Gråtfest

Jag vet att det blir tjatigt om hur mycket man förändras när man får barn. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera över vilken märklig filur jag var innan.

Jag kommer nämligen ihåg att jag tyckte Eric Claptons låt 'Tears in Heaven' var lite tråkig. Självklart sorglig och sådär, det handlade ju om hans son som dött, men ändå ingen ballad jag tyckte var något speciellt.

Men idag spelades den i lurarna på radion när jag gick hem från jobbet, och jag var nära att lägga mig i en driva och bara självdö av sorg.

Jag menar, var jag gjord av STEN förut!?

Jag behöver bara tänka på meningen 'Would you hold my hand, if i saw you in heaven?' så bryter jag ihop. Jag orkar knappt skriva ner den och måste nu kisa resten av inlägget för att slippa se det hemska på skärmen.

Jempa före barn (det där ska alltså vara en robot..)

Och efter. Känslig.

Min enda räddning som får mig att framstå som lite mänsklig i mitt före-barn-liv är att jag aldrig klarat av att sjunga 'I en sal på lasarettet' utan att bli lite tårögd.

Nu kan jag inte ens tänka på titeln, ännu mindre säga den högt, innan det brister.

Och inte blev det nån Fredagspub med jobbet heller eftersom jag isåfall skulle bli tvungen att ta med mig Lia, och dom rapporterade från dagis att halva avdelningen fortfarande är sjuka i kräkis, så jag vågar inte ta med mig den lilla bacillmänniskan till kontoret.

Eftersom Simon ska ut ikväll tänkte jag då istället som den sista svensken på jorden se 'Män som hatar kvinnor'

Förmodligen börjar jag grina redan i början när Mikael åker i finkan.

Meneee, ha en trevlig fredagkväll ni också!