrag. 

Solen visade sig äntligen och dagen bestod av en massa promenerande, ritande och spontana danser på en katedraltrappa.

Vi struntade till och med i att vi såg ut som ätt gäng töntar i våra teamtröjor, och tog ogenerat flertalet teambilder..

..och min vana trogen hade jag en kändis look alike i mitt team. Den här gången Dharma från 'Dharma & Greg', vars riktiga namn jag glömt.

(Förra året minns ni kanske att det var Helen Hunt, även om jag verkar ensam om att tycka det.. Men den här gången håller ni väl med!?)

Vi var ju mest med folk från andra länder i den här övningen, men titt som tätt stötte vi på våra svenska vänner bland caféer och trånga bakgator. Det var fint det.

Här är vi klara med uppdraget och tar ett glas i väntan på att bli upphämtad av bussarna. Vår egentligen enda lite längre paus utan någon slags aktivitet på hela resan. Det var också fint.

Efter att ha haft nästan en hel kvart att fräsha upp sig och byta kläder, var det dags för fest igen..

..den här gången på en klubb vid stranden, och återigen var vi mycket tacksamma att det inte regnade.

Även här blev det ett jäkla drag, och vi tansade tiscotans i några timmar tills vi faktiskt var så pass vuxna att vi INTE tog den sista bussen till hotellet, utan tog den som gick redan vid midnatt..

Vi stannade inte heller i hotellbaren utan gick och la oss hyfsat tidigt, men det blev ett fail nr 3 iallafall, eftersom det knackade på dörren nån timme senare och en glad kollega absolut ville diskutera sina nattliga äventyr och inte riktigt verkade märka att jag sovit djupt. Han har tur han, att jag gillar honom ändå.

Dag 4:

Så här har ni alltså mig på väg hem, extremt fräsch och utvilad.

Till sällskap hade jag en ny bok och Sara, som även när hon låg såhär var mer underhållande än boken.

Men att komma hem till närapå tropisk hetta och den där lilla ängeln till höger, gav energi att överleva ännu en dag.

Så min summering är att jag är slut som artist, blekast i Sverige, men har ändå haft det oförskämt bra.