Mamma hade en speciell vävd tavla hon hängde upp på väggen som föreställde nån slags julfigur med en stor framficka på dräkten, där alla julkort skulle läggas. Varje år var den sprängfyllt.
Själv satt hon med långa listor på vilka hon själv fått kort från året innan, och ibland strök hon något namn med bestämd min. Uppenbarligen hade därifrån inte mottagits ett kort på ett tag, och då svartlistades man omgående. Sen skrev hon, klistrade på frimärken och kollade stressat på kalendern.
Före den 17;e måste dom vara iväg, annars kom dom aldrig fram i tid.
Jag orkade inte riktigt hålla det där vid liv, utan började istället skicka sms till nära och kära dagen innan jul. Något år senare blev dock även det för jobbigt och jag gick över till mail.
Och såklart till följd av detta har högen av julkort på min hallmatta minskat drastiskt varje år. Vissa kanske även dom har slutat skicka, eller så står mitt namn med på ett antal listor, överstruket med ett ilsket ovässat blyertsstreck.
Detta med julkort är alltså - tack vare soffliggare som mig - något som sakta men säkert håller på att dö ut.
Igår fann jag mig själv skicka ut några lama facebook-hälsningar, då det plötsligt blivit för jobbigt även att maila, vilket fick mig att nästan bli lite ledsen.
Så nu vill jag, med assistans av Lia, försöka få till ett fint julkort till er som läser min blogg iallfall.
Lia ska bara prata klart i telefon först...
Jodå, vi har haft det viktiga 'Don't Drink and Dial' samtalet, men tydligen gick det inte riktigt in..Alltså, God Jul önskar jag, Lia och Simon.
Sådärja. Ingen kan komma och säga att jag inte sprider julstämning omkring mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar