När man har en dotter som är jättepigg, men ändå portad från dagis i två dagar på grund av tre kräkningar en natt, så är det skönt att ha en vän med ett barn som också är sjukt, så man kan utomhusumgås med barnen separerade genom vagnsittning.
Vi bestämde oss för att utmana Amandas fågelskräck genom att mata änder runt Lötsjön.
Det gick riktigt bra, ända tills de hungriga fjäderfäna blev lite väl närgångna.
Sen visade det sig att Amanda inte bara faktiskt botat större delen av sin fågelskräck under sommaren som gått, hon har även insett att vi är överlägsna dessa varelser, och att de faktiskt är mer rädda för oss än vad vi är för dom...
Eller kanske inte.
3 kommentarer:
Jag lyckades skrämma iväg ilskna fiskmåsar en gång när jag bodde i stan. Jag var rädd hela tiden, men gjorde mig "stor" ändå och det funkade.
Nu bor jag på landet med ett fyrtal korpar. De är sååå mycket lugnare än måsar, duvor och annat skit! (Helt ärligt). :-)
PS. Hoppas kräkningarna är över.
En gång såg jag en kaja sitta på ett staket och fick bara för mig att säga "hej" till den när jag passera den.
Och det gjorde jag, och fega som de fög den ju ur brallan och iväg.
Var något övertrött då (Antagligen därför denna idé kom från början) och höll på att dö av skratt.
och när jag var i stadsparken och mata änder med systersonen, en gång, rusa jag efter duvor som flög all världens väg. Barnet tyckte det var väldigt roligt =)
alltså, den där sista filmen kräver en allvarlig skämskudde. mest för att jag inte lyckades. jag som hade värsta crescendoscenariot i huvudet. fuck bu.
Skicka en kommentar