Mammafunderingar

Ibland undrar jag vilken typ av mamma jag kommer att bli. Det vill säga när Lia och jag börjar kunna ha riktiga konversationer, hon börjar be om saker och jag ska försöka uppfostra liksom. Göra henne till en bra, duktig, icke-bortskämd, ödmjuk, lycklig och problemfri människa.

Jag tänker tillbaka på min egen mamma, och kan nog inte minnas att hon någonsin sagt nej till mig och syrran. Ville vi ha något så behövde vi bara tjata tillräckligt länge så gav hon med sig. Rekordet var nog när jag ville ha en Rottweiler. Det tog ett halvårs tjurande sen hade jag min valp. En helt annan historia.

Hon sa inte ens nej när jag och syrran lyckliga kom hemspringande med en stor geleklump grodyngel vid sommarstugan, som vi ville ta hem till stan.

Mamma ville tydligen uppmuntra vårt plötsliga naturintresse, så klumpen flyttades till en stor glasburk, vi följde med spänning deras utveckling, och när de började bli riktiga grodor ordnade mamma ett litet grodland i en stor plastlåda, med blöt sant, växter och till och med en plaskdamm.

Allt var frid och fröjd tills vi åkte bort en helg, kom tillbaka och insåg att grodorna lärt sig hoppa över helgen, rymt sitt trygga hem och gett sig ut på upptäcksfärd över radhuset.

Vi hittade små uttorkade grodlik under soffor och bakom skåp i månader efteråt.

Syster, mor, jag, och en Lia som är så liten så det ser ut som att jag håller i en fejkbaby.

I helgen var hon ju som sagt här också. Satt barnvakt en massa och köpte kläder till mig. En sån snäll mamma kommer jag också bli.

Men om Lia en dag kommer att komma dragandes med en hink grodyngel, då kommer jag nog - likt en förälder som kommit på sitt barn att smygröka och tvingar denne att röka ett helt paket på en gång för att få avsmak - tvinga henne att flytta ut i skogen en vecka. Tills hon bara längtar efter betong och avgaser igen, och får dessa galna naturupplevelserna ur skallen en gång för alla.