En rymmarhistoria

Ni som har barn på dagis har väl alla nån gång svurit över dessa säkerhetsspärrar i grinden när man ska hämta och lämna.

Särskilt cp-kalla dagar som denna, när man måste släppa vagnen, stanna, rycka och dra i spakar och handtag, vilket innebär flera sekunders extra tortyrtid utomhus.

Som dagisgrinden känns en kall dag

Men när jag står där och muttrar surt för mig själv, brukar jag tänka på när jag själv gick på dagis.

Jag och min bästis Isabelle hade på förmiddagen hotats av dagisets läskigaste kille Urban, att han minsann skulle snömula oss när vi gick ut efter lunchen.

Detta tänkte vi inte ställa upp på, så vi bestämde oss för att rymma hem till Isabelle, vars mamma vi visste var hemma.

Så vi klättrade helt enkelt över det ca 50 cm höga staketet, promenerade iväg och korsade iallafall en hyfsat trafikerad väg innan vi var framme, och jag minns fortfarande hennes mammas chockade min i köksfönstret när vi kom knatande genom trädgården.

Mitt nästa minne är när jag är tillbaka på dagis och min pappa står och skäller ut min dagisfröken så hon var helt röd i ansiktet.

Jag tyckte det var lite jobbigt och förstod inte varför han skällde sådär.

Förrän nu.

Ha en trevlig helg!