När man kollat för mycket på film

Idag 15.30 på tåget från Linköping.

(Mobiltelefon ringer)

Jag: Ja, Jennie..

Man med mystisk dialekt: Ja hej. Det är posten. Jag tänkte höra om ni är hemma?

Jag: Nej vi är inte hemma, men mina svärföräldrar kanske är där..

Man med mystisk dialekt: Ja för jag ska lämna ett paket. Vaddå, bor dina svärföräldrar hos dig?

Jag: Alltså nej, dom hälsar på bara.

Man med mystisk dialekt: Okeej.. Vad har ni för kod här så ringer jag på?

Jag lämnar koden och vi lägger på.

Några minuter senare fick jag en obehaglig känska i magen..

Vi väntar väl inget paket? Hur hade han mitt nummer? Varför kunde han inte portkoden, om han nu var från posten?

Ville han kolla så vi var hemma så han kunde göra inbrott? Eller var han helt enkelt en galen mördare?

Jag säckade illamående ihop i tågsätet. Vad skulle jag göra? Det var försent för att ringa. Simons föräldrar låg förmodligen redan upphackade på hallgolvet. Frågan är om jag skulle berätta för polisen om telefonsamtalet? Eftersom jag gett honom portkoden var jag ju redan indirekt skyldig till mordet.. Och i mitt förra inlägg gav jag ju lite av ett motiv.

Jag småjoggade hem från tunnelbanan, tacksam för att Lia iallafall var trygg på dagis.

Dödsföraktande låste jag sen upp dörren och förberedde mig på massakern.. Bara för att se ett paket med vår nya laptop på bordet, och höra mina svärföräldrar snarka siesta i sovrummet.

Kanske ska man dra ner på tv-tittandet också.