Tack och hej..

Ok, för min egen skull ska jag göra detta snabbt och smärtfritt.

Jag måste sluta blogga. Jag hinner inte.

Bloggen känns mer som ett stressmoment nu när jag har blivit en nästan-heltids-jobbande småbarnsmamma, och då det mest spännande jag gör om dagarna är typ att gå mot rött på väg till jobbet, så finns det inte så mycket att skriva om.

Jag vet inte alls om det kommer att hålla, kanske kommer jag tillbaka snart, kanske blir jag en vecko- eller månadsbloggare, och jag kommer definitivt fortsätta följa mina bloggvänners bravader.

Tack så mycket ni som läst, det har varit askul.

Jag avslutar med en sista ytlig observation.


Nuförtiden har till och med skyltdockorna silikonbröst.

Då måste jag också skaffa.

Hejdå.

Mer jämmer och elände

Som att inte livet var tillräckligt svårt som det är, så bär jag på ännu en sorg.

Kaffet.

Jag tycker av nån anledning inte om kaffe längre.

Kanske beror det på allt fikande under mammaledigheten, jag vet inte, men plötsligt känns kaffe som en besk sörja jag inte förstår hur jag kunde föra till min mun.

Kaffe, du fattas mig..

Det är en katastrof.

Jag menar, vad är poängen med att ha ett jobb när man sitter framför datorn större delen av tiden, när man inte kan mysa till det med en kopp kaffe ett par gånger om dan?

Kanske läge att bli dramatisk massör ändå? Då finns det nog inte tid för några kafferaster.

Och en parentes. Ser inte Andreas Carlsson lite rolig ut i sina solglasögon? Jag börjar fnissa varje gång han syns i rutan.

Martyren

En riktig skitdag.

Jag vill inte dra det gamla talesättet 'allt som kunde gå fel gjorde det', eftersom jag både lyckades klä på mig och äta lunch utan några fadäser.

Men det känns som att det mesta utöver det lyckades gå snett.

Så när man då står där, trött och ledsen, med en skrikande unge på armen, och portkoden magiskt nog har slutat fungera så man med sin lediga hand måste gräva i handväskan efter nycklar som gömt sig i en ohittbar vrå, så tror man för ett ögonblick att man är med i en film.

För i filmer så händer alltid nåt bra när man liksom fått nog.

Antingen så hittar personen ifråga ett brev på golvet som informerar om en mångmiljonvinst, eller så står någon iallafall redo med ett varmt bad, med rosenblad strödda över skummet.

Men nu är ju det här ingen film, så allt jag kom hem till var ett internet som segar värre än nånsin, ett barn som gjort det till en sport att gå nr 2 så fort man just bytt blöja och en hög papper som borde gås igenom, men istället bara växer.

Inte ens det faktum att Anna Anka verkar ha ljugit om sina skönhetsmiss-meriter kunde muntra upp mig.

Då är det fan illa.

Hårresande

Sen Lia kom hem från Grekland står det mer och mer klart att hon gått från en bejublad mohawk...



..till något som börjar bli kusligt lik en hockey-frilla.



Vad blir det härnäst? Liam Norberg-page?

Detta kan mycket väl vara det sämsta jag gjort. Övning ger uppenbarligen inte färdighet i paint.

Sådärja

Då var dagens lunch till Lia klar.


Det som brister i nyttigheten hos pasta och falukorv, tar jag lätt igen med Ekologisk ketchup. Ungefär som att dricka Cola light till Big Mac & co.

Ingen ska nånsin komma och säga att jag inte har koll vad gäller kost och hälsa.

(ska inte göra en smiley, ska inte göra en smiley, ska inte göra en smiley..)

The return of the snor-monster

Men först kick-off med jobbet.

Bussen tog oss till ett mycket mysigt ställe i Norrtälje där vi efter en del konfererande skulle lära känna varandra lite bättre genom att, på bästa svenska sätt, bli fulla och bygga en bil.

Vi delades in i grupper, fick en hög plankor, spikar, några hjul och en timme att bli klara.

Detta visade sig vara en mycket icke-feministisk övning då männen i vårt lag hummade och snickrade, medan jag och min enda kvinnliga lagkamrat stod bredvid, fnissade och tog kort.


Sen var det dags att köra ett tävlingsrace med de fem lådbilarna, och eftersom jag tack och lov var tvåa från slutet att väga mest, fick jag turen att vara förare, trots att jag inte ens har körkort.

Det visade sig dock (med fyra salongsberusade segersugna medarberare som knuffare) att vara förare endast betydde att skrikandes för livet hålla sig fast och be till gud att inte bli dö annan-lådbilsplanka-genom-huvudet-från-sidan-i-hög-fart döden.

Den våldsamma starten. Tur att detta inte är en film, för mina dödsvrål är inget fler personer behöver höra.

Jag överlevde dock, även här blev det en andraplats från slutet, och jag kom helskinnad till kräftskivan där det sjöngs könsordsvisor och hånades skåningar.

Jag och en desperate man.

Tack vare Bakis-tabletterna blev det en lugn resa tillbaka till jobbet morgonen efter, där minuterna segade sig fram innan jag fick åka hem och konstatera att lugnet äntligen är över.

Gonatt.

Rättstavar'n

Ni som ett tag tyckte ni såg märkliga ord som 'skutits' och 'avlsutade' i mitt förra inlägg.. Ni såg fel.

Bara så ni vet.

Inte stor

Rookie Mom ställde för övrigt en mycket obehaglig fråga igår.

Vad jag vill bli när jag blir stor.

Jag blev genast torr i halsen och började vrida mig på stolen.

Jag trivs ju på mitt jobb, men börjar med mina 34 år redan bli en av de äldsta på kontoret.. Kommer jag ens kunna jobba kvar här när jag blir stor?

Åldern på att bli stor har förresten skjutits fram lite. Nu räknar jag med att anse mig som stor runt 50-trecket..

Vi gick igenom mina eftergymnasiala avslutade utbildningar vilket tog ungefär fyra sekunder. Massör och skådespelare.

Öppna eget i framtiden kanske? Dramatisk massage?

Det blir nog succé.

Guuuud va bra jag har det..

Jag går på roliga kräftskivor..


..där jag kramas med killar.


Jag kollar idol med en chokladask i knät.


Jag dricker rosé på Grappa med Rookie mom.



Och ändå...





Jäkla unge, jag S A K N A R dig!

Frustrerad

Jag börjar närma mig slutet av den första boken i Twilight-serien..

Mycket bra, fint och gulligt, men nu vill jag bara skrika åt dom att sluta glo varandra djupt i ögonen, luta sig mot varandras bröst, smeka varandras ansikten och bara LIGGA istället!

Jag sa LIGG era romantiska eländen!

Söndag

Tillbaka från gävle med fixat hår och lite trött efter en mycket lyckad kräftskiva.

Två konstateranden jag dock kan göra är att man inte bör spela Singstar när man fortfarande är lite förkyld, och Bakis funkar faktiskt riktigt bra!



Men nu känner jag mig lite ledsen och jäkligt ensam. Jag vill ha Lia hos mig. Jag har haft min paus nu, fått sova ut några nätter och haft min egentid. Nu räcker det.

Istället går hon på grekiskt bröllop och hänger på stranden hundratals mil härifrån.

Inte har hon frågat efter mig heller. Ok att hon inte kan prata, men ändå.

Ensam

Detta är helt galet.

Ok, jag börjar om. Återigen riktar sig detta inlägg till er som har barn, för ni andra kommer bara tycka att jag är sinnessvag.

Alltså, detta är helt galet. Simon och Lia har dragit till Grekland en vecka. Så jag är alltså ensam EN VECKA!

Dom åkte inatt, och när jag grinat hejdå somnade jag om och och sov till 10.30! Panikslaget tänkte jag då att jag måste gå upp. Upp och plocka, ta hand om saker och ting.

Sen kom jag på att jag är ensam, och även om jag idag för första gången känner att jag är på bättringsvägen (halleluja), så är jag fortfarande krasslig och bör vila.

Så jag låg kvar i sängen och läste och käkade vindruvor till klockan ETT, innan jag gick upp för att käka frukost.

Förstår ni?

Ikväll ska jag bara sitta själv, kanske dricka ett glas vin, grina lite till Dirty Dancing och göra precis vad jag vill.

Imorgon blir det kräftskiva, nästa vecka ett par After work och kick-off med jobbet.

Jag har till och med köpt en rulle 'Bakis' -tabletter och känner mig så härligt fjortisaktig.

Den Stora Saknaden har ännu inte satt in, och jag ska verkligen försöka göra det bästa av den här veckan och njuta av den paus jag verkligen behöver, medan min familj chillar på Korfu.

Lyllo mig just nu.

Har DU kontroll över ditt drickande?

/Socialstyrelsen

Sämsta morsan

Så här har det sett ut oroväckande länge nu..


Men vafan, Simon jobbar och jag är sjuk.

Inte i nöd, bara lust

Stackars mig alltså. Här är man sjuk och ynklig, och EN enda kommentar får man (tack Jenny), medan ni andra bara suckar och tänker 'vilket gnäll', innan ni går vidare till andra roligare bloggar.

Nä, idag ska jag umgås med mina riktiga vänner. Vampyrerna.

Först ska jag ligga och läsa första Twilight-boken hela dagen, och ikväll är det True Blood igen.

Är det någon som fortfarande tvivlar på att detta är en bra serie? Kolla då detta intro, och think again.

Krya på mig! Tack mig själv!

Men fan också.

Efter ca sex veckors hostande och en antibiotikakur kunde man ju tycka att jag skulle bli bättre.

Igår blev jag istället sämre och mår nu som en gammal hund, med svullna körtlar, ont i huvudet och hostan från helvetet som vägrar ge upp.

Jag gick direkt till vårdcentralen, skickade på lungröntgen och fick peta i halsen ännu en gång (den här gången var jag dock förberedd. Tack Xylocain spray), och läkaren kunde bara konstatera att jag dragit på mig ännu ett virus, förmodligen på grund av antibiotikan som slagit ut mitt immunförsvar.

Så nu ska jag fan vila!

På grund av att jag tidigare mest hostat men i övrigt inte mått så jättedåligt har jag levt precis som vanligt, men nu får det vara slut med det. Nu ska jag bara ligga och ta det lugnt och bli frisk.

Iallafall i 50 minuter, tills det är dags att hämta Lia aka skrikmonstret på dagis.

Kvällens måste.

'Svenska Hollywoodfruar' på trean!

Särskilt intressant känns Anna Anka, en riktig überbitch med hemsk dialekt som faktiskt blev arresterad för ett par år sedan då hon kastat en isklump i huvudet på sin man, 'väldsatisten' Paul Anka.

Annas mugshot

Hit med popcorn och cola!

Apropå mord

Tidigare idag..

Jag: Hörru, kan vi inte kolla på dom här försäkringarna nu, det är lika bra att få det gjort.

Simon: Vad går det ut på då?

Jag: Livförsäkringar. Om jag dör får du en stor summa pengar och om du dör får jag en stor summa pengar. Pappa säger att det är jätteviktigt att ha.

Simon: Men vi tar lägsta möjliga, vi måste hålla nere våra månadskostnader.

Jag: Men om du dör vill jag ju tjäna en hacka. Det kostar bara 98 kr i månaden för mig, så får jag en miljon om nåt skulle hända. Annars kan man ta en halv miljon, det kostar bara 56 kr i månaden.

Simon: Men det räcker väl för din försäkring. Jag klarar mig alltid..

Jag: Men hallå. Om jag dör kommer ju du direkt ta Lia med dig och flytta till Grekland. Vore det inte skönt med en stor summa pengar att starta upp med då?

Simon (plötsligt med en intresserad glimt i ögonen): Jo det har du ju rätt i.. Ta en miljon då.

Så nu vet ni. Om jag dör under mystiska omständigheter, så är Simon den skyldige.

Plus och minus

Dagens plus är att det är söndag och vi är fortfarande friska. Så vi verkar ha klarat oss. Hej!

(Med Hej! menar jag alltså att det känns som att vi kommit över bäcken nu, från det gamla talesättet. Jag har inte blivit galen.)

Dagens minus går till något jag tänkte på igår.

Sker det inte väldigt många mord i Sverige nuförtiden?

För bara nåt år sedan var det en stor affär med tidningsrubriker i flera veckor om någon mördades. Man kunde namnet på offret, alla omständigheter och diskuterade det på kafferasten. Nu läser man ju om det dagligen och man kan knappt hålla ordning på alla mord till höger och vänster.

Inte ok.

A night at the akuten

Eller en natt i helvetet passar nästan bättre.

Efter oavbrutna kräkningar hela kvällen och natten ringde jag till Vårdguiden vid tre på morgonen, och de tyckte att eftersom hon inte kissat eller kunde behålla någon vätska, var det läge att åka in.

Lia i väntrummet till akuten. En snäll sköterska förbarmade sig över oss och hämtade lite såpbubblor, som roade i flera minuter..

Väl där fick vi först vänta i det äckliga väntrummet med de pissgula väggarna i drygt en timme, därstackars Lia grät oavbrutet av törst och jag bara kunde ge henne några droppar i taget som hon snart kräktes upp, innan vi fick ett eget rum, med ett handfat och sterila kompresser som bästa leksaker.

Där fick vi stanna i ytterligare två timmar utan att något hände, så det var tur att hon somnade.

På en av mina 'jag måste ta en promenad i korridoren annars blir jag galen'-promenader, hittade jag det här jeteleskiga dockskåpet..

..I ett av rummen satt nån slags sköterska och hade tappat ett barn i golvet. Då detta var runt vargtimmen kändes det mycket obehagligt.

Läkaren kom till slut och klämde lite, och vi fick order att stanna kvar tills Lia hade kissat. Sen försvann hon igen.

Att i ett upplyst sjukhusrum sex på morgonen, vänta på att ett sovande barn ska kissa, är snäppet värre än att vänta på att telefonen ska ringa, eller att vattnet ska koka.

Så först vid niotiden imorse stapplade vi ut igen, galet trötta, men huvudsaken var att Lia slutat kräkas och mådde bättre.

Då började såklart vår egen oro.

Blir det till att ligga med huvudet i toaletten snart?

Hon har alltså inte kräkts sen fem på morgonen, natten till lördagen.

Nu är det lördagkväll. Har vi klarat oss, eller kommer jag ligga sömnlös ännu en natt och vänta på den berömda 'åneeej' känslan? Nån som vet?

Utekväll a'la småbarnsföräldrar

Ikväll skulle mamma vara barnvakt, så jag och Simon kunde gå på bio.

Vi ville se Inglorious Basterds, men då vi hört att de talar väldigt mycket tyska och franska i filmen och Simon då skulle ha svårigheter att hänga med i den svenska textingen, så vi hade istället bestämt oss för District 9.. Filmen var dock inte så viktig. Vi har inte varit ute tillsammans utan barn på flera veckor.

Allt var frid och fröjd. Jag och mamma hämtade Lia på dagis, och sen gick vi hem för att börja förbereda middagen.

Först hade dock jag och Lia en liten kramstund i soffan, när hon plötsligt hostade till, och förvånat kräktes ner hela mig.

Sen gick det bara utför.

Så vår sen länge efterlängtade utekväll har bestått av spytorkning, omkringkånkande och klädtvättning.

Men dom visar ju sista delen av Pireates of the Caribbean på femman iallafall.

Den har jag inte sett.

Sent igårkväll

Simon: Vad läser du?

Jag: Vaddå läser?

Simon: Ja, du har ju suttit framför datorn jättelänge och glott.

Jag: Nej jag läser inte. Jag bloggar.

Simon: Ok..

Jag: Har lite idétorka bara. Men jag kommer på något. Det gör jag alltid.

En halvtimme senare.

Simon: Vill du ha en kopp te?

Jag: Nej. Det är för varmt! Varför är det så jävla varmt härinne!?

Simon(muttrar): Kanske beror på att du suttit med datorn i knät hela kvällen..

Jag: Men jag måste skriva nåt! Jag skriver alltid nåt varje dag!

Simon: Men herregud, bloggen ska väl inte var en stress.

Jag: Den ÄR ingen stress! Det är ROLIGT att skriva!

Simon: Jag går och lägger mig då.. Godnatt.

Jag: Mmm. Kommer snart. Jag kommer nog på nåt, det gör jag alltid. Det är roligt att blogga.

Nästan rätt iallfall

Karriärsbyte kanske?

Svensk blygsamhet

Sitter förresten och kollar lite försnack för fotbollsmatchen och gillar inte det jag hör.

'Beställningsjobb' säger dom. 'Sverige kommer att vinna det här'

Herregud, har dom inte lärt sig att man inte får säga sådär? Då går det åt helvete.

Jag kan riktigt se 'CHOCKEN' och 'FIASKO' rubrikerna..

Öga för öga..

Ni kanske undrar vad jag håller på med.

Jo, fortfarande inspirerad av boken straffar jag mig själv, Taliban-style.

Jag har nu nämligen lyckats klämma Lias lilla hand inte bara en, utan TVÅ gånger i diskmaskinsluckan.

Nu börjar jag få riktigt ont i handen.

Bra.

Pinsamt

Inatt slog mig något sjukt jobbigt...

I mitt 'Ful' inlägg, så trodde ni säkert att jag går omkring och tycker att jag är skitsnygg på somrarna och ful på hösten. Så menade jag ju inte. Jag menade bara att man överhuvudtaget ser lite fräschare och gladare ut på sommaren när man är brun och sådär.. Inte att jag på något sätt tycker att jag är nån 10-poängare, vilken årstid det än är.. host..

Nej hörni, nu lämnar vi den där genanta historien bakom oss och fokuserar på något annat.

Jag kan till exempel berätta att jag läste ut 'Tusen strålande solar' igår, och grät som ett barn på julafton som just öppnat sitt paket och insett att han istället för ett Nintendo Wii har fått ett riktigt tennisracket.

Så sorglig var den.

Talibanjävlar.

Hjärtattack igen

Lia fick ikväll ett raseriutbrott jag aldrig tidigare sett maken till, och detta demonstrerade hon genom att göra ett perfekt kamikaze-hopp från soffan, men armarna efter sidorna och huvudet före.

Lyckligtvis fick jag tag i hennes tröja i luften.



Den där ungen kommer att bli min död.

Ful

Nu smyger sig höstfulheten på..

Det enda som finns kvar av den bleknande solbrännan är några nya rynkor och pigmentfläckar. Ansiktet som varit jämnbrunt ser snart ut som en färgpalett med blått under ögonen, röd näsa och resten gulvitt, men grånande tänder och dimmiga ögon.

Håret som under sommaren böljat glansigt och friskt, hänger nu i matta och livlösa testar över axlarna.

Garderoben byts sakta men säkert ut från de ljusa glada färgerna, till svart, grått och - om jag vill festa till det ordentligt - mörkblått.

Sommar-Jempa

Höst-Jempa

Gud va mysigt att hösten är på väg hörni.

Kändishälsarn

När jag ljög lite om Tomas Brolin i mitt förra inlägg, blev jag påmind om att jag ju faktiskt har träffat honom.

När jag hade min Stureplansperiod brukade jag gå ut med en tjej som kände lite kändisar. Hon ville gärna imponera på mig genom att låta mig hälsa på dem.

En av dem var alltså Tomas Brolin. Hon kramade om honom och jag var jättefull och skulle skoja till det lite, så jag tog hans hand och frågade 'Varför ringde du aldrig?'

Tomas hakade på direkt och sa att han blivit skrämd av mig för jag verkade vara en sån stark kvinna.

Succé

Sen dess älskar jag honom.

En annan gång gick det inte lika bra. Det var med Dr Alban.

Han stod lutad mot en vägg och såg störig ut.

'Kom så går vi och hälsar, jag presenterar dig!' jublade mitt sällskap.

Men jag stretade emot och sa nej tack. Han såg så dryg och nonchalant ut att jag inte ville skaka hans hand. Men jag blev ditdragen iallafall, och det gick precis så illa som jag befarat.

Han hälsade med ett slappt handslag - mer som att han tyckte att jag skulle kyssa honom på handryggen - medan han tittade åt ett annat håll.

Ingen succé

Sen dess tål jag inte honom.

Festarn

Jag har festat ganska mycket i mitt liv. Eller snarare jättemycket.
Det började väl i 13-14 årsåldern. Under hela min ungdom i gävle gick vi på krogen varje fredag och lördag varje vecka och på somrarna blev det 3-4 kvällar i veckan.

När jag flyttade till Stockholm hade jag både söderperioder och Stureplansperioder där jag skamlöst ljög om att jag var Tomas Brolins kusin för att komma in på de rätta ställena. (Där ljög jag nog igen förresten, för riktigt så sa jag aldrig. Men ni förstår vad jag menar.)

Ung party-hest som orkade vara uppe hela natten.

Höjdpunkten av mitt festarliv kom dock när jag började jobba på fartyg, och räknade en morgon ut att jag varit full varje kväll, fem månader i sträck. Då lugnade jag ner mig lite ett tag.

När jag sen kom hem från resorna och flyttade in med Simon i Aspudden var det som att jag tappade helt intresset för att gå ut och festa.

Eller förresten, correction. Jag går gärna på privata fester, och älskar att ta en After Work på nån bar eller uteservering.

Men att faktiskt sent på kvällen gå till en krog eller dansställe, det känner jag nästan lite namnlös fasa inför.

Jag föreställer mig liksom att jag ska gå in på lokalen och alla människor ska vända sig om, syna mig uppifrån och ner, och tänka 'Men titta, lilla småbarnsmamman. Har klätt upp sig för att gå ut och ha lite roligt.. Va gulligt..'

Igår skulle jag dock gå ut och dricka vin med bästa Jessica, och då det passade bättre att ta det lite senare istället för direkt efter jobbet, bestämde vi så.

Jessicas sambo är min arbetskamrat, och när vi pratade om den stundande utgången på kvällen frågade han 'Ni skulle gå ut ganska sent va?'

'Jo, vi ska träffas runt 21..' svarade jag, sen skrattade vi lite åt vilka nördar vi blivit.

Men efter några glas vin på trevliga Musslan vid Odenplan kändes allt nästan som förr igen, och vi sprang omkring som små fnissande fjortisar på bakgatorna för att leta efter nästa ställe att dricka vidare på.

Imponerad bar-hest som på fyllan ville göra ett likadant tak i sitt eget badrum.

Vid tolv tog dock småbarns-sömnbristen ut sin rätt och vi tog oss gäspande hemåt, där jag möttes av följande syn..

Ok, jag vet inte om ni faktiskt ser vad det här är, men det är alltså Lia och Simon sovandes i sängen.

Då kändes det plötsligt helt ok att numera vara en nörd.


Ok. Detta är alltså mitt bidrag till Årets Präktigaste Blogg-inlägg. Hoppas jag vinner.

Äntligen fredag!

Titta, nu har jag blivit en sån där igen. En sån som lever för helgen.

När jag var mammaledig tyckte jag helgerna var ganska trista. Simon jobbade nämligen oftast även då, alla andra mammalediga umgicks med sina familjer, och det var så fullt i butiker och på andra ställen så jag ville inte springa några ärenden.

Men nu är jag en arbetare igen. En knegare.

Snart kommer jag väl börja ha nedräkningar på min facebook-status också.

Trevlig helg!

Puh..

Det där var ju inte så farligt. Och bara en fiende (iallafall den enda som sa ifrån) fick jag på kuppen. Tur.

Apropå tatueringar förresten. Kommer ni ihåg första gången man såg en tribal-tatuering?

Jag såg den iallafall första gången på George Clooney i 'From dusk til dawn', och svimmade nästan av i bio-stolen för jag tyckte den var så snygg.

Jag bokade till och med tid för att göra en likadan. Min sambo för tillfället sa bestämt ifrån att göra hela armen på precis samma sätt som George, för det var jag helt inställd på, så istället ville jag göra något liknande i svanken.

Av någon anledning blev det dock inte av. Jag minns faktiskt inte varför, men både min arm och mitt ryggslut är än idag fritt från svarta, böljande mönster.

Tur igen.

Människor som hatar Jempa (förmodligen)..

Inspirerad av Sire tänker jag nu säga något som kanske kommer att ge mig fiender, eftersom alla verkar känna så starkt för detta.

Sire säger att Inglorious Bastards inte är en särskilt bra film, och eftersom jag inte har sett den än har jag inte sagt upp kontakten med honom. Men eftersom Tarantino är gud, så finns risken att jag måste göra det senare. Sorry.

Anyway. Jag ogillar någon som jag verkar vara helt ensam om.

Karaktären Lisbeth Salander.


Jag förstår inte varför alla tycker att hon är så jävla häftig! Det är ju för uppenbart!

Jag står inte ut med hennes 'coola', sura repliker, att hon är en hacker, hur hon kallar huvudrollsinnehavaren för 'Micke jävla Blomqvist', att hon lär sig slåss på fem minuter och att hon också ska vara så jävla mystisk, lite psykisk störd och hobby-lesbisk.

Droppen var när jag stod och läste på baksiden på filmen (har ej sett den än, bara läst böckerna), och i informationstexten stod det 'Bla, bla ska lösa ett jättegammalt försvinnande, och till sin hjälp får han den tatuerade och piercade Lisbeth Salander..'

Jag är också tatuerad! Jag känner knappt en enda person som inte har antingen tatueringar eller piercing.

Jag gillade böckerna, men allt med Lisbeth blir bara så jävla töntigt.

Är det ingen som håller med mig? Eller hatar ni mig nu..?

Host

Efter drygt tre veckor av konstant hostande, börjar jag nu bli väldigt bekant med denna åkomma, och har kartlagt de olika kategorierna.

Rethosta

Det vanliga, irriterande hostandet som är med dig hela tiden. När du kollar tv, tar en promenad eller är och handlar. Efter några dagar blir den som en del av dig, du vänjer dig, och hostar snart rätt ut i luften som ett barn, till omgivningens förskräckelse.

Nästan-Kräkhosta

Denna hosta är mest för oss långhåriga. Du lutar dig framåt i en vålsdam host-session, och sen andas du in så häftigt så lite hår följer med in i munnen, så hostningen istället övergår i ett gutturalt bräkande.

Attackhostan

Den här lömska varianten smyger oftast på dig mitt i natten, när du sover. Utan att du egentligen vet var eller vem du är, vaknar du bara upp och skrikhostar så våldsamt så du nästan trillar ur sängen, och väcker alla runtomkring.

Kissa-på-sig-lite hostan

Behöver egentligen ingen närmare presentation. Jag säger bara, gör era knipövningar tjejer.

Jobbhostan

En nykomling jag endast använt de två senaste dagarna. På ett stort, tyst kontor känns det lite olämpligt att vika sig dubbel och leverera en väsande hostfest, så man sträcker på halsen och försöker hosta lite diskret genom näsan istället.
Men det hindrar inte att minst tre personer åt gången ändå drar något Svininfluensa-skämt och skrattar nervöst.


Gå.Över.Nån.Gång.För.I.Helvete.