Lördag

Ibland är det tur att man har vänner med lite andra intressen än 'resor, film och musik.'

Amandas sambo Christian gillar tåg. Jättemycket.

Det gjorde att jag idag fick chansen att följa med till Spårvägsmuséet vilket visade sig vara en oväntad succé.

Kärlek vid en gammal buss.

Lia tyckte det var mycket spännande att klättra upp ner i de gamla vagnarna, köra lite egna trätågsbanor, och att Leksaksmuséet ligger i direkt anslutning och ingår i entrén gjorde inte saken sämre.

Lia blev kär i några läskiga gamla dockor som hon kan glömma direkt.. Härhemma blir det bara moderna, färgglada plastleksaker som aldrig ägts av någon annan och alltså inte kan bära på någon mörk hemlighet och skrämma upp en mamma som sett för mycket skräckfilm.

Det märkligaste av allt var nog cafét, som var obemannat.

'Vem betalar man till.. Amanda? Var betalar man?' mumlade jag förvirrat där jag irrade omkring och letade efter en kassaapparat, ett litet kassaskrin, varsomhelst där jag kunde lägga mina pengar.

Men det visade sig att man fick plocka på sig vad man ville, lägga det på minnet, och sen betala vid utgången när man var redo att gå hem.

I en stad där man helst inte ska låta handskarna ligga kvar i bilen eftersom någon då kan få för sig att krossa rutan och sno dem, fann jag detta mycket anmärkningsvärt.

Amanda och Christian letar desperat efter kassapersonal. Lia och Olle har dock fått varsin Festis och kunde inte bry sig mindre.

Det enda som gick snett var turen i minitåget jag bestämde mig för att ta med Lia på.

Ett litet tåg som färdades genom lokalen och en liten tunnel i en hastighet av ungefär 18 meter i timmen, men jag var övertygad om att hon skulle tycka det var lite småspännande.

Och det tyckte hon nog, fram tills det togs en 30 sekunderspaus mitt i av någon anledning. Detta fann Lia mycket irriterande och började genast sprattla, vilket resulterade i att hon slog huvudet i kanten, som ledde till en skrikfest jag inte hört maken till sen typ i förrgår.

Så när vi kom ut ur tunneln igen tillbaka till utgångspunkten där folk stod och väntade, hade jag alltså en hysteriskt skrikande unge i famnen som alla förmodligen trodde var livrädd av detta lilla snigelfartståg.

Innan helvetet bröt ut.

Men så var det alltså inte!

Gillar fortfarande tåg.

Ikväll är Simon ute med en kompis men jag sitter hemma eftersom jag fortfarande känner mig lite risig efter veckans sjukdomssläng.

Dom satt härhemma och tog en drink först och som uppvärmning slökollade vi på den bästa partyfilmen i modern tid. Marley & Jag.

Det är inte varje dag man finner två gråtande vuxna män i sin soffa.