The dog whisperer

Det finns två typer av människor.

Dom som är lite konstiga (kattmänniskor) och dom som är fina och bra (hundmänniskor).

Jag har som tur var alltid varit en hundmänniska och har haft hundar under hela min uppväxt som jag tog hand om dag och natt och offrade mycket fritid på promenader, bollkastning, matning, trimning och allt annat som hör till.. (tur att mina föräldrar bara läser, jag tror inte dom vet hur man kommenterar. Min lätta överdrift går alltså säker.)

Nåja, hyfsat duktig var jag iallafall.

Men problemet har varit att Lia har hela tiden visat skrämmande tendenser att bli en kattmänniska!

Hon blir helt vild av lycka och börjar nästan tugga fradga av upphetsning så fort hon får syn på en av dessa fräsande, vasskloade djuren, som genast flyr hennes galna skrik.

Hundarna däremot, har på sin höjd fått ett håglöst 'voff, voff..' innan hon vänt uppmärksamheten till något mer intressant.

Tills ikväll.

Vi hade nämligen en liten överraskningsfest i Nytorgsparken för Amanda som fyller år idag, och hennes syster med fru hade en fin, lagom stor, lugn hund.

Fint firande

I början ville hon mest dra iväg med Olle och äta upp lilla Sigges kakor..

Kexrymmarna

..men när vi nästan skulle gå hem hände något stort. Hon fick hålla kopplet.

Plötsligt förändrades allt, och Lia växte en decimeter av stolthet över detta oväntade ansvar när hon promenerade iväg sida vid sida med hunden, som om hon aldrig gjort annat.

Kärlek

Dom gick i sakta mak runt parken, Lia klappade fint och skrattade lyckligt när dom sprang lite tillsammans.

Ännu mer kärlek.

Själv kunde jag knappt hålla kameran eftersom jag var helt knäsvag av förestående gullighets- och kärleksdöd.

Så tack världens finaste Casper, för att du omvände min dotter, och är det nån som vågar låta en tvååring ta en promenad med er hund, säg varje söndag, let me know.

Eller så får vi skaffa en egen. Ja, så gör vi.