Idag är det söndag. Guds dag.

.. och då får man prata religion. För det blir alltid att vi har en sån diskussion när vi umgås tillräckligt länge med svärföräldrarna.

Dom försöker inte få mig troende, där har dom gett upp. Men dom pratar gärna om fördelarna med att vara religiös.

Och en sak avundas jag dem. Deras förmåga att kunna, när något jobbigt eller svårt händer (i det här fallet att inte vara där när en förälder avled) kunna säga, och verkligen tro på, att det inte var menat. Det var inte menat att min svärmor skulle vara där när hennes pappa dog, och så är det bara.


Tänk om fler svenskar kunde ha det synsättet. Så många sömnlösa nätter vi skulle slippa, och så många terapipengar vi skulle spara. Det var bara inte menat, utan det hände som en del av guds stora plan.

Men sen pratar dom om att dom känner sig skyddade genom sin tro, och då börjar jag genast skruva på mig.

Jag tänker på den Haitiska kvinna som förlorade sin mor och dotter i jordbävningen, och som nu, ett år senare, får prostituera sig för att skrapa ihop pengar till mat för dagen.

Hon är ju som de flesta andra i Haiti till största sannolikhet också religiös, så jag undrar om hon också anser att hennes situation är en del av guds stora plan? Och vem skyddar henne?

Men jag säger inget.