måndag 14 juni 2010

Dumihuvet


Nuförtiden är det svårt att tänka sig att det fanns en tid för snart tre år sedan, dvs innan jag blev gravid, när jag var en ganska skärpt tjej.

Jag behövde inte ha någon kalender, kunde handla utan inköpslista och jag kom ihåg när min familj och mina vänner hade sina födelsedagar utan att facebook påminde mig.

Men nu är saker och ting annorlunda.

Det finns ju det här uttrycket mammahjärna, men jag undrar om inte jag har fått någon extra utvecklad version av detta.

På lunchen idag var jag och handlade med en kollega. Han skrattade åt mig när jag först virrade mig tillbaka in i affären när jag hade betalat istället för att gå ut, och när jag sen med hela kroppen försökte trycka upp en dörr som man ska dra i. En dörr jag gått igenom varje dag i över ett halvår.

Han trodde att jag var extra trött eller liknande, men sanningen är ju att jag är såhär nu. Jämt. Min hjärna verkar ha smält och jag undrar om jag någonsin kommer bli mig själv igen.

Men det är det som är det bästa med att blogga.

I bloggen kan jag skratta åt min senilitet och har alltid något att skriva om.

Idag till exempel, skulle den där resväskan stuvas tillbaka ner i källarförrådet.

Inte helt oväntat gick jag ut från förrådet när jag var klar, tryckte igen hänglåset och insåg sen att nycklarna låg kvar därinne.


Så nära, men ändå så långt bort

Bara nån halvmeter in, men jag kunde ju inte få armen genom gallret, så jag fick hämta några verktyg och komma tillbaka.

När jag smällt igen dörren till källaren kom jag på att jag ju behöver nycklarna för att komma in även där, så efter ett besök till grannen där jag fick låna hennes, begav oss Lia och jag ner dit igen, fullt utrustade med diverse köksredskap för att fiska upp nycklarna.

Min assistent

Det stod dock snart klart att jag valt för korta hjälpmedel, Lia började tappa tålamodet och var det snart lite kris.

Så jag började kolla runt i mina grannars förråd efter något jag kunde låna, och som tur var hittade jag sånadär metall gardinstänger som jag lyckades krångla ut.

Lia introduceras tidigt till brottets bana

Och äntligen kunde nycklarna håvas in och vi kunde fortsätta som vanligt.

Seger!

And so are the days of my life.

Jag vet att jag undrat detta förut, men kommer det nånsin att gå över?

4 kommentarer:

Elisabeth sa...

De borde ha någon liknande cell i Fångarna på fortet.
Cellen ser ut som vilken vanlig lägenhetskällare som helst, men olika källarförråd.
Nyckeln är inne i en av dem, och man ska försöka hitta och få ut olika verktyg/hjälpmedel ur andra förråd och med hjälp av dem få ut nyckeln.

Detta borde framföras till TV4 så kanske de kan ha ett snack med dem som har hand om Fort Boyard.

Västgötskan sa...

Om det gör det, please let me know! Äldsta sonen blir ju 6 år nu till hösten och min hjärna är borta för läääängesen... :-P

Anonym sa...

Äsch, hjärnorna är väl inte borta. De har väl bara en massa mer att tänka på, oroa oss för etc nu när vi är föräldrar. Det tror jag iaf. Jag menar man tänker ju inte mindre på eller oroar sig mindre för barnen när de blir äldre, snarare tvärt om. Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.

/Sabine (Hjärndöd mamma till en född 2000 och en 2003.)

Potatishäxan sa...

Hjärnorna är överfulla helt enkelt. Idag kom jag till jobbet och kom på att jag behövde plåster. HIttade inga, gick till konsum. Köpte plåster. Kom tillbaka. Hängde av mig, tog av dojjorna för att sätta på plåstret på mitt lilla skoskav. Inga plåster i väskan. Måste ha glömt dem i affären. Faaan. På med strumpor och dojjor igen. Jacka. På väg ut ser jag att de ligger vid mitt tangentbord. Är man virrig eller?