lördag 30 januari 2010

En eller två?


Mitt förrförra inlägg påminde mig om en sak.

Ska vi ha ett till barn, börjar det snart bli dags liksom. Man är ju ingen duvunge längre.

Jag har alltid sagt att jag vill ha två. Det har varit en självklarhet. Lia ska inte behöva vara ensam, utan ha ett syskon hon kan leka och slåss med.

Men samtidigt är jag ju så trött. Jag har inte sovit en hel natt på två år. På jobbet är jag en zombie, hemma är jag bara död.

Det är ju ganska bekvämt nu. Jag känner Lia, vet hur jag ska få henne glad om hon är ledsen, vad hon äter och inte, hur jag ska få henne att sova så bra som möjligt iallfall, och vi har våra rutiner, som jag gillar.

Orkar man verkligen vända upp och ner på världen igen? Få ännu en vilja att ta hänsyn till, en till att byta blöjor och klä på under vilda protester, att få magsår av oro över när tempen stiger och hostan tilltar. Fler sömnlösa nätter, nerspydda tröjor, vaccinationer och telefonköer till försäkringskassan.

Och samtidigt nyfikenheten på en ny människa. En människa man själv har skapat. Bebislukten, små fingrar som griper om tummen, se Lia vara storasyster och såklart att få amma igen.

Egentligen är saken ändå klar. Lia ska inte vara ett ensambarn om jag får bestämma. Klart vi ska försöka få en till. Inte just nu, men inte för långt fram i tiden heller.

Hoppas jag får havandeskapsförgiftning och går upp 30 kilo även nästa gång. Det var härligt.

Men jag vill ändå höra. Ni som bara vill ha en, varför bestämde ni er för det? Och ni som har två, hur är det och vad har ni för överlevnadstips?

Lugna mig.

3 kommentarer:

Jenny sa...

Jag är heeeelt fel person att fråga just nu :-) För tvåbarnschocken har drabbat oss, och det känns som en mycket större omställning än när vi gick från två till tre. Så länge Magnus är hemma är det väl okej, för då är vi en vuxen per barn liksom. Men när han börjar jobba om en vecka, då vet jag inte hur det ska gå. Då skas jag få i mat, klä på och få iväg två barn, varav ett är i trotsåldern och det andra *vägrar* att vara någon annanstans än i min famn.

Fast jag VET ju att detta är en begränsad period, och att det var jobbigt med en spädis även när man hade bara en. Och får man barn med lite längre mellanrum än vi så är det stora barnet lite mer kapabelt att göra saker själv, vilket nog kan vara en fördel.

Men mest tänker jag på hur kul och mysigt det blir sen, om bara några månader, när de kan ha utbyte av varandra. Bråka visst, men också leka. Så jag skulle inte byta för allt i världen, även om det just nu känns tungt tungt tungt.

Västgötskan sa...

Vi har två barn. Visst är man trött (mer regel än undantag nu för tiden) men jag kommer AAAALDRIG nånsin ångra att jag skaffade sötis nr 2! Och om ni bestämmer er för att göra det, så kommer allt kännas så självklart, när ni väl har knytet där i famnen.

Man orkar mycket mer än man tror! ;-)

Jempa sa...

Jenny och Västergötskan, tack för era ärliga och fina svar.. Jag tror också stenhårt på att man får förlita sig till att det är tillfälligt, och att man aldrig kommer att ångra sig.