Nära ögat

Lördagen var dramatisk på många sätt, men jag har inte kunnat prata om det förrän nu, då vi inte riktigt visste vad som var fel eller hur det skulle gå.

Och hade inte läkarna varit så pass uppmärksamma och tagit problemet på allvar hade jag kunnat förlora min fina vän Sara, som enligt läkarna förmodligen blev så illa matförgiftad så det gick ut i blodet och hon blev så dålig att hon fick ligga på intensiven i två dagar, och först idag var hon så pass pigg så vi kunde komma och hälsa på.

Jag och Amanda köpte alltså på oss tidningar och choklad och tog tunnelbanan mot Södersjukhuset.

Väl där drabbades vi av svår tvåår-post-förlossningsskräck samt lite Riket-skräck och bröt ihop av högst opassande nervösa fnissattacker medan vi bräkte fram 'Maary' och 'Beestefar' i sjukhushissen.

 Hissutbrott

Framme vid avdelningen slutade vi dock skratta och allt kändes plötsligt väldigt allvarligt..

Och där låg en plötsligt pytteliten, men ändå oförskämt snygg för att ha varit så fruktansvärt sjuk, Sara i ett mycket trist sjukhusrum.

Ok, riktigt såhär frisk såg hon inte ut.. Men fan, nästan.

Tur att hon hade en fantastisk utsikt iallafall..

Det här var annat än när jag fick ligga nio dagar på Karolinska för havandeskapsförgiftning med ett smutsigt tak som utsikt. Hej finfina söder. 

Ännu bättre blev det när en helikopter lyfte och svävade omkring utanför. Då var jag tyvärr inte tillräckligt snabb med kameran och var nära att ringa in ett falsklarm för att få en ny chans. Så coolt var det.

Vi kunde inte stanna alltför länge då hon fortfarande blir utmattad väldigt fort, men det kändes fint att få träffa henne, även om det var i en mycket ovan situation.

Tre vänner som umgås på det sättet man ska umgås, och på det sättet vi är vana vid.

Och du Sara. En gång sa du att jag var din trygghet, och vi var visserligen pridefulla men jag tror du menade vad du sa. Du ska veta att du är min trygghet också, och jag kan accptera och komma över den här skrämselchocken. Men gör ALDRIG såhär mot mig igen. Aldrig.