Skillnaden

När jag nu för tredje gången tog en jobb-tripp till Dorotea, och med tanke på mitt förrförrförra inlägg, funderade jag en del på skillnaden varför vissa människor är småstadsmänniskor och andra är storstadsmänniskor.

Situation 1 beskriver nog mer hur man föds, och situation 2 mer hur man blir.

Situation 1: Vi var på en lunchrestaurang. Den enda snabbmatsrestaruangen i byn kombinerad med kiosk och ATG-ombud.

Gästerna ropades upp med förnamn istället för menyn dom valt när deras mat var klar, och de flesta beställde med ett avslappnat 'Det vanliga'.

Särskilt en kille kommer jag ihåg. Han sa sitt 'Det vanliga', och farbrorn i kassan tog fram en låda och började plocka i olika ingridienser till en egenkomponerad sallad.

Han kom ihåg att killen ville ha sallad, tomat, kyckling, skinka, majs och fetaost.

'Öpp, öpp!' skrattade killen när farbrorn ansåg sig klar tänkte stänga locket. 'Du missade en grej..'

'Jamenjustja, löken förfan!' skrattade farbrorn tillbaka, sen betalade killen och gick.

Jag var förstummad.

Själv blir jag livrädd om någon som står i butik eller restaurang skulle visa minsta tecken på att känna igen mig.

Skulle någon på det ICA jag typ alltid handlar, kommentera något om det jag köpt eller på annat sätt säga något kamratligt som visar att dom vet att jag går där ofta, skulle jag hellre ställa mig i en kö som är dubbelt så lång, än att riskera att möta den kassörskan igen.

Skulle någon på en lunchrestaurang fråga om jag ville ha det vanliga, skulle jag bara dö på fläcken av skam.

Jag vet inte varför, och förmodligen är det något fel på mig, men så är det bara.


Situation 2: Andra gången vi skulle äta lunch såg jag en tvättäkta kändis!

Det var så himla oväntat att jag tog först för givet att hon jobbade på kontoret jag var där för att besöka, så jag var nära att hälsa, men sen insåg jag vem det var och skärpte till mig.

Jag vill inte skriva hennes namn eftersom jag inte vill att hon ska googla sig själv och se detta, men hon var med i idol, kom från Dorotea och gjorde roliga rörelser med handen när hon sjöng Michael Jacksons 'Beat it' och skulle vara lite tuff.

Gissa..

Så fort jag känt igen henne ägnade jag henne såklart inte en blick. I stockholm tittar man ju inte på kändisar. Man tittar överallt annars, ner i kaffekoppen, på sitt sällskap, in i väggen. Det spelar ingen roll om man får nackspärr på kuppen. Man.Tittar.Inte.På.Kändisar.

Det var dock svårt. Mitt sällskap pekade och sa halvhögt 'där är hon som var med i Idol' och jag nickade kort och bytte samtalsämne.

Några på stället bad om autograf och det var tydligt att hon blev glad. Inte det minsta besvärad. Mitt sällskap tyckte jag skulle göra det och ta med till Lia, men jag mumlade fram att hon nog var lite ung för att uppskatta det, och fortsatte studera gardinen.

Inte heller detta har jag någon förklaring på. Kanske vill vi låta dom vara ifred. Kanske vill vi visa att vi är så vana och inte bryr oss, eftersom det i Stockholm står en halvkändis i varje gathörn.

Men att vara kändis i stockholm måste kännas lite som att vara en vandrande solförmörkelse. Ingen tittar rätt på dig.