Ensam

För er som inte har småbarn kan följande inlägg vara lite svårt att greppa. Innan man har barn förstår man nämligen inte hur fantastiskt det är att få lite ensamtid.

Lägg även till att jag i över en vecka har delat lägenhet med två svärföräldrar, och inte bara ett vanligt småbarn, utan ett förkylt småbarn som börjar skrika för minsta lilla, vaknar varje timme, och man både tycker synd om, blir irriterad på, och sen känner sig som en värdelös mamma för att man blir irriterad på någon man egentligen bara borde tycka synd om.

Så det var inte konstigt att min Dorotea-tripp med övernattning var ett välkommet inslag.

Den inleddes med en flygtur. Ensam. Bara jag, kaffe (som ingen försökte välta ut), mazarin (som ingen försökte äta upp) och en bok. Magiskt.

Hur kunde man förut veta att en torr mazarin och ljummet kaffe skulle innebära sån lycka

Cafét med bästa utsikten i stan

I taxin på vägen till våra partners fick vi som sagt stoppa för ett gäng renar. Jag blev helt vild i baksätet och skulle förstås ta kort. Men renarna var snabbare än jag och det resulterade i en av de sämre naturbilder jag någonsin tagit.


Jobbet gick som en dans och jag fick äntligen bege mig till hotellet där jag skulle spendera natten. Ensam.


Innan middagen låg jag i sängen och slökollade en film.. En riktigt gammal en med Tom Cruise, där han spelar College-fotboll och visar lite pubes vid ett tillfälle. Stort, i dubbel bemärkelse.

Men just när jag började känna ett visst obehag för att få äta middag ensam, ringde min mobil och Linda, fru till en av ägarna till företaget jag besökt som också var där och hälsade på, ringde och frågade om vi skulle äta tillsammans.

Det blev en oväntat trevlig kväll med vin och skvaller, innan jag drog mig tillbaka till mitt rum. Ensam.

Efter en stund började jag dock fundera hur ensam jag faktiskt var. Jag visste att receptionen var obemannad efter klockan 22, jag hade inte sett till några andra gäster, och drog mig till minnes att de hade vetat mitt namn innan jag presenterade mig.

Var jag alltså helt ensam på ett stort hotell mitt i ödemarken?

'Im so scared right now..'

Men en stund senare hördes en hostning och några män som talade norska, så jag kunde lugnt utesluta att de var spöken (dom hostar ju inte..) läsa min bok, somna sött, och vakna sju timmar senare på precis samma sätt utan att ha rört en fena.

Alltså, vattnet i Dorotea. Det är som att dricka från en porlande källa. Jag vill aldrig mer dricka det kemikaliedränkta skit vi har i Stockholm.

Snel elg

Mitt Dorotea.. (Ja vaddå, jag har ju varit där två gånger nu!)

Även dagens jobb gick som en dans och på flyget hem började jag längta efter Lia, som nu fått antibiotika och sken som en sol när jag kom hem, och jag kunde inte förstå hur jag nånsin kunnat var irriterad på den lilla ängeln.


ALLA mammor förtjänar ett ensamdygn i Dorotea då och då.