Årets sista ytliga observation

Igår när jag skulle gå och handla så passerade jag ett par tonåringar..

'Å han ba, satt där framför tv;n och jag blev tjockt irriterad..' Sa den ena till den andra.

Tjockt?

Det är alltså så man säger nu istället för Fett.

Så då vet ni det, ni som vill hänga med och snacka som kidsen. Och om jag är den sista som kände till detta ber jag om ursäkt, och passar istället på att önska ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!!

önskar jag, Simon (antar jag, han är inte tillfrågad) och Lia, aka The flying fashion nun.

Shhh..

Jag är en riktig bio-Hitler.

Nåde den som vågar fnissa eller prassla vid fel tillfälle i salongen. Då ger jag dom genast en mördande blick (jag vågar inte säga något, för då kommer den meningen hänga mellan mig och förövaren resten av filmen..) som genast får personen att - förhoppningsvis - skämmas och hålla käft.

Därför är jag så glad att jag bor intill anrika Filmstaden Råsunda.

Lugnt och tryggt

Inte de största salongerna, men dit går mest medelålders och par. Inte en massa puckade ungdomsgäng som väsnas och förstör filmen.

Det är heller inte någon finnig tonåring som river din biljett och serverar popcorn, utan det är vuxna människor som har detta som yrke, är stolta över det, och gärna tar någon minut innan filmen för att berätta om Nils Poppes svåra uppväxt.

Igår hade dock 'New Moon' slutat gå på Råsunda, så vi tog Filmstaden Sergel istället, eftersom det blev närmast för alla.

Det var packat med folk, snöblask blandat med smågodis och chips i en sörja över hela golvet, gapig kö till toaletten och när vi kom in i jättesalongen så hade en korkad brud satt sig på en av våra platser eftersom hon tydligen inte kunde räkna.

Kaos

Vi var omgivna av tjejer i jättetäckjackor som fnissande skvallrade om klasskompisar och Zac Efron. Typ.

Det här kommer gå åt h-e.. Hann jag tänka, innan reklamen var slut, salongen mörknade och filmen körde igång.

Och mycket riktigt, salongen susade, fnittrade och suckade så snart Edward visade sig och drog sina 'Du ger mig tillräckligt bara genom att andas' - repliker.

Och snart insåg jag att jag hade ganska roligt.

Istället för att alla satt tysta i sin egen värld och skickade lömska blickar, var det som att hela salongen var där tillsammans, för att dregla över snygga pojkar och plötsligt önska att de vore vampyrer.

Så vi tre småbarnsmammor förvandlades även vi till irriterande fjortisar som kommenterade rätt ut i biomörkret och skrattade högt åt jublet som utbröt när Jacob tog av sig tröjan första gången. Herregud, det tog flera minuter innan det blev ordning i lokalen och folk började andas normalt igen.

Så vad jag antar att jag vill säga med det här är... att om ni ser mig på bio och jag fnissar och är avslappnad så kan ni göra det också, men ser jag allvarlig och koncentrerad ut så är det bäst ni kniper och bara äter skumgodis från en tygpåse, annars kan ni få mördarblicken.

Och det vill ni inte!

Biodags igen

Bästa Amanda beklagade sig för någon dag sedan att hon gärna ville se 'New Moon' på bio, men att alla redan hade sett den, så det var kört.

Som den fina vän jag är så erbjöd jag mig direkt att följa med, så hon inte skulle behöva gå ensam.

Snart visade det sig att en kollega hade samma problem som Amanda, dvs att alla redan har sett den så hon hade ingen att gå med, så det bestämdes att även hon skulle följa med.

Detta lämnade ju mig i en knepig sits. Egentligen behövde jag ju då inte gå längre, men jag kände ändå att.. dom här tjejerna behöver mig.

Det kan bli läskigt ibland, med vargar och grejer. Då är det bra att ha någon med som med trygg röst kan försäkra om att allt kommer att bli bra.

Så jag följer med ändå. Sån är jag. En fin vän man kan lita på i vått och torrt. Alla skulle behöva en vän som mig.

Sura killar med nöjd tjej. Blekare än vampyren själv.

Okejrå..

Jag andas igen.. Allt är lugnt.

Däremot är jag fortfarande lite sur. Ni behöver straffas på nåt sätt..

Ja! Jag har det!

Här kommer ännu en video som man bara som förälder kan tycka är så gulligt så man nästan bryter ihop. För alla andra är det bara lite äckligt.

Lias första teaparty!



Där fick ni.. ;)

Nä nu jävlar!

Tre inlägg.

Tre inlägg utan en enda kommentar. Ingen som med mig upprörs över julkortens död, inget God Jul tillbaka, inte ens någon som vill säga att dom tyckte Avatar var skit. Bara tystnad.

Innan jul kunde jag trösta mig med att det var ganska tomt i även mina bloggvänners kommentarsfält, och skyllde på innan-jul-stress.

Men nu är den dagen efter annandagen. Den här dagen är ingenting. Och fortfarande stirrar dessa nollor hånfullt på mig.

Så nu håller jag andan tills någon skriver nåt.

Jag börjar både bli yr, och ser inte klok ut... Please hurry.

Lia och tomten

Så var det dags för den första julafton när Lia faktiskt skulle fatta nånting, och jag var mycket uppspelt.

Första anhalten var Kalle Anka, och hon satt uppmärksamt och tittade på nästan hela programmet. Favoriten verkade vara den när Kalle är fågelfotograf. Stort.

Koncentrerad kollning på Kalle. Check!

Mamma frågade sen om jag tyckte vi skulle ha tomte, eftersom Lias äldre kusin inte tror på tomten längre, och Lia själv kanske bara skulle bli rädd.

'Snicksnack' tyckte jag. Tomten hade redan gjort ett besök på förskolan och det hade gått hur bra som helst.

Så syrrans man tog på sig utstyrseln i gäststugan och kom pulsande genom trädgården med lykta och allt.

Lias första reaktion när han kom in blev dock hysteriskt grinande och fastklamrande runt min hals, men vi följde ändå efter tomten in i vardagsrummet.

Här gick hon istället in i nån slags tomte-trans, där hon bara satt bakåtlutad i soffan med armarna åt sidorna och såg på honom med död blick.

Han försökte ge henne paket, men hon reagerade inte utan lät honom bara lägga dom försiktigt ovanpå henne. Fortfarande inget tecken på att hon faktiskt levde..


Men så genom ett trollslag vaknade hon plötsligt till ett par minuter senare och vågade till och med ta emot några paket.


När det dock var dags för paketöppning stod det ganska klart att hon inte förstod särskilt mycket av julen iallafall, då hon ville gå och göra annat mellan varje klapp, och inte var särskilt intresserad av resten av högen paket som bara var till henne.

Nåväl, nästa år då, antar jag.

Juldagens höjdpunkt bestod av filmen Avatar, där jag insåg hur trist det är att vara människa. Jag vill vara en Na'vi! Dom är ju så mycket coolare..

Idag kom vi hem igen, och det där med att flytta in i en större lägenhet om lite mindre än två år börjar kännas som en rätt korkad idè. Vi kommer hinna med två födelsedagar och en till julafton på den tiden, och det finns på riktigt ingen plats för alla leksaker längre..

Ännu en jättehög som ska pressas in i ett 6,5 m2 rum..

Hej I-Landsproblem!

En döende tradition

När jag var liten var detta med julkort en stor grej.

Mamma hade en speciell vävd tavla hon hängde upp på väggen som föreställde nån slags julfigur med en stor framficka på dräkten, där alla julkort skulle läggas. Varje år var den sprängfyllt.

Själv satt hon med långa listor på vilka hon själv fått kort från året innan, och ibland strök hon något namn med bestämd min. Uppenbarligen hade därifrån inte mottagits ett kort på ett tag, och då svartlistades man omgående. Sen skrev hon, klistrade på frimärken och kollade stressat på kalendern.

Före den 17;e måste dom vara iväg, annars kom dom aldrig fram i tid.

Jag orkade inte riktigt hålla det där vid liv, utan började istället skicka sms till nära och kära dagen innan jul. Något år senare blev dock även det för jobbigt och jag gick över till mail.

Och såklart till följd av detta har högen av julkort på min hallmatta minskat drastiskt varje år. Vissa kanske även dom har slutat skicka, eller så står mitt namn med på ett antal listor, överstruket med ett ilsket ovässat blyertsstreck.

Detta med julkort är alltså - tack vare soffliggare som mig - något som sakta men säkert håller på att dö ut.

Igår fann jag mig själv skicka ut några lama facebook-hälsningar, då det plötsligt blivit för jobbigt även att maila, vilket fick mig att nästan bli lite ledsen.

Så nu vill jag, med assistans av Lia, försöka få till ett fint julkort till er som läser min blogg iallfall.

Lia ska bara prata klart i telefon först...

Jodå, vi har haft det viktiga 'Don't Drink and Dial' samtalet, men tydligen gick det inte riktigt in..

Alltså, God Jul önskar jag, Lia och Simon.


Sådärja. Ingen kan komma och säga att jag inte sprider julstämning omkring mig.

Insikter

Två saker jag kan konstatera efter att ha kämpat i timmar med att slå in denna hög med julklappar..


1. Vår dotter är rätt bortskämd.

2. Tur för alla att jag aldrig fick för mig att börja jobba i butik.

Ett knepigt beslut..

Jag har några vänner från Sydafrika, och har alltid tyckt att dom pratar engelska så läckert. Men hur jag än försöker så lyckas jag aldrig imitera deras snack. Det är helt jävla hopplöst.

Så kollade jag Blood Diamond igår och blev än en gång svårt imponerad över Leonardo DiCaprios sätt att behärska dialekten som om han vore född och uppvuxen i Kapstaden.

Det var nästan så mina gamla känslor vaknade till liv och jag blev sådär Titanic-kär igen..

Men så hejdade jag mig, när jag insåg att han sen dess faktiskt haft ett förhållande med en supermodell.

Ni vet ju hur vidrigt det är när ett ex till ens partner är snyggare än en själv, så att konkurrera med Gisele Bundchen skulle fan bli för mycket.

Ingen bra buksvägerska

Så Leo, om du läser detta.. Sorry, men det kommer aldrig kunna bli nånting mellan oss.

Mer jul

Idag jäklar har fyra ljus brunnit vid frukosten och vi var ute och åkte pulka på eftermiddagen. Det är nästan så man känner lite julstämning och börjar se fram emot att träffa familjen, kolla Kalle Anka och ge bort lite julklappar.

Jempa ute och samlar föräldrapoäng

Men det är klart att rubriker som dessa måste grumla lyckan..


Fanfanfan. Varje år hoppas jag att ett mirakel ska ske så kräksjukan visar sig ha gett upp och självdött. Men nej. Istället kommer den tillbaka, nu ännu mer aggressiv.

Så nu ska man behöva ligga där, natt efter natt, och känna efter. Mår jag inte lite illa? Känns det inte konstigt i magen?

Och inte kan man slappna av om man får den heller, för man kan få den flera gånger om.

Jag har dock fått för mig, att om man oroar sig för någon tillräckligt mycket, så händer det inte. Därför ska jag oroa mig som fan, särskilt nu innan jul, men även resten av vintern för säkerhetsskull.

Så om jag inte blir så rolig att umgås med de närmaste månaderna får ni inte bli sura. Jag oroar mig bara.

Förlåt Iphone

Nu blir det mycket film jag vet, men jag är tvungen att visa anledningen till varför jag helt plötsligt förstår grejen med Iphone.

Tidigare har jag ju varit lite skeptisk, tyckt att den varit stor och klumpig, och kanske även lite svartsjuk för att Simon ägnat sin Iphone mer tid och kärlek än mig.

Men så trillade vi över den här appen och som genom ett trollslag blev allt roligt och fantastiskt.

Små djur som imiterar det man säger med pipig röst. Kan det bli roligare?



Jag är såklart medveten att med Lia så blir det mest lite hysteriska skrik, men hon älskar det, och även vi vuxna får vår beskärda skrattdel när vi får den näpna kattungen börja porra sig.

Så Iphone, jag har förlåtit dig. Kan du förlåta mig?

Bröllop och julfest

I onsdags var vi som sagt på bröllop för kocken Micke och hans May från Thailand.

Ungefär såhär ser ett rådhus-bröllop ut, om det är någon som undrar..

Man kunde ju tycka att Lia kunde visa lite respekt då de faktiskt har suttit barnvakt till henne, men hon glädjeskrek sig igenom större delen av ceremonin (eftersom Simon körde tecknat på sin Iphone för att få henne att sitta still) och middagen gick ut på att matvägra och istället stjäla småkex hela kvällen.

Kexkyckarn

Men förutom att en Thailändska frågade om jag var gravid, så var det en mycket trevlig tillställning, och gravid-missförståndet skyller jag på dagens mode.

En bukett med blommor skurna ur frukter och grönsaker. Dom är fan händiga dom där Thailändarna alltså..

Igår var det dags för julfest med jobbet.

Jag hade stora planer att köra en repris på kalkonmannen, och skulle be min käre kollega Patrik ställa sig bakom diverse växter, för att försöka återskapa det fantastiska.

Men den enda växten på hela stället visade sig vara en julgran, så försöket kan inte kallas annat än patetiskt.

Granmannen liksom? Nej, helt värdelöst.. Kalkonmannen får vara kvar.

I Övrigt även detta en mycket lyckad kväll med Rockband tävling (där mitt lag kom sist, men jag var inte med i själva bandet, utan agerade bara groupie/fotograf, som tur var)

En av dessa stunder då man inser hur mycket man faktiskt gillar sina kollegor.

Jag fick då som sagt även möjlighet att testa min nya kamera lite mer, och både jag och bästa Sara som inte är så jättesugna att vara med på bild i nyktert tillstånd, förvandlades till de bästa av exhibitionister, och lyckan blev som störst när vi insåg att toaletterna hade speglar i taket.



Granny-Top Model nästa?

Bråda dagar för Jempa

Igår var vi på bröllop, nu sitter jag på tåget till Örebro och ikväll vankas julfest med jobbet, så mitt bloggande blir tyvärr lidande. Bu.

På fredag är jag dock ledig, så då jävlar!

Men asså hallå ba va e're här..

..ska man behöva skaffa typ... vinterskor?

/Stockholmsbrud

Mer Lucia

Så var det idag dags för en rejäl milstolpe. Min dotters första luciatåg. Utomhus på grund av Svininfluensan, men vad gjorde väl det? Stämningsfullt skulle det bli iallafall.

Jag förberedde mig att få tjuthaka och kanske böla lite lyckligt och stolt, jag och Simon stod med stelfrusna fingrar och riktade förväntansfullt kamera och videokamera mot dörren.

Så öppnades den äntligen och ut traskade det näpnaste sällskapet av lucior, tärnor, tomtar och pepparkaksgubbar man någonsin skådat.

Beklagar de mörka bilderna. Jag är för tillfället besatt av att ta bilder utan blixt.

Föräldrarna jublade och blixtarna lös upp den mörka, kyliga eftermiddagen. Allt var perfekt.

Tills något plötsligt förstörde mysstämningen lite. Kolla tärnan längst ner till höger på bilden för att förstå vad.


Plötsligt tjöt Lia som en mini-siren och jag och Simon skrattade besvärat medan vi fumlade med kamerorna och inte visste om detta var något som vi borde fortsätta filma.

Såklart vi skulle vara dom med ungen som inte kan uppföra sig i ett luciatåg. Pinsamt.

Men så plötsligt såg ena förskolläraren förskräckt ut och lyfte upp henne. Det visade sig att dom glömt sätta på henne skorna och hon stod där med sina små fötter i snön, i bara strumplästen.

Inte konstigt att hon ylade. Jag och Simon började genast småhata oss själva för att vi trott att hon bara var på bråkhumör.

Så hon avlägsnades snabbt från ledet, bars in i värmen, på med skorna och resten av firandet fortsatte utan missöden.

Den bästa tärnan, trots allt

Så något bölande blev det inte för min del iallafall.. Men var det minnesvärt?

Jo för fan.

Skjut mig igen. Litegrann iallfall.

Idag har jag till skillnad från igår inte gjort bort mig ett dugg. Jag råkade inte alls ta fel jacka när jag gick från frisören så dom fick ringa mig från salongen en halvtimme senare. Det var nån annan. (Herregud alltså, när ska denna hjärnförlaming gå över..)

Nu till trevligare saker. Idag är det Lucia. Detta firar vi genom att klä upp vårt oskyldiga barn i vitt nattlinne med en massa glitter på huvudet, och låter henne dansa loss till Gummy Bear.

(Ber om ursäkt för felfilmningen i början. Jag överskattade min nya kamera..)

Skjut mig

Igår på Idol-finalen räckte inte skämskudden till när Eriks flickvän klev upp på scenen och vägrade kliva av.

Det var så pinsamt så kudden inte var kompakt nog. Jag var nästan tvungen att skjuta fram soffan och lägga mig bakom den tills det hemska var över. Men jag övergav idén när jag kollade under och såg den härliga mixen av dammråttor, torkade frukostflingor och några utspridda russin.

Jag deppade en stund över vårt grisiga hem, och efter allt detta stod hon FORTFARANDE kvar!

(tidshopp)

För nån timme sen gick jag till ICA för att handla lunch.

Jag plockade på mig varorna, och i kön såg jag tidningsrubrikerna, varar iallafall en ägnade sig åt flickvännens pinsamma beteende.

Jag log lite elakt för mig själv när jag betalade. Bra att dom skrev. Hon behöver minsann få lära sig hur man beter sig. Hålla på att sno hans åska liksom.. Ville hon visa att dom var ihop? Visa upp sig själv? Eller var hon bara full..

Plötsligt stannade jag. Eller stannade var fel ord. Jag frös till is. Något var fruktansvärt fel.

Promenaden gick alldeles för...lätt liksom.

Insikten kom som ett slag i ansiktet. Varorna låg kvar på rullbandet!

Småflinande och tankspridd som en dåre hade jag betalat till kassörskan, tackat nej till kvittot, och sen bara gått därifrån.

Jag vände mig blixtsnabbt om och joggade tillbaka med ett skamset leende. Kassörskan och de som stått bakom fnissade åt mig.

'Det blir billigare om man tar med sig varorna' skrockade ett tantskrälle, och jag tror till och med jag rodnade, medag jag försökte skoja till det och prata om småbarnsföräldrar och deras sömnbrist.

Den skammen.

Nu funderar jag på att krypa bakom soffan igen för att aldrig komma fram. Eller ska jag ringa Idol-Eriks tjej kanske?

Vi kan starta klubb.

Eddie

Nån gång på 90-talet skulle jag och en kompis äntligen få se Pearl Jam på Sjöhistoriska.

Vi var båda dödligt förälskade i Eddie Vedder och höll oss krampaktigt fast i kravallstaketet timme efter timme genom det ena värdelösa bandet efter det andra, medan vi slogs med andra tonåringar och ignorerade kissnödighet och kramp i benen. Vi vägrade ge upp våra platser längst fram.

Så var det äntligen dags, och vi tjöt av lycka när Eddie äntligen äntrade scenen.

Men mitt tjut fastnade lite i halsen och jag svalde besviket.

Min drömman hade klippt sitt vågiga långa hår till nån slagt lockig tantpage, vilket resulterade i att han påminde mindre om Eddie från Seattle, och mer om Eva från Säffle.

Fan.

För att rädda situationen bytte jag fokus mot gitarristen istället, och när jag nuförtiden tänker tillbaka på konserten så låtsas jag att det såg ut som här nedan.

En av världens vackraste män, sjunger en av världens vackraste låtar.




Ha en fin helg.

Eldsvådor och kalkonhämnare

Igår skulle jag och min chef på dagstur till Dorotea (en liten stad långt upp i norr) för att hälsa på våra partners.

Redan här kom det första dödsföraktande äventyret. Vi åkte med detta plan.


Flygresan gick ju bra och så, men dödsångesten var såklart stark under både start och landning. Modighetspoäng till mig.

I luften såg vi solen en stund, och blev så exalterade så vi var tvungna att fotografera. Så, ni som har glömt, såhär ser den alltså ut.

Väl där togs vi väl hand om teamleadern Hillevi, en stabil norrländska som hellre tar bilen till jobbet trots att det bara är ett par kilometer till kontoret, då hennes granne en gång jagades efter vägen av en björn.

När det var lunchdags bestämdes det att vi skulle äta på det lilla hotellet mitt i samhället. Det var mycket gott och trevligt, tills Hillevi kastade en blick på bordet framför mig.

'Oj, nu brinner det där..' sa hon lugnt, och när jag såg ner upptäckte jag att jag lagt en servett på ett värmeljus som stod för nära min tallrik.

Min chef tog snabbt bort ljuset och jag pustade lite tafatt på lågorna, men det hjälpte inte. Vi stockholmare stirrade hjälplösa på elden som nu började ta sig och bilda en liten brasa på min lunchbricka.

'Täck över den bara' föreslog Hillevi, och jag hann snappa åt mig ännu en servett innan jag insåg vilket korkat tilltag det var. Sen fanns det bara duken som jag inte ville förstöra..

'Vad ska jag använda då!?' gnällde jag, men innan jag hunnit avsluta meningen hade Hillevi utan att röra en min hällt sitt vattenglas över den begynnande katastrofen.

Sen fortsatte hon äta sin lunch och ryckte på axlarna medan vi tackade henne för att hon räddat våra sköra liv.

Källan till själva branden och förödelsen vi lämnade efter oss

Eftermiddagen flöt dock på utan att jag utsattes för någon direkt livsfara, och även resan hem i propellerplanet gick bra.

Väl på marken var det dags för julbord, vilket man ju tror ska vara en harmlös tillställning. Men vad visste jag?

Det visade sig nämligen att vår nyanställd kille Patrik i hemlighet är någon slags ond kalkon-man, och detta kommer tydligen bara fram på fotografier.


Direkt när jag tagit fotot stod sanningen klar. Självklart är han förgrymmad över den behandling kalkonerna får över jul, och förmodligen är ute efter att nacka oss, precis som vi alltid gjort med hans kacklande förfäder.

En närmare bild. Till vänster: Glad, ovetande julfirare. Till höger: Ondskefull kalkon-man som ruvar på hämnd.

Varför han väljer att sprida sin ondska över oss i Sverige är jag inte säker på, då vi är mer för julskinka, men med den amerikanisering som skett i det här landet den senaste tiden kanske han ville ta det säkra före det osäkra.

Resten av middagen höll jag mig lugn och försökte att inte göra några plötsliga rörelser som kunde reta upp fjäderfät, och jag överlevde.

Två deltagare från middagen har dock inte hörts av sen dom tog en taxi hem.

Thrillseeker'n

Sorry för dåligt bloggande igår, men jag var ute och riskerade livet till höger och vänster.

Mer ikväll.

En nagel i mitt julmys-öga

Något konstigt har hänt.

Jag har två sånadär elektriska juleljusstakar, som är tänkta att sprida ett myssken över lägenheten. Och det har dom gjort, fram tills nu.

Plötsligt har en av dom fått något fel, och lyser alldeles för starkt! Jag vet inte vad som har hänt, den bara står där och skriklyser som en strålkastare, man får ont i ögonen av att titta på den och hela julmyset är totalförstört.

Droppen kom för nån timme sen när lia tog tag i den och brände fingret så vi fick leka under kallvattenkranen en stund.

Nu står den där släckt och blänger istället, och då jag förköpt mig på julklappar har jag inte råd att köpa nån ny.

Kolla skillnaden själv. Ovan är den goda mys-ljusstaken och nedan är den onda, besatta. Och försök att inte fästa någon vikt vid att det är svenniga Clas Ohlsson-ljusstakar. Jag ska köpa nya coola. Nästa år.

Är det nån el-kunnig som har nån aning om varför den gör såhär. Varför vill den oss illa?

Det här med godis

När man var liten var allt så enkelt.

Då var det lördagsgodis som gällde, och resten av veckodagarna fick man inget, och det accepterade man.

När man sen blev lite äldre kunde man köpa lite oftare, men på grund av begränsad vecko- eller månadspeng kunde ju inte allt gå till snask, så även där blev det vid lite mer speciella tillfällen.

Nu är jag vuxen, och även om jag inte har obegränsat med pengar, kan jag ändå självklart köpa godis. Varje dag. Och det gör jag också.

PrisXtra vid jobbet vi brukar gå till på luncherna har ett stående erbjudande där man kan köpa fyra normalstora kexchoklad för 22 kr. 22 kr!

Det vore ju nästan korkat och oekonomiskt att inte köpa liksom.

Äter jag sen bara en kexchoklad i godisväg en hel dag, då känner jag mig ganska nyttig. En bra dag liksom. Det kan väl inte vara normalt?

Idag var dock en sämre dag, när jag tryckt i mig en kexchoklad var jag inte nöjd, utan åt nästan en hel till. Nu sitter jag och är lite äcklad av mig själv.

Det jag försöker säga är att jag äter godis, mer eller mindre, varje dag. Detta rimmar mycket illa med min önskan att bli av med den sista graviditetsmjukheten och min tandläkarskräck. Men jag k a n i n t e s l u t a.

Så, nu vill jag att ni ska berätta för mig att ni också äter godis varje dag och att det är helt normalt. Annars blir jag deprimerad.

Stackars Linda..

"Paret möttes förra vintern. Trots detta var Linda Rosing med i 'Den rätte för Rosing' som spelades in i februari.."


..inte ens när hon just fött barn kan Aftonbladet låta bli att ge henne en känga.

Nostalgilycka

Mitt bland Dora och allt annat nymodigt skit, känns det bra att även en klassiker kan uppskattas.

Fler mysterier

Alltså det här blir ju bara konstigare och konstigare.


Var det så att Elin fick reda på otrohetsaffärerna, slog honom i huvudet med en golfklubba så Tiger tog bilen för att fly, men yr i huvudet av skadorna så kraschade han och Elin hjälpte honom ut genom att panga en ruta.

Eller fortsatte hon att attackera med klubban?

Eller var han full, kraschade därför och hon slog aldrig med klubban för att skada, utan bara för att få ut honom?

Och var i allt det här SOMNADE karln?

Jag hoppas på första delen av alternativ ett, plus två.

Heja Elin.

Ze life

När man ligger hemma och är sjuk får man mycket tid att tänka.

Man kan till exempel tänka på att man varit sjuk i som sagt närapå ett halvår nu. Att det är svårt att sova ibland på grund av Lias hostande som inte heller går över. Att man glömt hur solen ser ut och hur den känns mot huden. Att man är för trött för att umgås, och hellre ligger i soffan framför tv;n. Hur man sminkar över de blåa ringarna under ögonen. Överfallssprayen i väskan. Vinterdäcken och täckjackan.

Sen tänker man på Grekland. Hur dom fortfarande springer omkring i kortärmat därnere. Hur lycklig Simon är när vi är där. Den färskpressade juicen från apelsinerna i trädgården. Att vi alltid har barnvakt. Att dörrarna alltid står öppna för ett besök. Stränderna där vi sällan betalar för en solstol med parasoll då vi inte är vanliga turister. Att man inte behöver boka in en fika två månader i förväg. Att man fikar utomhus. Att ingen skulle komma på tanken att be en ta med egen alkohol till en fest. Bergen och havet.

Sen åker tankarna tillbaka till Sverige igen. Till mitt jobb, mina kollegor, mina vänner. Tryggheten, lönen, pensionen, dagis, skola. Det berömda systemet.

Och det är alltid det min mörkertrötta hjärna till slut väljer.

Lia där

Lia här

Frågan är om jag väljer rätt.

Stackars mig

Idag är jag hemma och vårdar mitt förkylningshelvete som inte gått över på fyra, fem månader, utan bara verkar lägga sig på lite olika nivåer.

Idag var den på nivå ganska mycket sämre, så jag tänkte att lite extrasömn kanske skulle kunna få mig att friskna till på allvar. Än så länge har det inte fungerat.

Simon aka världens bästa, bestämde sig för att muntra upp mig genom att ge mig en julklapp (som jag valt ut själv, men ändå) i förskott.

Min nya Canon Powershot!


Förutom kameran själv var det ju inte helt oväntat vem nästa offer för mitt fotograferande skulle bli. Lia aka hockeyfrillan.

Ingen skrattsugen tjej

Jag satte på en Pingu-film eftersom hon brukar garva en del till det och och det var såna bilder jag var ute efter. Men såklart var det som hon kände på sig att jag ville ha en flinbild, för hon satt med allvarligt stenansikte medan jag satt med kameran vänd mot henne och brast ut i små hysteriska skratt själv när det var något hon brukar tycka är roligt, för att peppa henne liksom. Men hon vägrade.

Ibland undrar jag om hon ens vill bli supermodell. Konstiga unge.

Justja..

Om nån via facebook idag har sett att jag ska hem till Amanda och kolla Twilight (ja, igen..) ikväll, så kan jag förklara mig.

Det är faktiskt inte för att dregla över Edward, utan för att det är Amandas första gång hon ser den och den är ju lite leskig på slutet. Hon kan ju bli rädd.

Det är bara därför.

Nöjd tjej

Sådetså.

Nyårsångest

När nyår närmar sig önskar jag alltid att jag hade en ordentlig partyfixare i min umgängeskrets.

En som ordnar middagar, fester och andra aktiviteter vid varje högtid eller storhelg.

Men lika barn leka bäst heter det ju, så jag antar att det är på grund av min egen festfixar-värdelöshet som en sådan person lyser med sin frånvaro. (Ok Anki, läser du det här så är du förstås undantaget, men jag lägget inte mina förhoppningar på en höggravid kvinna..)

Som tur är har det ju dock alltid löst sig tidigare år, på ett eller annat sätt och oftast i sista sekunden, så man har hamnat på ett antal suspekta nyårsfester i sina dar, men det har för det mesta alltid varit skitkul.

Nu är ju situationen lite annorlunda.

Nu krävs planering och framförhållning, barnvakt kan vi förmodligen glömma, så inte för mycket fylla eller för hög musik, utan laaagom.

Så, är det någon som är sugen på (att arrangera) en lagom, barnvänlig nyårsafton så ring eller maila.

(Jag är självklart medveten om att jag skulle kunna arrangera något själv, men till mitt försvar måste jag säga att jag nyligen har kommit över min skräck att bara bjuda fler än en person på middag, så en nyårsafton är lite att ta i. Jag är inte redo för det än.)

Mysteriet Birk Borkason

Nästan varje gång Ronja Rövardotter omskrivs i media, så påtalas även skådespelarnas ovilja att tala om filmen och allt omkring den.

Särskilt Dan 'Birk Borkason' Håfström som efter nästan 30 år fortfarande vägrar att prata om det. Herregud, karln måste vara runt 40 vid det här laget, men tydligen har han fortfarande inte kommit över vad det nu var som traumatiserade honom så hårt.

Så vad hände egentligen? Blev han bajsad i huvudet av en vildvittra? Antastad av en rumpnisse? Vad!?

Berätta nu, Dan

Ovissheten gör mig galen.