Självplågarn

Simon: Inatt var väl en bra natt?

Jag: Skojar du, jag sov typ 3 timmar max..

Simon: Ok, det märkte jag ingenting av.. Var hon vaken mycket?

Jag: Hon inte bara var vaken, hon stirrade på mig. Det började med att hon kom in i vårt rum istället för att stanna i sin säng och grina. Så jag vaknade av att någon stod och tittade på mig. Min värsta mardröm typ.

Simon: Men somnade hon sen då?

Jag: Nej I wish. Sen la hon sig nära och jag trodde hon ville mysa lite innan hon somnade, men hon låg bara och stirrade på mig.. I säkert en timme!

Simon: Äh, hon älskar dig bara.

Jag: Jo, men jag önskar att hon kunde typ Jerry McGuire-älska mig. Inte.. skräckfilms-älska.

Herregud, ska man behöva ha henne i sängen från början, fram tills hon är typ sju år för att slippa dessa skräckuppvakningar..? 

Och nu kommer Paranormal Activity 2 ut snart.. Ni kanske minns att jag var traumatiserad i flera veckor efter ettan, och nu utlovar dom att tvåan är ÄNNU värre. Och jag tvivlar inte, dom har ju blandat in det värsta, barn.

Så denna film kommer leda till ännu flera sömnlösa nättet, där jag är kissnödig men inte vågar gå upp på toaletten, kallsvettningar, höga hopp och lätt hjärtattack vid varje plötsligt ljud, allmän skakighet och förmodligen inga syskon till Lia eftersom jag kommer vara livrädd för småbarn resten av livet.

Men ska jag då verkligen se den..?

Ja såklart. Jag måste ju.

(Och ja, det var meningen att filmen skulle bli alldeles för stor, och på så sätt bara bli halvläskig istället för helläskig. Jag tänker på er känsliga.)