Ensam igen

Tidigt imorse drog Simon och Lia till Grekland och jag följer efter dom på måndag.

Jag tror Lia kände på sig att hon fick lite skit i bloggen eftersom hon betedde sig som en ängel hela kvällen och plötsligt blev det jättejobbigt att vara ifrån henne igen.

Det ska dock bli skönt att få sova en natt utan en liten hand som har ett stadigt grepp om min strupe och en häl upptryckt mot mjälten. En sov-ovana hon också lade sig till med under höstblåsehelvetet.

Det känns förresten mycket festligt att jag plötsligt har en liten samling blåsor på ena sidan av tungan, och jag följer utvecklingen med spänning.

Simon är det dock riktigt skönt att bli av med ett tag, eftersom han alltid veckorna innan grekland förvandlas till en riktig tråkmåns.

Då är det nämligen operation magrutor som gäller, och han vill bara äta proteiner och träna hela dagarna.

Han rynkar på näsan åt min kolhydratsrika kost och försöker få mig att laga kött och sallad varje dag. Herregud, när vi var på födelsedagskalas satte han sig och åt ägg när alla andra åt tårta. Den skammen.

Nåväl, rutorna kom fram, han är nöjd och jag antar att även jag ska vara nöjd. Han skulle ju kunna se ut såhär..

Kanske inte så pk, men ändå roligaste iPhone-appen just nu. FatBooth.

Även jag borde skära ner lite på chokladen då hänghaka inte passar mig det minsta..

Scener ur ett föräldraskap

Scen 1. Lunch
Medverkande: Tjurig unge som definitivt har frisknat till men fortfarande beter sig som hon är dödssjuk när det passar. Särskilt när det ska ätas.
Sliten mamma som lagat köttbullar och makaroner i hopp om att få en fridfull lunch med nöjt ätande barn.

Barnet sitter i sin stol och leker med något som ramlar i golvet. Barnet får då ett hysteriskt utbrott, men mamman hoppas fortfarande i sin enfald att barnet kommer glömma detta när hon väl får mat framför sig.

Det gör dock istället barnet ännu argare, och när mamman försöker sätta på hakklappen slänger sig barnet åt sidan så stolen nästan välter.

Mamman tappar nu tålamodet och drar upp ungen ur stolen och sätter henne på golvet, där hon faller ihop i en dramatisk hög och skriker så rutorna skallrar.

Mamman försöker ignorera barnet och äter sin lunch samtidigt som hon räknar till 10 och påminner sig själv om att man inte får sälja levande ting på Tradera.

Barnet lugnar sig sen och visar att hon vill sitta i mammans knä, och väl där börjar hon visa intresse för maten.

Det tar dock bara två sekunder så tappar hon en ketschupmakaron på shortsen, och åsynen av fläcken blir inledningen till ännu en vrålfest, som slutar med det nygamla partytricket att kräkas upp det hon just ätit.

Väl inne i badrummet för tvättning kräks hon lite till så både kläder och badrumsmatta åker i tvättkorgen medan maten kallnar på bordet.

Tillbaka i köket vill hon sitta i knät igen, men inte för att äta, utan för att se miserabel ut, andas djupt och bräka 'buäääääää' varvat med 'grrrrlläääääää' vid varje lång utandning.

Lunchen slutar med att mamman sätter på Pingu för att få äta ifred. Barnen äter inget mer.


Scen 2. Eftermiddag.
Medverkande: Till synes snäll unge som lugnt sitter i vagnen i väntan på att gå ut.
Gråtfärdig mamma som klimakteriesvettas och packar ner sugrör att använda till den drickyoghurt hon ska gå att köpa och tror att ungen kanske vill ha.

Mamman räcker fram flaskan med yoghurten och riktar sugröret mot ungens mun.

Ungen vrider demonstativt bort huvudet och signalerar att hon vill hålla flaskan själv.

Detta är dock inte ett alternativ eftersom den är ganska full och kommer att sluta med ofrivillig yoghurtkroppsinpackning.

Hon får dock tag i flaskan ändå och försöker med förvånande styrka slita den ur mammans grepp.

Eftersom de står på trottoaren försöker mamman behärska sig och inte börja morra svordomar, medan dragkampen om flaskan intensifieras, och snart i en alltför häftig manöver från ungen tippar lite för mycket och dränker ungens bröstkorg med blåbärssmakande dryck.

Mer gråt, upp med våtservetterna, mamman dricker ur hälften av flaskan och ger resten till ungen som snällt sätter sig tillrätta i vagnen och dricker upp resten. Nöjd och viktig över att få hålla själv.


Tvååringar alltså. Gotta love'em!

Galet barn som i detta nu sitter och pussar mig på armen och alltså är förlåten.

Saker man kan göra för att underlätta livet när man har ett sjukt barn hemma och det nästan är medelhavsvärme ute.

1. Låt barnet leka med saker det vanligtvis inte får leka med.

Toalettpapper. Den mest förbjudna och alltså den leksak som ständigt står högst på önskelistan.

2. Skäm även bort barnet materiellt.

En Hello Kitty större än barnet själv tar bort lite av de dåliga samvetet dessa våldsamma medicinitvingningar frambringar.

3. När du själv inte orkar mer, låt barnet underhålla dig.

Lia försökte lätta upp stämningen genom att ta på sig tomteluva mitt i sommaren. Spexigt.

4. Skär dig ej på papper.

Bara en parentes. Hur kan något så litet göra så ONT?

5. Ordna uteservering hemma. (Endast för lyllosar med balkong)

När barnet väl ha somnat kan man duka upp med vad man vill utan att behöva stå i kö och kolla lite fotbolls VM utomhus. Denna gång vitt vin och körsbär som kanske inte är den bästa kombinationen men vad betyder väl en svidande tunga när sommaren är här.
Även intressant att vi faktiskt kollar fotboll eftersom jag aaaldrig tänkte kolla när Sverige inte var med, och Simon knappt visste att det fanns andra idrotter än kampsport innan han flyttade till sverige. Kanske har vuvuzelorna en hypnotisk effekt.

Selektiva midsommarminnen

Eftersom det som inte fotograferas lätt kan glömmas bort med tiden, väljer man ju oftast att fotografera de glada, roliga stunderna, medan kameran snällt får ligga och vänta i väskan när det blir lite tråkigt eller jobbigt.

Saker som fotograferades i midsommar var alltså:

Lia blåsandes bubblor med mormor medan Simon går omkring utan tröja i solen.


Solande med vackraste utsikten (inte mina fötter alltså. Hur kan man ha sådär långa stortår..?)


Glada måltider


Ännu gladare promenader mot midsommarstången.


Midsommarstångsposerande


Harmoniska lekar en ljus sommarkväll


Grillning såklart


Och lyckligt lekande kusiner

Det som inte fotograferades:

Att Lia lyckades dra på sig något höstblåsaktigt virus på midsommaraftons morgon, hade tungan full med blåsor och ibland hade så ont så dreglet bara rann och hon vägrade äta något annat än glass, yoghurt och non-stop.

Att hon verkade så pass glad och pigg att vi ändå beslutade oss för att gå och kolla midsommarstången, men väl på plats blev hon helt rabiat, vi kände oss som ´Sämsta föräldrarna 2010´, och enda gången hon var lite nöjd var just på bilden ovan eftersom hon hade en isglass i munnen.

Att hon även lyckades trilla ner för trappen till gäststugan, landade med huvudet före i gruset, och att hennes moster i sitt försök att rädda henne, slog ansiktet i ledstången så hon fick sitta med ispåse tryckt mot kinden i en halvtimme efter.
Lia i sin tur blev så upprörd av fallet så hon lade en brun non-stop kräka över hela min ljusgråa klänning.


Men tack vare att inget av det fångades på bild, kommer det snart vara bortglömt och vi kommer minnas en i stort sett perfekt midsommar.

Hurra för det.

Snart midsommar....

..och det märks verkligen. Det märks även att solen skiner.

Igår hade min blogg 14 unika besökare och det är det det sämsta sen julafton.

Så då är det ju ingen idé att ens anstränga sig..

Så jag tängte bara berätta om min under bara dag. FÖrst jobbade ja, sen var det så himmla fint väder så jag tog med Lia till plask dammen bakom vårat hus. ;-) Hon bara äääälskade det och det var så himmla mysigt att bara vara där och det var massor me andra barn som oxå badade. :-) Det är såååå härligt att bo i Solna ibland :-) I kväll ska vi åka till mina föräldrar i Gävle och fira mid sommar där. Det ska bli sååå skönt med TRE dagar ledig. tihi. *ler* Men först ska vi äta tackos ikväll *Muuuums* Okeeeej alla under bara människor. Ha det nu helt FANNTASTISKT på mid sommar, så hörs vi på söndag. Kramzingar!


(Ja Amanda, jag erkänner direkt att jag inspirerades av din fb-kommentar. Jag var tvungen att testa.)

Glad midsommar som sagt!

Överlevarn

Idag var det dags för min sista tripp till Dorotea innan sommaren.

Jag tror inte ni förstår vilken livsfara jag utsätter mig för varje gång jag åker dit. Jag menar, kolla pytte-planet!



Och kolla planet inuti!


Men jag överlever varje gång och landar tryggt mitt i de norrländska skogarna.

Nöjd

Sen väntar alltid en taxiresa från Vilhelmina till Dorotea. Ibland får jag en pratsam chaufför, men idag var det en riktig norrlänning som inte sa ett ord. Jag försökte börja prata om vädret, men samtalet föll platt till marken och snart accepterade jag detta, knep käft, och spanade efter älgar istället.

Opratsugen kille

Väl i Dorotea var stämningen dämpad. Detta var den varmaste dagen på flera veckor. 13 grader. Resten av våren och försommaren hade mest bestått av blåst och regn.

Och när jag landade på Arlande igen så kändes det nästan lite som att kliva av planet utomlands, när de varma vindarna slog emot mig.

Ännu en kvällspromenad i finfina Hagaparken

Kom igen nu snälla vädret, håll i dig över midsommar.

The outlaws

Jag och Pia bestämde oss igår för att ta en kvällspromenad kring Hagaparken.

Väl där insåg vi att Haga Slott i stort sett var klar för inflytt, och vi svängde förbi för att kanske höra om våra nya grannar Victoria och Daniel möjligtvis skulle vara intresserade av en grillkväll nån helg framöver.

Vi vill ju få dom att känna sig välkomna i området och visa att vi är goda grannar som dom kan låna socker eller mjöl ifrån när dom vill.

Men väl där insåg vi att det nog inte bara var att knalla in..


Dom verkade inte heller vara hemma, så vi bestämde oss för att bara fota omgivningarna lite.

Stackars prinsen och prinsessan, vilken ful utsikt.

Det satt övervakningskameror överallt, och även gula 'Tillträde förbjudet' skyltar uppsatta ungefär varannan meter på staketet.

Det tog dock ett tag innan vi faktiskt läste vad det stod mer ordentligt på skyltarna, och då visade det sig att Haga Slott nu är ett skyddsobjekt som varken får fotas, avbildas eller beskrivas.

Fortfarande lyckligt ovetande om den egentliga texten på skylten.

Jag stoppade snabbt ner kameran och vi skyndade iväg och såg oss över axeln hela vägen ut ur parken, redo att brottas ner av ilska slottsvakter.

Väl hemma var jag tvungen att googla detta, och det visade sig att man tydligen kan få ett års fängelse för att fota Haga Slott..

Om reglerna följs till punkt och pricka vill säga. Men tydligen så var det ok att fota på normalt avstånd, och det blir bara rättsliga påföljder om man håller på och sträcker in händerna eller försöker klättra över.

Så jag tror jag klarar mig för den här gången, men för säkerhetsskull har jag bokat tid hos en tatuerare och köpt lite nya pocketböcker.


Hoppas ni hälsar på nån gång.

Lia och pojkarna

Min familj flyttade från Uppsala till ett nybyggt radhusområde i Gävle när jag var två månader.

Jag hann knappt börja fästa blicken och kunna sitta själv, innan jag blev jag bästis med grannpojken Markus.

Han var två år äldre än jag och gamla bilder visar hur jag mest tog hans saker och förpestade hans liv de första åren, men vi var bästisar ändå. Lekte varje dag, sov över hos varandra, följde med till varandras sommarstugor på somrarna. Det var liksom inget konstigt med det.

BFF's

När vi började skolan blev såklart allt mycket svårare. Han gick redan i trean när jag började ettan, så vi kunde inte riktigt hänga på rasterna eller ens heja på varandra i korridorerna för då skulle alla andra börja retas eller tycka att vi var lite konstiga.

Så vi låtsades att vi inte kände varandra i skolan men fortsatte att vara bästa kompisar hemma.

Men åren gick och vi gled ändå isär. Han var mer en friluftsmänniska som gillade att fiska på helgerna medan jag fick upp ögonen för andra killar, discon, hårspray och smink.

Ändå vet jag att jag skulle kunna ringa honom vilken dag som helst och be om flytthjälp eller vad som helst annat. Han skulle ställa upp.


Nu har jag en dotter och hennes bästa kompis på dagis är en liten pojke i samma ålder.

Lia med sin bästa dagis-kompis tidigare i år

Tyvärr kallas dom redan 'kärleksparet' av förskollärarna och det kommer nog inte dröja länge innan dom inte kan vara kompisar längre, för det blir för 'pinsamt'.

Med grannpojken Gabriel

Men jag hoppas det dröjer ett tag. Jag hoppas hon kan få ha pojkar som bästa kompisar länge utan att omgivningen ska börja pikas och skratta, för även om det såklart är på skoj, så kommer det förmodligen att förstöra vänskapen iallafall.

Och med Olle såklart

Det är synd, för de absolut bästa minnena jag har från min barndom, var när vi lekte. Jag och min killkompis.

Med lite tur får hon också ha det så.

Åldersresan

Igår kväll bestämde vi oss för att gå ut och fira att det varit kungabröllop. Det finns ju alltid en anledning att fira.

Det blev en mycket fjortisaktig kväll på Medborgarplatsen.

Här firar vi genom att dricka och ha bröllopsfesten på tv;n i bakgrunden.


Rookie mom skulle ha dykt upp, men bangade. Den svikaren. Det enda positiva var att jag då fick ha Edward för mig själv eftersom hon är Twilight-oskuld och skulle ha lånat filmen. (Ja jag vet att det är mycket tjat nu, men nästan film har premiär snart, vi har biljetter till den fjärde och jag är mycket uppspelt över detta faktum. Det kommer att lugna ner sig snart.)


Jag vet inte riktigt varför det här är fjortis. Det bara är det. Lite fjompigt iallafall.


Här råder det dock ingen tvekan. Ett blundande fyllo på tunnelbanan. (Denna bild blir även mitt bidrag till årets Bjuda På Sig Själv-SM)

Idag betedde vi oss istället mycket vuxet och gick på bästa Siggelitos 1-årsdagskalas där alla var somriga och härliga.

Solen sken, alla var glada och Lia skötte sig exemplariskt.


Började hon gnälla slängde vi henne bara i buskarna.

(Obs! Skämt. Dom leker bara. Ring inte socialen.)


Lia och Olle var mycket fascinerade av en liten bubbelblåsmaskin..


..och det tog jag så mycket bilder på att värdinnan till slut ledsnade på att hon inte fick någon uppmärksamhet, och tog saken i egna händer.

En bra helg.

TÅRARNA!!

Vi orkade oss inte ner till kaoset i stan utan kollade bröllopet på tv istället.

Herregud alltså, båda grät, och med tanke på hur dagens tidningsrubriker såg ut..


Så kan jag bara tänka mig hur det kommer att se ut imorgon, då kvällstidningarna verkar fullständigt besatta av tårar. Imorgon kommer dom väl ha ett extranummer med bara TÅRAR.

TÅRARNA alltså. Alla dessa TÅRAR!!

Fredagslycka

Den här bilden beskriver allt.


Simon är på fest. Lia sover sött. Internet fungerar igen, intill den ligger en helt ny telefon som jag fick köpa för halva priset för att kartongen var lite trasig (Med touchscreen, wöhööö. Nu är jag inte helt Amish längre. Fast det är bara en Samsung, ingen iPhone.). Snygga fotbollsspelare och så lite vin såklart.

Imorgon blir det nog lite bröllopsfirande runt djurgården om vädret tillåter, eftersom min fina rojalistvän Amanda har fått mig riktigt pepp på detta.

Jag känner ju även viss samhörighet med brudparet eftersom vi hade sommarstuga i ockelbo och jag måste ha lekt med Daniel nån gång när jag var barn, plus att jag ofta har fått höra att jag är lik prinsessan Victoria.

Det var dock mer när jag var yngre, nu får jag oftare höra att jag liknar Sally Field. Kul att vara lik en gammal kärring.

Själv röstar jag dock fortfarande på Victoria (minus hakan). Men kolla bilderna och avgör själva..

Jag

Vickan

Sally

Känns som ett ganska självklart val.

Lite gladare

Lånetelefon fixad och fått kollinummer till modemet så det borde kunna dyka upp idag.

Jag ser ljuset i tekniktunneln.

Teknikdöden

I måndags pajade vårt modem.

Tele2 lovade att skicka ett nytt på stubben, men det har ännu inte dykt upp.

Detta har gjort att vi inte har haft fungerande internet sen i måndags.

Som tur var har jag kunnat ta hem min jobbdator med det mobila bredbandet för att kunna göra det nödvändigaste.

Min jobblaptop är dock hopplös att blogga på. Jag vet inte varför, men så fort man publicerar så har den gjort 18 nya radbrytningar mellan varje mening så jag måste gå in och fixa till det, och när jag publicerar igen har en bild flyttat på sig, och så håller det på säkert 3-4 gånger innan det är någorlunda acceptabelt.

Idag är dock sista dagen jag kan göra på det sättet eftersom det mobila bredbandet behövs till den som har jour i helgen. Kommer alltså det nya modemet inte imorgon får jag vara utan internet hela helgen.

En annan nackdel har varit att laptopen är ganska tung att släpa på, så mina i vanliga fall mycket behagliga och välbehövliga promenader till och från jobbet störs numera av värkande rygg och axel.

Men jag har hållit tyst och inte klagat. Det kan vara värre och man får inte hålla på och gnälla över såna i-landsproblem.

Tills idag.

Idag pajade nämligen även min mobil! Den går fortfarande att ringa på, men det går inte att ladda batteriet eller lyssna på musik längre, och jag kan inte bara få en ny eftersom jag har garanti via abonnemanget, så jag måste lämna in den på lagning som kan ta flera dagar och jag har ingen annan mobil.

Där går gränsen.

Utan bra bredband och mobil kan jag lika gärna lägga mig ner i rännstenen och självdö.

Så ser ni mig ligga på nån trottoar och oja mig, hjälp inte till eller ring efter en ambulans. Jag vill faktiskt dö, för det här är bara för mycket.

Nån som har något tips på en bra rännsten där jag kan få en bra utsikt över Daniel och Viktoria när dom åker förbi? Det skulle nämligen vara kul att ha fått se innan jag svälttynar bort.

Ja. Det är synd om mig.

Frugan

Idag är det exakt tre år sedan min största skräckdag. Bröllopsdagen.

Inte för att jag var rädd för att gifta mig, utan för att jag var rädd för själva bröllopet och festen.

Jag är nämligen inte en person som direkt uppskattar allt ljus på mig, och ordnar väldigt sällan födelsedagsfester eller annat som handlar om att fira mig. Jag tycker mest sånt är jobbigt och får dåligt samvete att folk måste köpa presenter osv.

Så döm av min fruktan när vi bestämt oss för att gifta oss i Grekland, vilket betydde att dom från sverige inte bara skulle behöva ge presenter, de skulle även behöva planera sin semester, boka flygbiljetter, hotell och spendera en massa pengar för MIN skull.

Jag var nära döden på riktigt och bad Simon flera gånger att vi bara skulle skita i det och åka till Vegas istället. Men den grekiska sidan skulle bli så besvikna eftersom bröllop är så viktiga för dem, så jag bet ihop.

Och så kom dagen, sen 16e juni 2007.

Och det gick fan skitbra.

Jag körde the kvinnoförtryckar-way (tydligen) och lät pappa överlämna mig.

Jag överlevde den märkliga ortodox-ceremonin

Vi lyckades få till ett gruppfoto med iallafall nästan hälften av gästerna, vilket man måste säga var lyckat i kaoset som rådde.

Tårtskärningen gick bra utan några allvarliga 'Låt kameran gå'-missöden.

Sen blev det fest..

Greekstyle..


..alla verkade sjukt nöjda.

Och ingen verkade direkt ha något emot att komma och fira oss i Grekland

Hurra för oss.