Teknikdöden

I måndags pajade vårt modem.

Tele2 lovade att skicka ett nytt på stubben, men det har ännu inte dykt upp.

Detta har gjort att vi inte har haft fungerande internet sen i måndags.

Som tur var har jag kunnat ta hem min jobbdator med det mobila bredbandet för att kunna göra det nödvändigaste.

Min jobblaptop är dock hopplös att blogga på. Jag vet inte varför, men så fort man publicerar så har den gjort 18 nya radbrytningar mellan varje mening så jag måste gå in och fixa till det, och när jag publicerar igen har en bild flyttat på sig, och så håller det på säkert 3-4 gånger innan det är någorlunda acceptabelt.

Idag är dock sista dagen jag kan göra på det sättet eftersom det mobila bredbandet behövs till den som har jour i helgen. Kommer alltså det nya modemet inte imorgon får jag vara utan internet hela helgen.

En annan nackdel har varit att laptopen är ganska tung att släpa på, så mina i vanliga fall mycket behagliga och välbehövliga promenader till och från jobbet störs numera av värkande rygg och axel.

Men jag har hållit tyst och inte klagat. Det kan vara värre och man får inte hålla på och gnälla över såna i-landsproblem.

Tills idag.

Idag pajade nämligen även min mobil! Den går fortfarande att ringa på, men det går inte att ladda batteriet eller lyssna på musik längre, och jag kan inte bara få en ny eftersom jag har garanti via abonnemanget, så jag måste lämna in den på lagning som kan ta flera dagar och jag har ingen annan mobil.

Där går gränsen.

Utan bra bredband och mobil kan jag lika gärna lägga mig ner i rännstenen och självdö.

Så ser ni mig ligga på nån trottoar och oja mig, hjälp inte till eller ring efter en ambulans. Jag vill faktiskt dö, för det här är bara för mycket.

Nån som har något tips på en bra rännsten där jag kan få en bra utsikt över Daniel och Viktoria när dom åker förbi? Det skulle nämligen vara kul att ha fått se innan jag svälttynar bort.

Ja. Det är synd om mig.