Lia och pojkarna

Min familj flyttade från Uppsala till ett nybyggt radhusområde i Gävle när jag var två månader.

Jag hann knappt börja fästa blicken och kunna sitta själv, innan jag blev jag bästis med grannpojken Markus.

Han var två år äldre än jag och gamla bilder visar hur jag mest tog hans saker och förpestade hans liv de första åren, men vi var bästisar ändå. Lekte varje dag, sov över hos varandra, följde med till varandras sommarstugor på somrarna. Det var liksom inget konstigt med det.

BFF's

När vi började skolan blev såklart allt mycket svårare. Han gick redan i trean när jag började ettan, så vi kunde inte riktigt hänga på rasterna eller ens heja på varandra i korridorerna för då skulle alla andra börja retas eller tycka att vi var lite konstiga.

Så vi låtsades att vi inte kände varandra i skolan men fortsatte att vara bästa kompisar hemma.

Men åren gick och vi gled ändå isär. Han var mer en friluftsmänniska som gillade att fiska på helgerna medan jag fick upp ögonen för andra killar, discon, hårspray och smink.

Ändå vet jag att jag skulle kunna ringa honom vilken dag som helst och be om flytthjälp eller vad som helst annat. Han skulle ställa upp.


Nu har jag en dotter och hennes bästa kompis på dagis är en liten pojke i samma ålder.

Lia med sin bästa dagis-kompis tidigare i år

Tyvärr kallas dom redan 'kärleksparet' av förskollärarna och det kommer nog inte dröja länge innan dom inte kan vara kompisar längre, för det blir för 'pinsamt'.

Med grannpojken Gabriel

Men jag hoppas det dröjer ett tag. Jag hoppas hon kan få ha pojkar som bästa kompisar länge utan att omgivningen ska börja pikas och skratta, för även om det såklart är på skoj, så kommer det förmodligen att förstöra vänskapen iallafall.

Och med Olle såklart

Det är synd, för de absolut bästa minnena jag har från min barndom, var när vi lekte. Jag och min killkompis.

Med lite tur får hon också ha det så.