Till dig som läser detta. Du är så vacker!

I ett par dagar har jag funderat över en sak.

Har ni tänkt på att när vissa tjejer lägger upp bilder på sig själv på facebook så kan dom få 20 'Åååå, vad fin du var' och 'Du är så himla vacker' - kommentarer under.

Samma tjejer presenteras alltid som tex 'Vackra Lina' eller 'Fina Anna' osv, på andras bilder.

Jag blir aldrig presenterad på det sättet, och får aldrig såna kommentarer.

Detta har jag alltså undrat över. Är det för att jag är anskrämlig, eller är det något annat?

Så igår kväll när jag skulle ut och dricka lite vin med Amanda (får alltid såna kommentarer) och Katri (får precis som jag aldrig såna kommentarer), bestämde jag mig för att fråga vad dom trodde.

Katri och jag vände oss såklart mot Amanda för att få ett svar. Var det helt enkelt för att hon är vackrare än oss, eller gjorde vi något annat fel?

Amanda förklarade vänligt, men ganska bestämt, att det är what goes around comes around (eller what you give is what you get. Välj själv vad som passar bäst) som gäller i dessa lägen.

Hon spände nästan ögonen lite i oss och frågade om vi nånsin kallade folk vackra och fina.

Katri och jag skruvade lite på oss i stolarna och mumlade att det gjorde vi nog inte. Alls.

Katri försöker slingra sig ur att behöva ge komplimanger till andra. Amanda är dock stenhård.

Amanda fortsatte med att påpeka att vi med våra coola fasader inte fick folk att känna att vi varken behövde eller för den delen uppskattade den typen av komplimanger, och ännu mer eftersom vi aldrig ger några själva.

Men.. oroade jag mig. Att gå och kalla folk för vackra känns ju så...tjej-tjejigt?

Jempa lyssnar skeptiskt (eller försöker se mystisk ut. Jag vet inte).

Sen anslöt några fler till sällskapet och diskussionen fick läggas på hyllan en stund.

Ett par timmar senare var det dags att skiljas åt, då de som anslutit dra vidare medan vi tre skulle besöka McDonalds och sen åka hem.

När jag skulle säga hejdå så kände jag mig lite mysig och med Amandas råd ekandes i bakhuvudet kramade jag om dem och sa 'Hejdå gumman'.

Alla kändes fint, tills jag hörde Katris stämma skära genom mysigheten. 'Jaja, tjing tjång, kramkram Hejdå!' Flinade hon.

Stämningen dog lite och grupperna gick åt olika håll.

'Det är ju PRECIS det där jag menar' bannade Amanda.

Katri var helt oförstående. Hon menade ju inget taskigt. Det bara flög ur henne..

Hela vägen till Donken alltså övade jag och Katri på varandra och försökte säga till varandra hur vackra vi var.

Katri prövade vid ett tillfälle att med allvarlig stämma säga att jag var vacker i herren, sonens och den helige andens namn.

Så, min slutsats av detta svammel blir nog.. Jag känner att jag har fått en förståelse varför ingen kallar mig 'Vackra Jennie', men jag känner samtidigt att jag faktiskt inte har något större behov av det.

Men får jag behov av det så ska jag börja strö komplimanger omkring mig till höger och vänster, och får jag ändå inga tillbaka, så är jag väl anskrämlig helt enkelt.

Fylleförsök till konstnärliga McDonalds-bilder. Vackra Amanda i bakgrunden.

Det står slutligen också klart att jag nog har en del att lära och att det blir en lång väg att vandra om jag ändrar mig.

Men kanske inte lika lång som för Katri.