När jag var ung och okunnig, brukade jag rysa lite när jag passerade mindre samhällen med några utspridda villor, ett par trevåningshus med lägenheter och ett litet torg mitt i med Berras korvkiosk som mötesplats.
'Hur kan man bo såhär!' brukade jag utropa. 'Vad gör dessa människor på kvällar och helger? Vilket liv lever dom? Vad är det här för ställen liksom?'
Så när mitt jobb tog oss an ett företag i Dorotea att sköta delar av vår support, var jag mycket nyfiken när jag skulle åka dit första gången. Äntligen skulle jag få träffa riktiga bybor! Och långt upp i norr dessutom!
Dorotea idag, minus 27 grader. Då blir man sådär rynkig.
Nu har jag åkt dit regelbundet i över ett år, och jag vet vad det är för ställe.
Det är ett ställe där Chicken bits fortfarande är lite nytt och spännande. Ett ställe där taxichaufförerna vägrar ta dricks av mig eftersom vi känner varandra nu. Samma taxichaufförer som berättar att i pauserna mellan körningarna brukar dom åka förbi äldre människor de lärt känna men inte sett till på ett par dagar, bara för att kolla så de är ok.
Ett ställe där folk vandrar i fjällen, åker skidor, jagar, fiskar, kör skoter, och tycker att en solnedgång på fjället med grillning klår vilken utlandsresa som helst.
Ett ställe där en 7-rumsvilla med sjöutsikt kostar en halv miljon. Ett ställe med vänliga människor som hjälper varandra, som berättar allt för varandra och som behandlar mig som en gammal vän varje gång jag hälsar på. Ett ställe dom älskar.
Finfina Dorotea
Själv är jag inte redo att bosätta mig i en by, men jag ryser verkligen inte när jag passerar dem längre.
3 kommentarer:
Vilket fint inlägg. Verkligen.
okej, jag börjar på allvar ifrågasätta funktionaliteten på domhärna nymoderna p-pillrena jag tar, eftersom att jag började tjura mitt på jobbet av den här texten.
landet alltså. inte fy skam ändå. är så tacksam att ha fått växa upp så.
Det låter helt underbart! Om det sen kunde ligga max 15 minuter utanför en skapligt stor stad så...
Skicka en kommentar