Dumihuvet

Nuförtiden är det svårt att tänka sig att det fanns en tid för snart tre år sedan, dvs innan jag blev gravid, när jag var en ganska skärpt tjej.

Jag behövde inte ha någon kalender, kunde handla utan inköpslista och jag kom ihåg när min familj och mina vänner hade sina födelsedagar utan att facebook påminde mig.

Men nu är saker och ting annorlunda.

Det finns ju det här uttrycket mammahjärna, men jag undrar om inte jag har fått någon extra utvecklad version av detta.

På lunchen idag var jag och handlade med en kollega. Han skrattade åt mig när jag först virrade mig tillbaka in i affären när jag hade betalat istället för att gå ut, och när jag sen med hela kroppen försökte trycka upp en dörr som man ska dra i. En dörr jag gått igenom varje dag i över ett halvår.

Han trodde att jag var extra trött eller liknande, men sanningen är ju att jag är såhär nu. Jämt. Min hjärna verkar ha smält och jag undrar om jag någonsin kommer bli mig själv igen.

Men det är det som är det bästa med att blogga.

I bloggen kan jag skratta åt min senilitet och har alltid något att skriva om.

Idag till exempel, skulle den där resväskan stuvas tillbaka ner i källarförrådet.

Inte helt oväntat gick jag ut från förrådet när jag var klar, tryckte igen hänglåset och insåg sen att nycklarna låg kvar därinne.

Så nära, men ändå så långt bort

Bara nån halvmeter in, men jag kunde ju inte få armen genom gallret, så jag fick hämta några verktyg och komma tillbaka.

När jag smällt igen dörren till källaren kom jag på att jag ju behöver nycklarna för att komma in även där, så efter ett besök till grannen där jag fick låna hennes, begav oss Lia och jag ner dit igen, fullt utrustade med diverse köksredskap för att fiska upp nycklarna.

Min assistent

Det stod dock snart klart att jag valt för korta hjälpmedel, Lia började tappa tålamodet och var det snart lite kris.

Så jag började kolla runt i mina grannars förråd efter något jag kunde låna, och som tur var hittade jag sånadär metall gardinstänger som jag lyckades krångla ut.

Lia introduceras tidigt till brottets bana

Och äntligen kunde nycklarna håvas in och vi kunde fortsätta som vanligt.

Seger!

And so are the days of my life.

Jag vet att jag undrat detta förut, men kommer det nånsin att gå över?