tisdag 26 januari 2010

Poesidags

En ny kommentar på ett gammalt foto, väckte min konstnärliga ådra och jag inspirerades plötsligt till en dikt. Var redo med näsdukarna.


Till mina vänner - av Jempa

Tiden vi fick tillsammans var alltför kort.
Sedan flydde ni. Bort.
Kvar är jag, ett tomt skal,
som lider, helvetets alla kval.
När ni var hos mig fick jag äntligen uppleva fenomenet,
att ingen mig i ögonen brydde sig om att se.
Nu är mitt enda minne från er, ett par bh;ar, med kupan C.

Vackert.

4 kommentarer:

Amanda sa...

Åh vackra vackra brön... jag menar Jennie! inte visste jag att du hade sådana mad poetry skillz!

Hahahaha åh jag kommer ALDRIG kunna blogga igen när du kommer på sånt här fint hela tiden!

A sa...

Vilken talang! *torkar en tår*

Mats sa...

lol!

Beautiful

Jessica sa...

Hahaha! Vilken underbar dikt! Verkligen lätt att ta den till sig :)