En bild av ångest

Ångest är alltså att nästan vara klar med en bok man verkligen gillar. I det här fallet är det ännu värre. Det är sista boken i en serie av fyra.

Snart är jag alltså klar med Twilight-serien. No more vampyrer, regniga skogar, vargar och svindlande romantik. Bu. Hu.

Det enda man kan göra i dessa lägen är att i god tid köpa en annan bok man verkligen vill läsa, att ha som tröst och kasta sig in i så snart som möjligt.

Här är min tröstbok vid detta tillfälle, och den har ett stort tomrum att fylla, så den måste vara bra. Den måste.

utvald

Ok, nu ska jag gå och lägga mig och läsa de sista kapitlen innan allt är över. Men först vill jag bara anklaga lite.

Jag kommer aldrig förstå mig på såna som 'inte läser böcker'.

Hur kan man liksom inte läsa böcker? Är inte det som att inte äta mat? Eller att inte sova?

Jättekonstigt.

En eller två?

Mitt förrförra inlägg påminde mig om en sak.

Ska vi ha ett till barn, börjar det snart bli dags liksom. Man är ju ingen duvunge längre.

Jag har alltid sagt att jag vill ha två. Det har varit en självklarhet. Lia ska inte behöva vara ensam, utan ha ett syskon hon kan leka och slåss med.

Men samtidigt är jag ju så trött. Jag har inte sovit en hel natt på två år. På jobbet är jag en zombie, hemma är jag bara död.

Det är ju ganska bekvämt nu. Jag känner Lia, vet hur jag ska få henne glad om hon är ledsen, vad hon äter och inte, hur jag ska få henne att sova så bra som möjligt iallfall, och vi har våra rutiner, som jag gillar.

Orkar man verkligen vända upp och ner på världen igen? Få ännu en vilja att ta hänsyn till, en till att byta blöjor och klä på under vilda protester, att få magsår av oro över när tempen stiger och hostan tilltar. Fler sömnlösa nätter, nerspydda tröjor, vaccinationer och telefonköer till försäkringskassan.

Och samtidigt nyfikenheten på en ny människa. En människa man själv har skapat. Bebislukten, små fingrar som griper om tummen, se Lia vara storasyster och såklart att få amma igen.

Egentligen är saken ändå klar. Lia ska inte vara ett ensambarn om jag får bestämma. Klart vi ska försöka få en till. Inte just nu, men inte för långt fram i tiden heller.

Hoppas jag får havandeskapsförgiftning och går upp 30 kilo även nästa gång. Det var härligt.

Men jag vill ändå höra. Ni som bara vill ha en, varför bestämde ni er för det? Och ni som har två, hur är det och vad har ni för överlevnadstips?

Lugna mig.

Kritikern

Igår hyrde vi (i väntan på Zombieland) The Proposal med Sandra Bullock och Ryan Reynolds.

Filmupplevelsen kan liknas vid att dricka outspädd FunLight, dvs sliskigt, förutsägbart (man vet ju att man kommer må lite dåligt efteråt) och orealistiskt (för vem skulle ens komma på tanken att dricka FunLight outspädd? Jo, förmodligen samma person som plötsligt blir kär i någon denne hatat i flera år, bara för att personen rappar lite och fäller en känslotår.)

Men en sak måst jag ändå säga.

Sandra Bullock var inte helt olidlig.

Det har jag alltid tyckt annars, och i stort sett vägrat se allt hon är med i för att jag inte tål hennes genomskinliga skådespeleri och irriterande uppsyn.

Varför så bister Sandra? Du duger ju säger jag.

Men få saker smälter mitt kalla hjärta som en ödmjuk Amerikan, så när Sandra i helgen vann en Golden Globe, och i sitt tal kallade sig själv 'Inte den mest talangfulla' och tackade de som hjälpt till att göra henne bättre, kunde jag inte låta bli att gilla henne litegrann.

Och som sagt, hon gör rollen som elak chef helt ok, och då mitt ord väger tungt i branchen, kommer detta inlägg förmodligen leda till större och mer välbetalda roller för fröken Bullock.

Det förtjänar hon, tycker jag.

Jevla Fejsbok

För ett par veckor sen var min syrra hemma från jobbet då hon var lite sjuk.

Uttråkad som hon var, satte hon sig för att kolla igenom gamla foton på facebook och taggade lite här och var där hon kändes att det behövdes.

'Hej, här sitter jag och taggar lite..' (märker ni hur jag tagit mitt paint-skapande till en ny nivå och nu börjat blanda animerat med riktiga bilder, och ändå ser det så naturligt ut! Jag funderar på att börja starta en kvällskurs som kan heta något i stil med 'Paint - så funkar det', och är ni intresserade kan ni bara säga till i kommentarsrutan)

Tydligen resulterade detta i att ett gammalt album hamnade längst upp i allas albumlistor, och oturligt nog innehöll detta album gamla ultraljudsbilder från när jag väntade Lia.

Gratulationer till min andra graviditet började strömma in, och jag har tålmodigt fått förklara att så inte är fallet. Det är bara en gammal bild.

Droppen kom igår, när min egen mamma sms:ar från Thailand och frågar om jag är gravid igen.

Jag menar, ser hon inte att ungen på bilden är hennes redan existerande barnbarn.

Boven i dramat. För mig är det en gåta att folk inte känner igen det hjärtformade ansiktet och den trubbiga näsan. Det är ju Lia för bövelen!

Det där blir ett fett rött kryss i mormorsprotokollet, följt av ett allvarligt, skuldtyngt samtal om engagemang och känslor när hon kommer hem i april.

Har man nämligen inte själv tid och råd att fly Sverige under vinterhalvåret, måste man ju göra vad man kan för att förstöra för de som har det.



Okej.

Det var dagens inlägg.

Ha en trevlig kväll...


Nä jag fixar inte det här, jag måste!

:) (för erbjudandet om kvällskurs) och ;) (för att någon skulle känna igen Lia på ultraljudet) och sist men inte minst ;D (för att jag vill förstöra för lyckliga som får resa bort på vintern)


Ibland måste dom bara göras. Nu känns det bättre.

Bästa tricket

Det verkar som att Simon äntligen har löst gåtan hur vi ska få Lia att sova om nätterna.

Igår bestämde han sig nämligen att dela en tallrik kalaspuffar (ja, jag är gift med Jerry Seinfeld) med henne strax innan hon skulle gå och lägga sig.

Sockerchocken fick henne att rusa runt som en speedad hamster i ungefär två timmar, innan hon somnade vid 23, och sov sen helt utmattad till klockan 8.30 morgonen efter.

Lia, ca 22.18 igår kväll

Så det är väl det som gäller från och med nu. Vem behöver egentid liksom?

Poesidags

En ny kommentar på ett gammalt foto, väckte min konstnärliga ådra och jag inspirerades plötsligt till en dikt. Var redo med näsdukarna.

Till mina vänner - av Jempa

Tiden vi fick tillsammans var alltför kort.
Sedan flydde ni. Bort.
Kvar är jag, ett tomt skal,
som lider, helvetets alla kval.
När ni var hos mig fick jag äntligen uppleva fenomenet,
att ingen mig i ögonen brydde sig om att se.
Nu är mitt enda minne från er, ett par bh;ar, med kupan C.

Vackert.

Kärlek vid inget ögonkast

Är man kompisar och får barn ungefär samtidigt, en pojke och en flicka, är det oundvikligt att man nån gång uttalar orden 'Tänk om dom blir ihop nån gång?'

Även jag och Amanda har såklart skojat om detta. Tänk om Lia och Olle skulle bli ihop en dag.

Men det kommer nog aldrig att ske.

Redan vid ett tidigt stadium insåg vi att de var väldigt omaka. Lia är bara ett par månader äldre, men när vi lade dom intill varandra för första gången så såg dom mest ut som en boll och en räka, så om inte Olle kommer visa sig vara en framtida feeder, så tappade han nog intresset vid ett väldigt tidigt stadium.

Helan och Halvan

Tiden gick, de blev äldre, och vi parade ihop dem på lekdate efter lekdate. De flesta har dock slutat på samma sätt. Antingen sysslar dom med sitt på varsitt håll och ignorerar varandra totalt, eller så börjar dom slåss och grina.

Hej, vi leker så långt ifrån varandra vi bara kan

Idag trodde vi dock att vi såg en vändpunkt. Dom satt fint intill varandra och kollade film, så vi drog ju genast fram kamerorna för att föreviga detta sällsynta tillfälle av vänskap.


Men det tog inte många minuter förrän Lia kastade en leksak i huvudet på Olle och allt var som vanligt igen.

Skrik-duett

Så vi har gett upp det där med att dom nånsin ska bli ihop. Vi nöjer oss om dom bara kan bli kompisar.

Vågar man hoppas?

Aftonbladet skrev igår att ca 30% av Sveriges innevånare är immuna mot kräksjukan.

Det fanns dock inget direkt sätt att kolla om man är en av de lyckliga, men det stod att om man i vuxen ålder ännu aldrig har åkt på den, är chansen stor att man faktiskt är immun.

Och när jag tänker efter så tror jag faktiskt aldrig jag har haft den.

Jag blev magsjuk för ett par vintrar sedan, men jag är nästan hundra på att det berodde på dålig sushi, och inte kräksjukan.

Det finns nog bara ett sätt att ta reda på sanningen, och det är att ni hör av er till mig om ni får skiten, så kommer jag hem till er och hånglar lite.

Får jag det inte då, så är det grönt och jag är världens lyckligaste människa.

(Fast som den jinxare jag brukar vara, så ligger jag nog med huvudet i toaletten inom ett par timmar..)

Idétorka (endast för Twilight-kännare, annars är det bara jättekonstigt..)

Facebook-konversation från torsdagskväll:

Jag: Herregud alltså, jag har jobbat klart och sitter ENSAM på ett hotellrum. Med fungerande trådlöst, en bra bok och alla tv-kanaler. Lyckan är total.
Förutom att jag fan inte kommer på något roligt att skriva om Edward-snoppen! Det blir bara tant-äckligt hur jag än försöker.. :(

En kylskåpskall vampyrdildo dök märkligt nog upp på vår ost- vin- och kexkväll.

Sara: Åh vad härligt det låter!! Vår fjärrkontroll har gått sönder, så vi kan bara se kanal 6 och inget annat. Fruktansvärt tråkigt.

Edwardkuken - behöver du skriva så mkt? Den talar sitt eget tydliga språk tycker jag, förutom att glittret inte syns. Du kan väl skriva att vi hade vinkväll, tre brudar och en del av edward. Han hade inte så mkt att komma med i samtalsväg, men han glittrade fint där på bordet. Inga värmeljus behövs när man har en edwardlem på bordet.. Puss på er fina kompisar och tack för igår, alltid lika trevligt!

Jag och Edwards heligaste hänger lite avslappnat en helt vanlig onsdagkväll.

Jag: Bra Sara, du borde verkligen blogga själv har jag ju sagt! :)

Amanda: hahaha, åh sara, snälla börja blogga, du gjorde liksom ett färdigt inlägg nu bara sådär ju!

Snore jempa, ba snore rakt av! ;) eller - ännu bättre, sno ovanstående konversation (för ditt första mail är ju också ett blogginlägg i sig) och så kan alla vi känner börja hetsa sara att blogga! JA!

Ja, den glittrar faktiskt i ljuset

Sara: Jag ids int blogga. Det skulle bli en stressgrej tror jag. Men vad sött att ni sägert!

Som ni förstår kom jag aldrig på nåt.

Ensam

För er som inte har småbarn kan följande inlägg vara lite svårt att greppa. Innan man har barn förstår man nämligen inte hur fantastiskt det är att få lite ensamtid.

Lägg även till att jag i över en vecka har delat lägenhet med två svärföräldrar, och inte bara ett vanligt småbarn, utan ett förkylt småbarn som börjar skrika för minsta lilla, vaknar varje timme, och man både tycker synd om, blir irriterad på, och sen känner sig som en värdelös mamma för att man blir irriterad på någon man egentligen bara borde tycka synd om.

Så det var inte konstigt att min Dorotea-tripp med övernattning var ett välkommet inslag.

Den inleddes med en flygtur. Ensam. Bara jag, kaffe (som ingen försökte välta ut), mazarin (som ingen försökte äta upp) och en bok. Magiskt.

Hur kunde man förut veta att en torr mazarin och ljummet kaffe skulle innebära sån lycka

Cafét med bästa utsikten i stan

I taxin på vägen till våra partners fick vi som sagt stoppa för ett gäng renar. Jag blev helt vild i baksätet och skulle förstås ta kort. Men renarna var snabbare än jag och det resulterade i en av de sämre naturbilder jag någonsin tagit.


Jobbet gick som en dans och jag fick äntligen bege mig till hotellet där jag skulle spendera natten. Ensam.


Innan middagen låg jag i sängen och slökollade en film.. En riktigt gammal en med Tom Cruise, där han spelar College-fotboll och visar lite pubes vid ett tillfälle. Stort, i dubbel bemärkelse.

Men just när jag började känna ett visst obehag för att få äta middag ensam, ringde min mobil och Linda, fru till en av ägarna till företaget jag besökt som också var där och hälsade på, ringde och frågade om vi skulle äta tillsammans.

Det blev en oväntat trevlig kväll med vin och skvaller, innan jag drog mig tillbaka till mitt rum. Ensam.

Efter en stund började jag dock fundera hur ensam jag faktiskt var. Jag visste att receptionen var obemannad efter klockan 22, jag hade inte sett till några andra gäster, och drog mig till minnes att de hade vetat mitt namn innan jag presenterade mig.

Var jag alltså helt ensam på ett stort hotell mitt i ödemarken?

'Im so scared right now..'

Men en stund senare hördes en hostning och några män som talade norska, så jag kunde lugnt utesluta att de var spöken (dom hostar ju inte..) läsa min bok, somna sött, och vakna sju timmar senare på precis samma sätt utan att ha rört en fena.

Alltså, vattnet i Dorotea. Det är som att dricka från en porlande källa. Jag vill aldrig mer dricka det kemikaliedränkta skit vi har i Stockholm.

Snel elg

Mitt Dorotea.. (Ja vaddå, jag har ju varit där två gånger nu!)

Även dagens jobb gick som en dans och på flyget hem började jag längta efter Lia, som nu fått antibiotika och sken som en sol när jag kom hem, och jag kunde inte förstå hur jag nånsin kunnat var irriterad på den lilla ängeln.


ALLA mammor förtjänar ett ensamdygn i Dorotea då och då.

Jaaa!

Trådlöst på rummet som funkar perfekt, och i taxin på väg hit fick vi stanna för ett gäng renar som ville gå över gatan.

Just nu vill jag bo i Dorotea.

Norrland

Jag flög till Dorotea imorse och ska spendera natten här.

Tyvärr vill inte min jobb-laptop samarbeta med vårt mobila internet, så jag kan bara använda en dator på här på kontoret, och det är anledningen till att jag sitter kvar trots att jag egentligen har slutat.. Nu är det bara att hoppas att stadens enda hotell kan erbjuda någon slags internettjänst.

Annars kommer jag att dö.

Gammal

När man kommer upp i den aktningsvärda åldern av 34, kan man ibland drömma lite om vilken ålder man skulle vilja vara.

Jag vill inte vara 19 igen. Då var jag korkad och hade onoppade ögonbryn.

Inte 25 heller tror jag. Det känns så.. ungt.

Nej, 28 vill jag vara.

28.

Man är ung, men ändå så pass gammal så man vet vem man är och får respekt både förhållande- och yrkesmässigt.

Redan vid 29 börjar det spåra ur, för då kommer alla 'Jaha, snart 30.. Börjat krisa än?' - kommentarerna.

Lycklig 28-åring..

Jag vill alltså alltid vara 28. Och ni som är det nu, var jäkligt lyckliga och uppskatta det. Jag är grymt avis.

Döda mig. Nu.

Bio-Hitler har fått smaka sin egen medicin.

Vi har just kommit hem från 'Up in the air' i en halvtom salong i Heron City.

De flesta skötte sig förutom en kille högst upp i hörnet som satt och pratade högt rätt upp i luften i tid och otid.

'Retard', sa jag föraktfullt till Simon och hoppades att det var tillräckligt högt så idioten hörde, för jag var ju på tryggt avstånd.

Sen hände det bara. Det ofattbara.

Det var mitt i den mest känslomässiga delen av filmen. Vändpunkten liksom, när han verkligen insåg vad hans liv gick ut på.

Då får Simon ett sms som han vill kolla eftersom vi hade barnvakt till sjukt barn, ljudet är självklart avstängt, men av någon outgrundlig anledning börjar iPhonen spela musik när han petar på skärmen.

Mitt i det allvarliga filmsamtalet ljuder alltså ett Guns N Roses intro obarmhärtigt genom salongen, och då detta aldrig har hänt förut vet inte Simon hur man stänger av.

'Men få stopp på det' väste jag nästan hysteriskt 'Släng den i golvet, gå härifrån, gör vadsomhelst!'

Efer vad som kanske var tio sekunder men som kändes som tio timmar, tystnade telefonhelvetet, men jag halvlåg i skämsställning resten av filmen. Förkrossad.

'Mr Brownstone' kommer från och med nu för alltid vara förknippad med skräck och ångest. Fan, jag älskade ju den låten.

No more

Så, filmen då?

Jag hade enorma förhoppningar. Det kändes så rätt liksom.

Jag hade inte läst särskilt mycket, utan mest sett lösryckta kommentarer som en blivande klassiker, oscarsnominerad, en perfekt passande nutidsskildring där George Clooney bär hela filmen med sin världsvana självsäkerhet.

Och visst var den bra. Men inte SÅ bra.

Jag vill att George Clooney alltid ska vara som han är i 'From Dusk til Dawn', eller iallafall som i 'Intolerable cruelty'.

Här var han mer som.. Tom Hanks.

Och någon hade googlat hans namn för att få reda på mer om honom. Så utomordentligt nutid.

Inte cool nog för Jempa

Så min dom är, se den såklart, men vänta på dvd;n.

Akuten och annat

Det är få saker jag önskar så lite som att Lia ska lyckas bli sjuk när vi har svärföräldrarna på besök.

Dels för att det liksom förvärrar det jobbiga av att se Simons mamma hålla sig för hjärtat och bli grå i ansiktet av oro varje gång Lia får en hostattack, och dels för att det alltid blir lite av en kulturkrock.

I grekland tar man nämligen ungarna till doktorn så fort de får över 37,5 i temperatur, och utan större omsvep sätts de på en antibiotikakur sen är saken ur världen. Tills nästa gång de tar sig för örat eller råkar hosta till.

Så när Lias temperatur ökade i takt med hostningarna på lördagseftermiddagen hade jag svårt att dra mitt 'Barn blir faktiskt sjuka' - argument med tre uppstressade personer emot mig som i stort sett redan hoppat in i bilen.

Så lördagkvällen tillbringades på mitt absoluta favvoställe, barnakuten.

Bästa hänget en lördagkväll. Akvarium och allt.

Efter sju timmar konstaterades det som vanligt att inget var fel på henne, hon är bara dagisförkyld som det ser ut, men svaret från näsodlingen kommer imorgon.

Grekerna är mycket upprörda.

Ingen antibiotika? Inget sömngivande? Inga extrastarka smärtstillande?

Bara en hostmedicin.. Pah. Dessa kalla svenska läkare som låter barnen plågas.

Jag försöker försvara dem genom att förklara det farliga med att ta antibiotika för ofta, men jag talar för döva öron. Det hjälper, det är allt som räknas.

Och efter månaders hosta, feber sen i torsdags med inslag av hosta tills hon kräks, börjar jag faktiskt hålla med dem, och hoppas att vi tilldelas en ordentlig antibiotikakur imorgon, för jag orkar inte se henne lida mer.

Saker man förresten tänker på när man är hemma med sjukt barn för länge:

Eftersom Tinky Winky är bög, och Poh bara är ett barn. Betyder det att LaaLaa och Dipsy ligger?

En stor dag

Så har det hänt. Jag har fått min första arga kommentar.

Inte helt oväntat dök den upp i mitt förra inlägg som handlade om det brännande ämnet utseende.

Fast läser man inlägget förstår man ju att det faktiskt inte på något sätt handlar om utseende, utan om Facebook-kommentarer, komplimanger och attityder.

Och som vanligt. Med glimten i ögat, överdramatiserande av ytligheter, och endast menat att underhålla. Inte för att skapa debatt.

Jag har dock förståelse för att om man aldrig har läst min blogg förut, kanske tror att jag menade detta på fullaste allvar eftersom jag är en smiley-vägrare, men hoppas alltså samtidigt att ni som faktiskt följer det jag skriver, förstår hur jag menar.

Annars får ni säga till. För jag håller väl inte på att tappa stinget..?

Till dig som läser detta. Du är så vacker!

I ett par dagar har jag funderat över en sak.

Har ni tänkt på att när vissa tjejer lägger upp bilder på sig själv på facebook så kan dom få 20 'Åååå, vad fin du var' och 'Du är så himla vacker' - kommentarer under.

Samma tjejer presenteras alltid som tex 'Vackra Lina' eller 'Fina Anna' osv, på andras bilder.

Jag blir aldrig presenterad på det sättet, och får aldrig såna kommentarer.

Detta har jag alltså undrat över. Är det för att jag är anskrämlig, eller är det något annat?

Så igår kväll när jag skulle ut och dricka lite vin med Amanda (får alltid såna kommentarer) och Katri (får precis som jag aldrig såna kommentarer), bestämde jag mig för att fråga vad dom trodde.

Katri och jag vände oss såklart mot Amanda för att få ett svar. Var det helt enkelt för att hon är vackrare än oss, eller gjorde vi något annat fel?

Amanda förklarade vänligt, men ganska bestämt, att det är what goes around comes around (eller what you give is what you get. Välj själv vad som passar bäst) som gäller i dessa lägen.

Hon spände nästan ögonen lite i oss och frågade om vi nånsin kallade folk vackra och fina.

Katri och jag skruvade lite på oss i stolarna och mumlade att det gjorde vi nog inte. Alls.

Katri försöker slingra sig ur att behöva ge komplimanger till andra. Amanda är dock stenhård.

Amanda fortsatte med att påpeka att vi med våra coola fasader inte fick folk att känna att vi varken behövde eller för den delen uppskattade den typen av komplimanger, och ännu mer eftersom vi aldrig ger några själva.

Men.. oroade jag mig. Att gå och kalla folk för vackra känns ju så...tjej-tjejigt?

Jempa lyssnar skeptiskt (eller försöker se mystisk ut. Jag vet inte).

Sen anslöt några fler till sällskapet och diskussionen fick läggas på hyllan en stund.

Ett par timmar senare var det dags att skiljas åt, då de som anslutit dra vidare medan vi tre skulle besöka McDonalds och sen åka hem.

När jag skulle säga hejdå så kände jag mig lite mysig och med Amandas råd ekandes i bakhuvudet kramade jag om dem och sa 'Hejdå gumman'.

Alla kändes fint, tills jag hörde Katris stämma skära genom mysigheten. 'Jaja, tjing tjång, kramkram Hejdå!' Flinade hon.

Stämningen dog lite och grupperna gick åt olika håll.

'Det är ju PRECIS det där jag menar' bannade Amanda.

Katri var helt oförstående. Hon menade ju inget taskigt. Det bara flög ur henne..

Hela vägen till Donken alltså övade jag och Katri på varandra och försökte säga till varandra hur vackra vi var.

Katri prövade vid ett tillfälle att med allvarlig stämma säga att jag var vacker i herren, sonens och den helige andens namn.

Så, min slutsats av detta svammel blir nog.. Jag känner att jag har fått en förståelse varför ingen kallar mig 'Vackra Jennie', men jag känner samtidigt att jag faktiskt inte har något större behov av det.

Men får jag behov av det så ska jag börja strö komplimanger omkring mig till höger och vänster, och får jag ändå inga tillbaka, så är jag väl anskrämlig helt enkelt.

Fylleförsök till konstnärliga McDonalds-bilder. Vackra Amanda i bakgrunden.

Det står slutligen också klart att jag nog har en del att lära och att det blir en lång väg att vandra om jag ändrar mig.

Men kanske inte lika lång som för Katri.

Skillz

Jag har förstått på en del kommentarer (Okejdå, en. Men det räcker för mig) att ni saknar mina vackra paint-skapelser.

Och trots att jag inte haft anledning att göra någon på sistone, vill jag självklart inte göra någon besviken.

Här kommer alltså mitt senaste verk, som bara skickades till Simons två bästa vänner.

Fjärde killen är bara en hangaround

Och med tanke på att dom på Korfu inte är så bevandrade inom datorer och program som vi stadsbarn, är det till och med möjligt att dom blev imponerade. Vi vet nämligen inte eftersom dom inte svarat än. Det var ju bara ett par veckor sen vi skickade..

Sen kommer här ännu en, som jag önskar att jag hade gjort, men tyvärr är det någon annan. Jag hittade den på facebook hos en konstig kille som jag inte vet varför jag är vän med, men jag tror vi jobbade ihop på fartyg nån gång,

Bilden är dock rolig

Tiger på jakt

Ha en trevlig helg!

När man kollat för mycket på film

Idag 15.30 på tåget från Linköping.

(Mobiltelefon ringer)

Jag: Ja, Jennie..

Man med mystisk dialekt: Ja hej. Det är posten. Jag tänkte höra om ni är hemma?

Jag: Nej vi är inte hemma, men mina svärföräldrar kanske är där..

Man med mystisk dialekt: Ja för jag ska lämna ett paket. Vaddå, bor dina svärföräldrar hos dig?

Jag: Alltså nej, dom hälsar på bara.

Man med mystisk dialekt: Okeej.. Vad har ni för kod här så ringer jag på?

Jag lämnar koden och vi lägger på.

Några minuter senare fick jag en obehaglig känska i magen..

Vi väntar väl inget paket? Hur hade han mitt nummer? Varför kunde han inte portkoden, om han nu var från posten?

Ville han kolla så vi var hemma så han kunde göra inbrott? Eller var han helt enkelt en galen mördare?

Jag säckade illamående ihop i tågsätet. Vad skulle jag göra? Det var försent för att ringa. Simons föräldrar låg förmodligen redan upphackade på hallgolvet. Frågan är om jag skulle berätta för polisen om telefonsamtalet? Eftersom jag gett honom portkoden var jag ju redan indirekt skyldig till mordet.. Och i mitt förra inlägg gav jag ju lite av ett motiv.

Jag småjoggade hem från tunnelbanan, tacksam för att Lia iallafall var trygg på dagis.

Dödsföraktande låste jag sen upp dörren och förberedde mig på massakern.. Bara för att se ett paket med vår nya laptop på bordet, och höra mina svärföräldrar snarka siesta i sovrummet.

Kanske ska man dra ner på tv-tittandet också.

Tar ett djupt andetag

Så var det dags igen. Svärföräldrarna kommer och hälsar på. I tio dagar. I vår lägenhet på 72 kvm.

Ni minns säkert handduksdramat som inledde förra årets besök, så nu hänger min i tryggt förvar inne i sovrummet där ingen kan nå den. Tror jag iallafall.

Nu har jag alltså bokat upp mig på så många aktiviteter som möjligt och ska till och med åka på jobbresa och vara borta över natten i nästa vecka.

För ok att dom är världens bästa svärföräldrar. Dom är ändå svärföräldrar.

Svärfar på vårt bröllop

Jag och svärmor kör lite Grekisk dans, och här ser det faktiskt ut som att jag vet vad jag håller på med. Dom som var där vet dock att så var inte fallet.

Säg den lycka som varar..

Jag är inte säker på varför, men vi trodde att igårnatt var en vändpunkt. Att hon från och med nu skulle sova varje natt utan att vakna.

Detta påvisar bara hur dumma i huvet vi är.

Som ni förstår var alltså natten precis som vanligt, om inte ännu lite värre eftersom man nu i sitt förvirrade sinne förväntade sig ro och tystnad hela natten.

Som straff funderar jag på att göra en Gråtande Barn-tavla av henne och sälja till nån white trash familj som vill ha henne på väggen ovanför den diarrébruna skinnhörnsoffan, intill det inramade pusslet med höstmotiv.

Kolla, man ser knappt nån skillnad på originalet och Lia kopian.. (Alltså, tittar ni noggrannt i vänstra ögat så ser ni en tår glimma..)

Lite taskigt kanske, men något måste göras för att tjäna lite stålar innan hennes magiker/supermodellkarriär kommer igång på allvar.

I krig och bostadsrättsköp är allt tillåtet.

Uj uj..

Idag har varit en stor dag på inte mindre än två sätt.

Det första förstod jag när jag vaknade imorse, och insåg att Lia sovit hela natten.

Jag hade alltså fått sova sex timmar i sträck för första gången sen urminnes tider, och så fort jag rusat in med hjärtat i halsgropen och kollat att hon faktiskt levde, insåg jag att jag kände mig riktigt utvilad. Stort.

Bästa bästa sovtjejen. Efter en sisådär 20 månader.

Stor sak nummer två var att jag hade matlåda med mig idag.

Det har nämligen bara hänt en gång tidigare i min yrkeskarriär, för ungefär tre år sedan. Då fick jag kritik för att min mat såg lite färglös ut, vilket resulterade i ett löfte om livslång lunchlådevägran.

Tills idag, då jag gjorde för mycket Chili con carne för ett par dagar sen, och det kändes synd att slänga den.

Den här gången klagade ingen, men det höll däremot på att bli bråk runt microvågsugnen då jag inte var särskilt bekant med etikettsreglerna för att värma upp maten.

Viss tumult utbröt, innan jag förvisades längst bak i kön och fick stå där och sura, och när jag äntligen värmt klart hade de andra nästan ätit upp.

Så nej, det här med lunchlåda är nog inget för mig.

Man vet att man börjar bli gammal..

..när man på en kompis födelsedagsfest, inser att man varit vänner i 17 år. Utan att vara barndomskompisar.

Vi började umgås när jag fortfarande var tonåring och hon en bit över 20, för att våra respektive pojkvänner var barndomskompisar, men efter nåt år insåg vi att pojkvännerna inte var så mycket att ha, och fortsatte hänga med varandra istället.

Men.. Förutom att vi båda flyttat till Stockholm, hunnit med ett antal andra pokvänner, pluggat och bytt en massa jobb, bytt hårfärger med varandra, jag har gift mig, vi båda har fått barn (varav pappan till hennes barn är den där första pojkvännen jag hade när vi först blev vänner), och vi har blivit äldre och visare..

Susan och Jempa 1993

Susan och Jempa 2010

..så har egentligen inte särskilt mycket förändrats. Vi blir fortfarande fulla på tre glas vin, och snedluggarna hänger med. Dock inte lika hårdsprayade.


Jag ger mig även återigen ut på jäkligt tunn is för att introducera ett nytt ord. Ingen på festen kände till det, så därför vågar jag, och vi skrattade hysteriskt i säkert sju minuter åt detta.

Visste ni att det fanns en kvinnlig motsvarighet till att olla?

Snigla!

Detta är årets ord, och jag ska försöka få in det i meningar minst tre gånger om dagen. Sådetså.

Förkylt och födelsedag

Jahapp. Lia hann må bättre i ca tre dagar innan förkylningen tog nya krafter och hon nu har hostat sig igenom halva natten.

Jag vet att hon går på dagis och att det ska vara såhär. Men jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågan. Ska det verkligen vara såhär?

Detta gjorde att jag missade födelsedagsfika hemma hos bästa Sara eftersom Simon jobbade och jag inte ville riskera att smitta någon annan barnvakt.

Så då får jag nöja mig med födelsedagsfest hos bästa Susan ikväll istället.

Vi har varit kompisar sen vi båda bodde i Gävle, hade sprayade snedluggar och 'Mr Vain' spelades på dansgolven.

Alltså länge.

En rymmarhistoria

Ni som har barn på dagis har väl alla nån gång svurit över dessa säkerhetsspärrar i grinden när man ska hämta och lämna.

Särskilt cp-kalla dagar som denna, när man måste släppa vagnen, stanna, rycka och dra i spakar och handtag, vilket innebär flera sekunders extra tortyrtid utomhus.

Som dagisgrinden känns en kall dag

Men när jag står där och muttrar surt för mig själv, brukar jag tänka på när jag själv gick på dagis.

Jag och min bästis Isabelle hade på förmiddagen hotats av dagisets läskigaste kille Urban, att han minsann skulle snömula oss när vi gick ut efter lunchen.

Detta tänkte vi inte ställa upp på, så vi bestämde oss för att rymma hem till Isabelle, vars mamma vi visste var hemma.

Så vi klättrade helt enkelt över det ca 50 cm höga staketet, promenerade iväg och korsade iallafall en hyfsat trafikerad väg innan vi var framme, och jag minns fortfarande hennes mammas chockade min i köksfönstret när vi kom knatande genom trädgården.

Mitt nästa minne är när jag är tillbaka på dagis och min pappa står och skäller ut min dagisfröken så hon var helt röd i ansiktet.

Jag tyckte det var lite jobbigt och förstod inte varför han skällde sådär.

Förrän nu.

Ha en trevlig helg!

Brainfreeze

Men nu får det sluta!

Rimfrost på näshåren och långkalsonger under jeansen.

Jag passar inte i Anja Pärsson-ben.

Papegoja på glid

Det som börjar så bra..

Det måste vara ett missförstånd här..

Alltså. Här har jag tålmodigt plöjt igenom de tre första twilight-böckerna och från syster lovats att i den fjärde skulle det äntligen bli lite hett varmpyrliggande.

Döm av min besvikelse när sexscenerna bestod av att dom först står och hånglar, och sen vaknar Bella överlycklig - om än lite blåslagen - dagen efter.

Herregud, BAMSE var ju för fan porrigare när han och brummelisa 'kramades extra länge'..

Betyder alltså detta att twilight-serien är nån slags ungdomsböcker? Jag trodde det var tantsnusk!

/Lurad och besviken

Lia Geller?

Igår tog Lia min soppslev och drog iväg. När jag hittade den idag såg den ut såhär:


Herregud. Här har jag gått och trott att Lia skulle bli filmstjärna, supermodell, världsartist eller kanske firad författare, när det hela tiden varit magi hon ska syssla med!

Nån som har numret till den här Uri? Han borde nog underrättas att han snart kommer petas från skedböjartronen..

Skryt och smygreklam

Jag har världens vanligaste och tristaste nyårslöfte. Att komma igång med träningen såklart.

Idag insåg jag precis hur viktigt det är att jag håller det löftet.

Amanda skulle nämligen hjälpa Simon att filma en liten informationsfilm om en apparat han har på jobbet som trollar bort muskelknutar.

Här kommer smygreklamen: Simon är en skitbra idrottsmassör med klinik högst upp på Drottninggatan, och har som sagt sen ett par år tillbaka även Shockwavemaskin som med precis som namnet antyder trollar bort smärtsamma knutar med hjälp av chockvågor, så har ni problem med rygg- nack- eller andra smärtor är det bara att besöka somatreatments.se (oj, den där reklamen ninjasmög inte direkt..)

Iallafall så skulle jag agera modell, och kände att det inte var några problem trots att jag är djupt missnöjd med min kropp efter graviditeten, då jag inte haft tid att komma igång med någon träning, men jag skulle ju bara visa ryggen..

Tidigare har min rygg alltid varit hyfsat vältränad och jag trodde nog att den såg ungefär likadan ut, men när jag såg filmningen insåg jag att så inte var fallet.

Den liknade istället mest badkars-spökkvinnans i 'The Shining'.

Fan.

Så. Träning. Nästa vecka. Då jäklar.

Osnygg rygg

När detta var klart var det dags för barnkalas hemma hos Rookie mom, och där jag möttes av ett dystert besked.

Låt mig först berätta bakgrunden.

När vi skulle flytta in i den här lägenheten hade jag en liten idé att använda en vägg till att sätta upp ett gäng bilder från våra resor.

Svensken i mig oroade sig dock.. Kunde man verkligen göra så? Jag frågade några stycken om det inte verkade lite skrytsamt att skylta på det där sättet, men ingen verkade se något ont i detta, så jag fullföljde idén.


Tyvärr blev jag långt ifrån nöjd med resultatet. Bilderna borde sitta närmare varandra och jag borde haft likadana ramar och det är hopplöst att hålla dem i rak linje. Men jag kommer mig aldrig för att skaffa nya ramar, och väggen är så sönderhackad bakom bilderna, så att flytta dom närmare varandra kommer inte på fråga.

Inte blev det bättre när en god vän kom hem till oss för första gången, såg sig omkring och utbrast 'Jaså här har du skrytväggen!'

Fan.

Nåväl, om två år flyttar vi så slipper jag det irritationsmomentet..

Något man däremot kan vara mycket stolt över enligt mig, är att medverka på någon annans skrytvägg!

Därför blev jag väldigt belåten när jag för ett par år sedan, upptäckte mig själv på Rookie moms (som hennes sambo snickrat ihop, lätt inspierad av min, fast mycket snyggare)

Kolla, där står vi och posar på röda mattan i Cannes..


Men nu på kalaset fick jag vissa antydningar att en familjebild istället skulle tas på samma plats inför den stundande Frankriketrippen i vår, och då kanske min bild kommer bytas ut.

Jättekonstigt tycker jag. Vem vill inte ha en Jempa på väggen liksom?

Fan igen.

Säkerheten främst

Ibland får jag lite dåligt samvete att vi inte är såndadär friluftsföräldrar.

Vi kommer nog aldrig ta med våra barn på skidsemester och kunna lägga upp bilder där vi rosiga om kinderna står och posar, sådär solkisande och avslappnat, hängandes över stavarna högst upp i backen med en fantastisk utsikt i bakgrunden.

Då mår jag lite bättre när jag ser rubriker som denna.


Det handlar alltså inte längre om att vi är lata och helt enkelt inte kan åka slalom, utan det handlar om vårt barns säkerhet. Skidsemestrar är ju förknippade med direkt livsfara.

Nä, tacka vet jag dra pulkan några varv runt huset.


/Ansvarsfull förälder

Värdinnan

För några veckor sen skrev jag om min nyårsångest, eftersom jag ville ha en lagom och barnvänlig nyårsafton, men inte vågade arrangera något själv.

Nu blev det ändå så att jag arrangerade, och det slutgiltiga beslutet kom när jag insåg att om man är hemma behöver man inte oroa sig för hur man ska ta sig hem mitt i natten när det inte finns en ledig taxi i hela stan och är minusgrader ute.

Jag vägrade dock laga mat till alla eftersom jag inte anser mig tillräckligt händig i köker för detta, utan stod istället för alkohol och snacks medan några av gästerna tog med sig lite plockmat och pajer.

Nyårsmys

En av dom åt dock inte middag innan utan tänkte köpa med sig något från centret intill, vilket dock var ekande tomt när han kom dit, så som den fina värdinna jag är slängde jag ihop två knäckebrödsmackor med ost..

Finaste nyårsmiddagen

Tur att samma gäst jobbar på bokförlag och gav mig följande bok i present, så nästa gång, då jäklar..



Det blev en mycket trevlig och lyckad kväll, och när jag vid tvåtiden skulle gå och lägga mig tänkte jag att jag skulle ta en bild på köksbordet, och kanske skriva något dagen efter i bloggen om att man ju aldrig ska gå och lägga sig när allt är en röra eftersom man då lätt ångrar sig dagen efter..


Men då jag och Simon kom på att nyårsafton även var vår 6-årsdag som par, så klev han upp tidigare än mig, och när jag masade mig upp vid 10 såg bordet (och resten av lägenheten) ut såhär.


Hans 6-årspresent till mig, och det var faktiskt just då allt jag ville ha.