Döda mig. Nu.

Bio-Hitler har fått smaka sin egen medicin.

Vi har just kommit hem från 'Up in the air' i en halvtom salong i Heron City.

De flesta skötte sig förutom en kille högst upp i hörnet som satt och pratade högt rätt upp i luften i tid och otid.

'Retard', sa jag föraktfullt till Simon och hoppades att det var tillräckligt högt så idioten hörde, för jag var ju på tryggt avstånd.

Sen hände det bara. Det ofattbara.

Det var mitt i den mest känslomässiga delen av filmen. Vändpunkten liksom, när han verkligen insåg vad hans liv gick ut på.

Då får Simon ett sms som han vill kolla eftersom vi hade barnvakt till sjukt barn, ljudet är självklart avstängt, men av någon outgrundlig anledning börjar iPhonen spela musik när han petar på skärmen.

Mitt i det allvarliga filmsamtalet ljuder alltså ett Guns N Roses intro obarmhärtigt genom salongen, och då detta aldrig har hänt förut vet inte Simon hur man stänger av.

'Men få stopp på det' väste jag nästan hysteriskt 'Släng den i golvet, gå härifrån, gör vadsomhelst!'

Efer vad som kanske var tio sekunder men som kändes som tio timmar, tystnade telefonhelvetet, men jag halvlåg i skämsställning resten av filmen. Förkrossad.

'Mr Brownstone' kommer från och med nu för alltid vara förknippad med skräck och ångest. Fan, jag älskade ju den låten.

No more

Så, filmen då?

Jag hade enorma förhoppningar. Det kändes så rätt liksom.

Jag hade inte läst särskilt mycket, utan mest sett lösryckta kommentarer som en blivande klassiker, oscarsnominerad, en perfekt passande nutidsskildring där George Clooney bär hela filmen med sin världsvana självsäkerhet.

Och visst var den bra. Men inte SÅ bra.

Jag vill att George Clooney alltid ska vara som han är i 'From Dusk til Dawn', eller iallafall som i 'Intolerable cruelty'.

Här var han mer som.. Tom Hanks.

Och någon hade googlat hans namn för att få reda på mer om honom. Så utomordentligt nutid.

Inte cool nog för Jempa

Så min dom är, se den såklart, men vänta på dvd;n.