Nu förstår jag.

Herregud alltså.

Lia och jag hade ju alltså nostalgikväll igårkväll. Eller ja, jag var nostalgisk och hon petade näsan.

Vi började lite lätt med 'Farbrorn som inte vill và stor' och när jag kommit över chocken att jag är en cougar även bredvid honom, så insåg jag vilken sorglig figur Ragnar faktiskt är.

Han ogillar sitt jobb och har inga vänner.

Sorglig kille, trots att han är ung.

Jag deppade lite i soffan och Lia käkade ekologiska mariekex.



Sen bytte jag dvd. Jag hade nämligen hittat en med fyra kortare filmer, även dessa från min barndom.


Det började lite mysigt med Bella och Gustav (ni vet, hon som är lite uttråkad, går omkring med ett spöke på handen och börjar till slut att busringa folk), och Lena Nymans berättarröst vaggade in mig i en falsk trygghet.


För sen blev det värre. Det var dags för Kattresan.

Jag kände ett visst obehag när jag såg bilden.. Jag visste att jag sett denna lilla konstiga film, men kunde för mitt liv inte komma på vad den gick ut på.

Den var fruktansvärd.

Ett läskigt barn med piska rider omkring på en läskig katt och dom möter en massa läskigheter på vägen. Ett tag stannade dom och åt så mycket mat så katten sprack och inälvorna rann ut. Då kom en skräddare och sydde ihop den skrikande katten medan barnet höll fast den.

En mycket obehaglig duo

Jag försökte blunda och hålla för ögonen för Lia samtidigt, men hon slog bort min hand och tuggade vidare.

Snart mötte dom en krokodil som ville äta upp barnet, och då blev man lite rädd, men katten sprang ifrån krokodilen som då började gråta av hunger, så då tyckte man genast synd om den istället.

Dessa känslostormar, och allt ackompanjerat av obehagliga nödrim och otäck musik.


Nästa film på tur var Bill och Hemliga Bolla. Av bilden och namnet blev jag genast lite mjuk i själen.. Inte heller nu mindes jag helt och hållet varför, jag kände bara att det var mycket sorgligt.

Och den sorgen! Den lilla flickan som inte visade sig vara som andra barn och föräldrarna och storebror som var så ledsna.

Ok, här ser dom ganska glada ut. Men det är bara för att dom inte förstått att Bolla inte är som andra än. Sen blir det jättesorgligt.

Jag försökte dölja min fulgråt för Lia som sneglade misstänksamt på mig, fortfarande helt oberörd av de draman som utspelade sig framför henne.

När sen den sista filmen kom, Mumintrollen, gav jag upp och gick för att laga mat istället. Jag var inte redo för Skräck-Mårran och Fasa-Isfrun, det gick bara inte. Tur att inte Vilse i pannkakan var med, för då hade jag nog hoppat från balkongen.

Jag lät dock Lia kolla klart men är osäker på om hon nånsin kommer få kolla på detta igen, eller om hon får fortsätta med de ljusa, oskyldiga och glada Dora, Räddningsbåten Elias och My little ponys som ungarna kollar nuförtiden.

Inte konstigt att vi 70-talister är så deppiga och cyniska, när det var sånadär hemskheter vi fick inpräntat i våra oskyldiga små barnhjärnor. Hit med lite antidepressiva.


Och ps: Till er som legat sömnlösa och undrat hur det gått för mig och rockringen, kan jag avslöja att jag kör lite dagligen och nu ibland lyckas hålla den uppe ca 10-15 sekunder i taget. Så nu har även jag blåmärken runt midjan, precis som mina rockringsövermän. Great success.
Men ett tips på vägen bara, när den är på väg att falla i golvet, försök inte att stoppa den över ett kilo tunga, ganska snabbt roterande ringen med insidan av knät.

/Lite handikappad, men snart smal och snygg.