Plus och minus

Bra sak som hände idag:

Snäll pappa läste min blogg och kom till undsättning genom att ge mig lite extrapengar där Försäkringskassan klantat till det. Tack, tack!

Dålig sak som hände idag:

Det var dags för ensampromenad, som jag brukar ha ungefär 2-3 gånger i veckan. Jag ser fram emot de här ensamma (förutom Lia då) promenaderna, då jag lyssnar på musik och rensar tankarna medan Lia sover i vagnen.

Tyvärr brukar alltid något gå snett som förstör promenaden lite. Glömda vantar, obekväma skor, radion spelar bara Martin Stenmark, eller så vaknar Lia halvvägs och vill gå hem och äta.

Men idag kändes det som att ingenting kunde gå snett. Lia var nymatad, vantarna med, skorna ingådda och jag hade till och med hittat mina bästa hörlurar som jag trott varit försvunna.

Men en sak som inträffade ca 5 minuter in i promenader tog jag såklart inte med i beräkningen.



Stockholms-snöstorm.


Ikväll hoppas jag att få titta lite på Melodifestivalen, men det är alltid en kamp eftersom Simon tycker det är skittråkigt. Men om jag förstått saken rätt så tävlar Agnes ikväll, och Simon tycker att hon är ganska het, så vi får se..

Kritiska veckan

Känner ni tjejer igen det här med Kritiska Veckan? Eller Äckelveckan som några kallar den. Båda passar lika bra.

Jag talar alltså om den här ALLRA första tiden i ett förhållande. När det knappt är ett förhållande, utan ni har liksom börjat gilla varanda lite, och killen har liksom blottat strupen och på något sätt erkänt att han faktiskt är intresserad, på riktigt.

Då har det alltid för mig, och för många andra jag känner, genast blivit väldigt känsligt. Skulle killen ifråga de första dagarna råka fisa, ha dålig andedräkt, eller kanske till och med bara göra nån ful min, så finns det risk att allt går i stöpet och man flyr äcklad därifrån.

Klarar man sig dock igenom den här första kritiska veckan, så är saken klar, nyförälskelsen tar över och man är ett par. Iallafall till halvårskrisen, men den tänker jag inte beröra här.

Varför jag vänder mig till just tjejerna är för att jag har fått för mig att detta är ett kvinnligt fenomen? Men ni (tre?) män som läser min blogg får gärna berätta om ni någonsin upplevt detta själva.

En som iallafall inte verkar känna till detta är Niclas Wahlgren. Han ställer sig och hulkbölar inför hela svenska folket och sin jättenya-framgångsrika-producent flickvän när dom varit tillsammans i ungefär 20 minuter.

Ovetande

Jag ger dom en månad, max.

Nå, var det Atlantis eller?

Känner att jag är lite less på dessa sensationsnyheter som inte följs upp.. Om Google Ocean nu tror sig ha hittat Atlantis, kan dom inte skicka ut en dykarexpedition och kolla då? Borde inte det vara gjort vid det här laget?



På sistone har det också varit mycket snack om Mars och eventuellt liv där.. Aftonbladet och Expressen gör stora löpsedlar att nu jäklar ska dom bara kolla lite med en specialkamera så kommer dom hitta liv bara runt hörnet, för det finns ju vatten = liv.

Sen hör man inget mer.

Jag vill veta!

Vardagsmirakel

Idag hände något stort.

Jag gick in på min internetbank och såg att jag fått månadens utbetalning från Försäkringskassan.

Ungefär 1000 kr mindre än vad jag brukar få, trots att jag hade tagit ut fler dagar än vanligt.. Jag ringde genast upp dom, fick plats 8 i kön och Marie-Louise svarade nästan direkt. Jag förklarade mitt problem, hon förklarade varför det blivit så, jag förstod inte vad hon menade, men låtsades göra det ändå och lade på. Jag anser alltså fortfarande att jag fått för lite pengar den här månaden och vet inte vad jag gjort för fel.

Men tänk er.. Att komma direkt in på plats 8 i telefonkön till Försäkringskassan. Det, det är snudd på magiskt.

Förnedring

Det var ganska längesen jag råkade ut för detta, och de inblandade i de få gånger det har hänt läser nog inte min blogg, så jag känner att det måste beröras.

Har ni varit med om att ni har varit hem till några vänner på middag eller fika. Vännerna har ett barn på ca 2-3 år. Allt fortlöper trevligt, ni pratar om vardagliga saker och du leker lite 'tittut' med barnet.

När det är dags att gå kramar du värdparet och tackar för den goda maten, och gör dig redo för att gå hem. Men då börjas det. Värdinnan säger till barnet att också krama dig hejdå.

Barnet skakar på huvdet och backar.

'Äsch!' utbrister du, 'det behövs inte. Hejdå, vinkevink!'

Men mamman envisas. 'Krama tant Jempa nu. Hon som köpte en så fin liten nalle till dig'

Det stackars barnet gömmer sig bakom mamman, skrapar med foten i golvet och surar 'Jag vill inteee..'

Och själv står man där på huk, med armarna utbredda och en fånigt flin, fast man egentligen skulle vilja sänka sig till deras nivå och muttra 'Jag vill inte krama dig heller, bara så du vet..'

Till slut ger mamman upp, ber om ursäkt, man upprepar att det gör ingenting, ingenting alls. Men tillställningen som började så trevligt fick nu ett lite tråkigt och pinsamt slut.

Så kalla mig oartig, men hemma hos oss kommer jag nog inte försöka få mitt barn att krama er när ni går, och det är alltså mest för er egen skull.

Lite töntigt stolt sådär..

Igår lämnades följande kommentar på mitt kräksjuke-inlägg..

'Du har en väldigt rolig blogg, tycker vi på nättidningen Boombaby, www.boombaby.se. Därför har vi lagt den i vår lista på favoritbloggar (vi kallar dem Boomblogs), Sveriges bästa, roligaste, mest inspirerande småbarnsbloggar just nu!
Grattis!'

Jag blev så till mig så jag knappt kunde sova. En blogg startar man ju mest för sin egen skull, sen om någon annan läser och tycker den är roligt så är det en bonus, men det där hade jag aldrig väntat mig.

Tack så mycket Boombaby!

Aktiva föräldrar

Idag fick jag ett släng av dåligt samvete. Snön har legat på marken i flera dagar, men jag har inte gjort en enda vinteraktivitet med Lia.

Jag skyndade mig alltså till närmaste sportaffär och köpte en pulka, sen byltade vi på oss och gav oss ut för att ge Lia hennes livs premiärpulka-åk.

Jodå, riktigt kul var det ett tag..

Handväskan var såklart med.


Allt var frid och fröjd tills pappa Simon (grek, har aldrig tidigare sett en pulka) tänkte att det var nog ingen fara att köra pulkan på asfalten 'bara en liten bit'. Detta resulterade i att handtaget slets av och skrapljudet fick Lia att skrika av skräck. Så det kanske inte blir så mycket mer pulka, iallafall inte den här vintern.

Kan man slappna av nu?

Snart är det mars, och då undrar jag om vinterkräksjuks-helvetet är på väg att försvinna för i år..?

Isåfall är det nu (peppar, peppar) andra året i rad som jag klarat mig. Men för två år sen fick jag det och det glömmer jag aldrig. Jag låg och skakade i soffan och bad på fullaste allvar Simon att döda mig med kökskniven, för jag stod inte ut mer.

Som tur var lyssnade han inte på mig den gången, och jag överlevde med nöd och näppe.

Vinterkräksjukan måste vara ett ganska nytt fenomen? För 7-8 år sen höll den väl inte på och stängde av hela avdelningar på sjukhus och fick kontoren att stå halvtomma? Då kunde man slappna av på vintern, klaga lite på mörker-trötthet men ändå tycka att det var lite mysigt med kylan och snön.

Nu får man istället gå och oroa sig hela vintern. Minsta svullnad eller kurrande i magen och man blir helt kallsvettig av skräck. Är det dags nu? Kommer jag ligga med huvuden i toaletten och kaskadkräkas snart?



Och varför gör man inget åt detta? Vi har insamlingar och galor för nästan alla sjukdomar i det här landet, men inga forskare verkar lägga något krut på att få detta djävulens påfund att försvinna för gott.

Nåja, nu är det som sagt bara att hoppas att jag klarade mig i år igen, och så kan jag släppa det här i några månader. Till november sådär.

Glad kung

Kungen är verkligen tydligt glad över det här beslutet. Sällan har jag sett honom så lycklig.

Nu behöver jag hjälp igen..

Idag fick jag reda på att en vän som skriver sjukt bra, äntligen har börjat blogga offentligt..

Glatt försökte jag lägga till henne i min blogglista, men det funkar inte. Jag kan lägga till den som vanligt, men den hamnar inte i listan. Är det för att det är wordpress eller?

/Korkad blondin som återigen varit uppe hela natten med barn som vägrar sova trots att det gått så bra i över en vecka jäkla skit..

Fotosession

Jag har länge tjatat på min vän Amanda som också råkar vara en väldigt duktig fotograf, att hon ska komma och ta bilder på Lia. Idag skulle det äntligen bli av.

Olle var också med, och vi fick snart erfara att det är ganska svårt att få till en schysst fotosession med två småtrötta mammagrisar.



Höjdpunkten var när Amanda fotograferade en Lia som hellre ville volta ner från soffan än att posera, samtidigt som hon ammade en sprattlande Olle. Detta finns dokumenterat på bild, men jag överlåter det till henne att publicera den om hon vill, eftersom man skymtar viss brösthud.

En annan sak jag insåg denna kväll är att Lia förmodligen kommer att bli en mobbare.

Hon som aldrig intresserat sig för nappar, fann nu stort nöje i att ta Olles napp direkt från hans mun, ignorera hans protester, och stoppa den i sin egen.

Olle synar oroligt sin napp efter att den besudlats med tjejbaciller.

Vi måste nog ha ett samtal om det där.

Fler minnen

Innan jag flyttade till stockholm och hem till världens läskigaste tant, så hade jag förmånen att bekanta mig med vad som måste vara världens sorgligaste man.

Jag måste bara berätta om honom innan jag slutar rota runt i mitt förflutna, iallafall i några dagar.

Detta var i åttonde eller nionde klass, och jag och en kompis hade bestämt att vi skulle 'hitta på något' med de två tuffaste killarna i skolan. Vi var mycket lyckliga.

När lördagen kom så sa killarna att vi skulle möta upp några andra och sen gå hem till Gert som bodde på Vinddraget. Två saker var fel med den informationen. Först och främst, vem heter Gert? Och Vinddraget var ett av gävles värsta områden, där fattiga ungdomar som mest bodde där för att dom blivit utkastade hemifrån och inte hade råd att bo någon annanstans, bodde granne med knarkarna och alkoholisterna.

Men vi följde hångelsuget med och ringde på dörren i en trappuppgång mycket typiskt för ett normalt 'Efterlyst'-inslag.

Och så öppnade Gert dörren. Han var en man i 40-års åldern. Smal, lågmäld, märkt efter åratal av supande. Lägenheten var trång, grå, och lika personlig som rummet i ett billigt motell, men vi klev in iallafall.

Han bjöd oss på öl, och där satt vi en hel natt. Kollade skräckfilm, dansade till Bob Marley och blev bjudna på dricka. Han hade inget emot att bli utnyttjad av ett gäng 14-åringar, bara han fick lite sällskap en kväll.

Det var sommar och snart började det ljusna. Några hade bränt av på soffan och jag pratade lite med Gert. Han berättade om en tjej han brukade träffa som hette Maud, men hon kom och gick lite som hon ville. Han trodde inte det skulle bli något allvarligt.

Framåt morgonkvisten gick vi hem, och jag vet att några i klassen fortsatte gå hem till Gert för att få alkohol, men vi gick aldrig tillbaka och jag vet inte vad som hände med honom sen. Kanske söp han ihjäl sig, kanske bjuder han fortfarande tonåringar på öl för att slippa vara ensam.

Herrejesus vilket sorgligt och tragiskt inlägg detta blev! Nu låtsas vi att Gert och Maud gifte sig, fick barn och levde lyckliga i alla sina dagar. Tralala...

Låt den rätte bli din hyresvärd

Igår var jag på en jättetrevlig (tack Mats) inflyttnings/födelsedagsfest i Hökarängen. Äntligen fick jag tack vare detta äntligen se just Hökarängen, som en gång i tiden betydde mycket för mig trots att jag aldrig varit där. Jag låg vaken många nätter, vettskrämd, och önskade inget hellre än att jag bodde i just Hökarängen.

Tillåt mig utveckla detta.

För lite drygt 10 år sedan bodde jag i Gävle men hade bestämt mig för att flytta till Stockholm. Jag stod med kuvertet som meddelade att jag antagits till Calle Flygare teaterskola i handen, och ringde runt till olika människor som annonserat att dom hade rum att hyra ut i sin lägenhet, vilket var det enda alternativ jag hade råd med.

Till slut stod valet mellan två rum. Ett i Hökarängen och ett i Blackeberg.

Det som gjorde att jag till slut valde Blackeberg var nog för att hyresvärden var en kvinna, och vi hade samma förnamn. Vi skrattade lite åt det. Kände genast lite samhörighet.

Det kändes inte nödvändigt att se rummet. Jag brydde mig inte. Jag skulle till Stockholm!

När det var dags för flytt skjutsade pappa dit mig med mina väskor. Vi möttes av en liten chock redan i hallen. Av någon anledning blockerades ena väggen av högar av plankor från golv till tak, och kvinnan som låtit så ung i telefon, kom hasande emot oss, lätt framåtböjd, likblek och allmänt jättekonstig.

Lägenheten var hemsk, men mitt rum var ändå helt ok, och jag hade inget annat val, så jag stannade. Pappa berättade efteråt hur jobbigt han tyckte det var att lämna mig i den där misären, men inte heller han hade något val.

Väl ensamma med denna mystiska kvinna, berättade hon att hon led av en whiplash-skada sen en bilolycka och lämnade sällan lägenheten. Hon upplyste även om att det fanns ännu en kvinna som hyrde ett annat rum i lägenheten, på andra sidan köket.

Sen var det dags att gå igenom reglerna. Det var det vanliga. Jag fick använda micron men gärna göra ren den om det blev smutsigt. Jag fick gärna säga till om jag skulle ta dit någon kille. Sen kom vi till badrummet, och det var här galenskaperna började.

'Jag vill inte ha blött i badrummet, förutom i handfatet och badkaret' meddelade hon. 'Duschmunstycket får inte höjas mer än såhär, för då kan det stänka på golvet och väggen, men måste det stänka nånstans så föredrar jag väggen. Du kan ju alltså inte stå upprätt och duscha, utan vi sitter på den här' fortsatte hon och pekade på en sån där vit plastsits som man hänger fast på badkarskanterna.

Jag stirrade chockad på henne. Skulle jag sitta och duscha på samma äckliga sits som hon och den där andra. Aldrig.

Men jag sa inget, och hon malde på.

'Badrumsmattan får du lägga ut för att stå på när du duschat, men sen ska den genast hängas upp på den här hängaren.. Ok?'

Jag nickade stumt och hon lämnade mig att packa upp.

Dagen efter var det dags för min första dusch. Jag vägrade sätta mig ner, höjde olydigt munstycket lite och lyckades böja mig på olika sätt och drog nästan på mig en egen whiplash innan jag var klar.

När jag klev ur upptäckte jag dock att det på något sätt läckt ifrån badkaret och ena hörnet på badrumsmattan var blött.

Listigt hängde jag upp den så att just det hörnet inte syntes, och vred även hängaren mot elementet så det skulle torka snabbt.

Men samma kväll ville hon prata med mig. Hon tog in mig i badrummet och förklarade att hon upptäckt att hörnet var blött. Hur kunde det bli så, ville hon veta.

Jag stammade fram att jag faktiskt inte visste, och hon drog instruktionerna igen för att försäkra att detta inte skulle upprepas.

Här satt jag och fruktade för mitt liv..

Dagarna gick. Jag såg sällan till den andra kvinnan, och en dag meddelade min hyresvärd att hon flyttat nästan helt utan förvarning.

Jag försökte duscha hos kompisar och höll mig hemifrån så mycket som möjligt. När jag kom hem sent på kvällarna satt hon alltid framför tv;n och glodde, det spelade ingen roll vilken tid på dygnet det var. En kväll tog jag ett glas vatten med mig på rummet och en droppe råkade hamna på en bänk som stod därinne.

Dagen efter var bänken täckt med några av plankorna från hallen. Då förstod jag att hon var inne i mitt rum och snokade när jag inte var hemma. Jag förstod också att hon var helt galen, och bestämde mig för att flytta.

Som tur var hade en kusin som bodde i Hallonbergen ett uthyrningsrum som skulle bli ledigt om en månad, så jag började räkna dagarna. Jag meddelade kvinnan att jag skulle flytta och hon blev märkbart sur. 'Då kan du ju inte ha trivts särskilt bra' fnös hon, men jag bortförklarade att det rummet låg närmare skolan och kostade mindre.

För att klara mig helskinnat den sista tiden låste jag dörren en natt. Detta ledde till att nyckel oförklarligt försvann. En dag satt jag och beklagade mig till en kompis på mobilen. Så fort jag lagt på hasade hon in i rummet och förklarade att jag inte fick tala i mobilen i hennes lägenhet, för strålningarna kunde ge henne cancer. Från och med nu skulle den vara avstängd.

De sista dagarna och nätterna kröp fram. Jag skrämde upp mig så mycket så jag trodde på riktigt att hon skulle komma in och mörda mig i sömnen.

Men dagen kom till slut, jag flyttade till ett rum med egen dusch som fick stänka allt den ville.

Slutet gott, allting gott.

Nu har dom krismöte igen..

Jag såg inte melodifestivalen igår, men det behövs inte. Det räcker med att läsa tidningarna dagen efter. Och nu är det kris igen. Jag älskar när det blir kris, och särskilt bilderna tidningarna lyckas få fram.


Kolla EMD. Dom tar tungsinta av sig sina headsets och suckar. Nu är det kris. Kanske över för deras del. Och kolla Christers krishärjade ansikte. Var det alldeles innan krismötet kanske?

Och vad sägs på de där mötena?

'Nu är det kris igen! EMD sjöng sin låt som alla redan har hört en gång till. Fusk! Folkstorm!'

Varför ens bry sig. Vi kommer ju ändå komma som bäst på en 17e plats..

Helg

Alla föräldralediga vet att ordet 'ledig' inte automatiskt innebär sovmorgon längre. Snarare tvärtom.

Oftast är det runt halv sex på morgonen när man sover som djupast och skönast. Då känner man hur någon.. tittar på en. Tittar med lite anklagande blick, och hur djupt man än sover så går det inte att skaka av sig känslan.

Så man öppnar ena ögat och möts av den här synen.



Snabbt stänger man ögat och hoppas att det var en dröm. Sjunker sakta in i sömnen igen. Försöker glömma. Men så hör man ett litet ljud och öppnar ögat igen.





Återigen, det skulle kunna vara en dröm. Man sluter ögat igen och mumlar ut i luften 'Snälla bara en liten stund till..' men det är lönlöst. Något klagar alldeles intill och man öppnar ögonen en tredje gång.




Det är kört. Lika bra att vakna.

Vill även passa på att förklara den fula sovpåsen. Säljaren beskrev den som aprikos, när det nu står helt klart att den är orange. Jag fick den dock för 38 kr på Tradden, helt oanvänd från ett djur- och rökfritt hem. Så skitsamma..

Test

Västergötskan

Jag kan!

Hilfe

Idag fick jag en utmärkelse av Västergötskan, att hon gillar min blogg. Och det jag nu skulle vilja göra är ju att få ordet 'Västergötskan' i en annan färg, som visar att man kan klicka på den och komma direkt till hennes blogg, sådär coolt som alla verkar veta hur man gör. Utom jag.

Hjälp någon..?

Skrämmande stil

Igår såg jag om den gamla klassikern 'Farlig förbindelse'. Glatt överraskad kunde jag konstatera att den höll stilen och var precis lika läskig nu som när jag senast såg den.

Enda skillnaden var att jag nu skrämdes mindre av kaningrytan, och mer av axelvaddarna.

Nu är det kört

Jag hade iallafall halvhjärtat lovat mig själv att dra ner på chokladätandet. Jag började bli riktigt bli äcklad av mig själv och mitt svullande, och att låta det gå så långt så man blir äcklad av sig själv är oftast det enda som hjälper.

Men så idag när jag var och handlade såg jag denna nyhet i hyllan.



Geisha Rulle!

Notera att enda anledningen till att jag har en hel rulle att fotografera trots att jag är hemma, är för att jag köpte två.

Jävlar.

Att fastna i en serie

Minns ni när 'Vänner' kom?

Speakern på Kanal 5 presenterade serien som 'sex vänner som bor i New York och gillar att hänga på sitt favoritcafé Central Perk' eller nåt liknande.

Töntigt, bestämde jag. Den serien skulle jag aldrig kolla på.

Men sen halkade jag av misstag in i avsnittet med det stora strömavbrottet, Ross vill ha Rachel men hon är med den slemmiga Italienaren Paolo. Och sen dess var det kört, och jag missade inte ett avsnitt.

Det var alltid den stora snackisen på jobbet, och stämningen på kontoret var tung dagen efter Ross varit otrogen. Ingen kunde tro att det var sant och var djupt engagerade i hur detta skulle lösa sig.



När serien tog slut trodde jag aldrig att någon liknande skulle kunna skapas igen. Jag tänkte iallafall inte följa några serier om ett gäng vänner, för alla skämt är redan dragna. Antingen i Vänner eller Seinfeld. Många skitserier försökte, men ingen kunde fylla deras skor.

Men.. Jag har ju tidigare nämnt 'How i met your mother', och att jag aldrig följt serien, men att tv;n ofta fortsatt stå på efter att Hells Kitchen tagit slut.

Men oundvikligt så har jag börjat lära känna de medverkande. Först Barney, som är den mest fantastiska karaktär jag sett sen.. Jag har faktiskt svårt att komma på någon bättre, och de andra kompletterar på olika sätt för att få serien, inte lika engagerande kanske, men - vågar jag ens säga det - lika underhållande som 'Vänner'.

Hörni..

Jag var ute och promenerade idag när en tanke slog mig, och det kändes som en kall hand plötsligt grep tag om mitt hjärta.

Det här med Lias musikalitet och att jag letar skivkontrakt... Ni förstår väl att jag skojar!!??

Amerikanska passagerare

Ni som känner mig vet att jag jobbade som massör på kryssningsfartyg några år. Nästan alla passagerare var amerikaner, vilket var bra då dom lämnade mycket dricks, men dåligt för att dom kan vara jäkligt jobbiga, och extremt korkade.

Amerikaner har ju rykte om sig att vara lite smådumma, men jag vill inte dra alla över en kam. Det är klart att inte alla amerikaner har IQ;n som krukväxter, men vad gäller kryssningspassagerare, då snackar vi ändå majoriteten..

Vi brukade föra listor över korkade frågor vi fått och skratta åt dem när vi var så trötta att vi höll på att falla ihop. Då kändes det lite lättare.

För när man jobbat fem dagar i sträck, 12 timmar om dagen, ibland utan lunch för att vår manager ville dra in mer pengar, då var det svårt att med ett leende svara på frågor som 'Vilken tid börjar midnattsbuffén?', och 'Vilket språk pratar ni i Sverige?'

Det var även svårt att hjälpa dem ner i sina rullstolar utan att hånle, då man visste att dom egentligen kunde gå, men var helt enkelt för feta för att orka.

Ofta fick vi även frågan om även vi övernattade på fartyget. 'Men vad fan tror du?' Ville man ibland skrika. 'Vi är ute till havs ibland 3-4 dagar i sträck. Tror du vi simmar i land och övernattar på nån ö? Idiot!'

En gång blev en tjej så less på den frågan, så hon var tvungen att skoja till det. Hon sa att helikoptrar kom och hämtade oss anställda på kvällarna och förde oss till fastlandet, sen flögs vi tillbaka nästa morgon. Tanten som frågat fann detta mycket rimligt.

När kryssningen sen var över hade samma tant lämnat ett klagomål i sitt kommentarskort. Hon tyckte att kryssningen var jättebra, men hon hade haft svårt att sova på kvällarna på grund av oljudet från helikoptrarna som hämtade personalen... Tjejen som skojat till det fick omedelbart en varning.



Dock måste jag säga att 95% av dom var enormt trevliga. Dom var glada, nyfikna, sociala och roliga, så då kunde man gärna förlåta deras punchiga kommentarer. En incident glömmer jag dock aldrig.

Denna människa var inte korkad, bara alltigenom ond. Och till råga på allt hände detta på min födelsedag. Jag hade fått blommor skickat till receptionen, det vankades fest på kvällen och jag mådde förträffligt.

På eftermiddagen var en seaweed-inpackning plus helkroppsmassage på en stor fet kvinna inbokad. En ganska tråkig behandling på två timmar, men ingenting kunde rubba mitt goda humör.

Trodde jag.

Bara några minuter in i behandlingen förstod jag att det här inte skulle bli lätt. Hon klagade på temperaturen i rummet, att sängen var obekväm, inpackningen kliade, musiken var för snabb.

Vid ett tillfälle när hon förmodligen trodde att jag inte tittade, vred hon snabbt huvudet åt sidan så den lilla kudden hon hade över ögonen åkte av. Jag lade snabbt tillbaka den, men hon suckade lätt. Ännu en sak som gått snett i denna tydligen helt värdelösa behandling hade lagts till på listan.

När världens längsta två timmar äntligen var över och det var dags för henne att betala började hon klaga till min chef. Allt hade varit dåligt, struligt, obekvämt, musiken hade inte gått i takt med hennes hjärtslag och jag hade masserat för löst.

Detta gjorde mig helt galen, eftersom jag på den tiden var bland de starkaste tjejerna i teamet och dom alltid skickade de som ville ha djupast massage till mig. Jag visste även att hon bara ljög och med flit saboterat behandlingen. Allt för att försöka få kalaset gratis, som egentligen kostade drygt 200 dollar.

Men kunden hade ju alltid rätt, min manager lät henne slippa betala, och även jag fick hindra min impuls att köra en penna i ögat på henne, och BE OM URSÄKT, för att behandlingen inte blev som hon tänkt sig.

Hon lämnade inte ens någon dricks, och då jag jobbade enbart på provision och dricks, fick jag inte en cent för dessa två timmars helvete.

Detta har jag aldrig kommit över. Skulle jag träffa henne idag skulle jag nog mörda henne.

Har övat

Ni som följt min blogg sen inlägget 'The Prodigy', vet att det visade sig att min 9-månaders dotter är ett musikaliskt underbarn. Ett riktigt snille med talang som skulle få Stevie Wonder att lägga musiken på hyllan i ren skam.

Det har dock gått lite trögt att få skivkontrakt. 'Hon måste öva mer' säger direktörerna. Jättemärkligt, tycker jag, eftersom improviserande genier inte behöver öva. Magi skapas bara fingrarna rör tangenterna.

Men vi gjorde ändå som dom sa, och om jag får säga det själv tycker jag det har gått ganska bra..

Brott och straff

Så är Arboga-rättegången äntligen över och mitt hatobjekt fick livstids fängelse. Tack och lov för det.


Jag måste beundra Max och Sagas mamma för hennes lugn under rättegången. Jag tänker främst på Englas mamma som fick en del utbrott på både Anders Eklund och hans advokat.

TIdningarna skrev ganska mycket om detta, och gjorde en liten lista över andra anhöriga som vänt sig direkt till förövarna i diverse rättegångar. Detta oroade en del tyckare. Såna tokigheter hör inte hemma i en rättegång. Man ska sitta i samma rum som en person som mördat ens barn utan att öppna munnen, allt annat är emot reglerna.

Jag skulle vilja se skriverierna om någon skulle kröka ett hårstrå på Lias huvud, när jag på rättegången har smugglat in en motorsåg eller kanske ett samurajsvärd. Då skulle dom verkligen få något att oroa sig för.

Jag hoppas du ruttnar bort i fängelset, Christine Schürrer.

Jävla Mirrors

Ni vet när man har sett en skräckfilm, så är man lite smårädd den natten, men dagen efter har det gått över så är det lugnt sen.

Men i fredags såg jag Mirrors, och trots att det är en helt vanlig skräckfilm, inte särskilt mycket äckligare än dom brukar vara, så har det nu gått TRE nätter när jag inte har vågat kolla mig i spegeln om jag varit tvungen att gå på toa eller matat Lia.



På dagarna har jag inga problem som ni såg i mitt förra inlägg, men just på nätterna är jag livrädd att gå samma öde till mötes som den där stackars lillasyrran.

Ok att avslitna käkar börjar kännas lite tjatigt vid det här laget, men det ligger iallafall extremt långt ner på min 'Sätt jag föredrar att dö på' - lista.

Härligt härligt, men farligt farligt..

Ikväll var vi på middag hos några vänner, och några timmar innan såg jag mig i spegeln. Synen som mötte mig fick mig nästan att kräkas lite.

Ett blekt, glåmigt och trött ansikte stirrade tillbaka. Jag kände att inget smink i världen kunde göra något åt eländet, och bestämde mig för att begå en modern dödssynd. Sola solarium.

Sagt och gjort, jag tog mig iväg, stekte mig i 16 minuter, och redan på väg därifrån kände jag skillnaden. Styrkt av powernapen/ljusterapin i solariet såg jag mig åter i spegeln när jag kom hem. Och om jag får säga det själv, var det nästan en fräsching som tittade tillbaka.

Huden med ny frisk ton, tänderna såg vitare ut, ögonen klarare, håret blondare.

Hur kan något man mår så bra av vara så dåligt för en? Kom igen nu forskare, få fram lite nya rön som bevisar att lite solarium då och då faktiskt inte är så farligt som man först trodde.

Pliiiis...

Samtal på Alla Hjärtans Dag

Jag: Tänk att det idag är precis fem år sedan jag första gången sa 'Jag älskar dig'

Simon: Ja, det är så coolt att vi blev tillsammans på nyårsafton och sa Jag älskar dig på Alla Hjärtans dag.

Jag: Mm.. Fast det var ju bara jag som sa det på Alla Hjärtans Dag. Du sa det först dagen efter..

Simon: Det gjorde jag väl inte!

Jag: Joho! Du typ bad om ursäkt dagen efter för att du inte svarat tillbaka på samma sätt, men att jag väl visste att du älskade mig!

Simon: Men så var det inte alls! Du sa att du älskade mig, och då svarade jag att det gör jag också!

Jag: NEJ! Det var inte så! Men det gör inget, det är lugnt.

Simon: Men jag säger ju för fan att det var så! Du var väl för full för att minnas hur det gick till.

Jag: Meh, det var jag väl fan inte. Du var ju fullare än mig.

Simon: Yeah, right.

Samma visa varje år..

Valentine's presenter

Simon jobbade idag, kom hem på eftermiddagen och gav mig stolt min alla hjärtans dag present.

En tant-chokladask vid namn Pralinée från den vida kända, Tyska chokladfabriken 'Piasten', innehållande praliner med namn som Hasselnuss Carré och Orangen Krokant.


Tittar ni på pralinen längst ner till vänster som ser ut som en liten bajskorv, så kan ni nog urskilja det vita lagret som vittnar om att asken stått orörd länge på nån hylla.

Som tur var har vi varit tillsammans i över fem år, så jag behövde inte låtsas bli glad. Efter att ha testat två bitar och varit tvungen att spotta ut dem för de var så äckliga, fick Simon en lektion i att inte bara ta vilken ask som helst i butiken, utan man måste kolla och läsa lite först.

Lyckligtvis hade han även köpt en ansikskräm, av helt rätt märke den här gången. Så nu ligger han på plus igen.


Ha en trevlig kväll!

Sömnbrist

Här följer ännu ett tecken på att jag nog inte får tillräckligt med sömn.

Jag gick bort till min handväska i hallen för att hämta kameran. Detta kom jag tillbaka med.


Så gjorde jag ett nytt försök. Hämtade kameran och tog bilden ovan. Sen slog det mig att jag ju faktiskt alltid vill ha handväskan nära, så då gick jag och hämtade den också. Något jag såklart hade kunnat göra från början.

Slutsatsen jag drar av detta är att man kan klara sig utan sömn i några månader, men det tar några gånger innan man får det rätt.

Det tar några gånger före man får till det.

Det tar några gånger innan man gör rätt.. Det där blev väl rätt?

Fredagspromenad

Jag och grannfrun Pia brukar ses minst en gång i veckan för en 'prom + fika'. Så vi promenerar i ca fem minuter innan vi sätter oss och tar den latte med varierande bakverk som vi tycker vi gjort oss förtjänta av.

Men idag kände vi att vi faktiskt ville bränna bort lite muffin-mjukhet från våra kroppar, och tog en ordentlig promenad runt Solnas coolaste plats, kyrkogården.

Men man kan inte bara gå runt bland de vanliga fyrkantiga stenarna man ser från vägen, utan man måste in bland träden och upp på kullen. Där vilar diverse kända och kungliga personligheter i stora gravhus vid de slingriga gångarna. Området är tyst, mäktigt och ganska kusligt.



Till och med två-åriga Felicia kände allvaret i luften och ville snart tillbaka till tryggheten i vagnen.

En promenad jag rekommenderar om ni är i Solna nån gång. Man både bränner fett, och blir lite lagom småskrämd..

Såhär är det

Innan jag fick barn brukade jag fråga mina vänner som redan hade det, den jobbiga frågan 'Men hur är det då? Hur känns det liksom..?'

Nu förstår jag att den är jobbig eftersom det är otroligt svårt att förklara, men en av mina vänner gav mig ett bra exempel. Han sa att om han befann sig i en situation med sin son, där han var tvungen att välja en av dom som skulle få överleva, så skulle han själv välja att dö utan en sekunds tvekan.

Igår fick jag ett eget exempel.

Jag skulle nämligen hem till en vän, och där skulle vi några stycken äta middag. Simon skulle vara hemma med Lia, och då hon är drygt nio månader så har hon gått igenom en väldigt klängig period, så jag tyckte det var otroligt skönt att få gå själv.

Hela dagen gick jag omkring som i ett lyckorus. Jag skulle få sitta där och snacka och dricka vin, helt utan att behöva oroa mig för Lia, kånka omkring på henne och behöva avbryta mitt i ett samtal för att lugna henne om hon skulle börja gråta eller liknande. Helt fri skulle jag vara!

Väl där hade en av vännerna med sig sin lille son, som råkar vara en av de sötaste bebisarna som någonsin funnits, och det tog ungefär fem minuter innan jag ångrade mig.

Plötsligt saknade jag Lia så det gjorde ont, och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag inte tagit med henne.

Jag hade fortfarande enormt trevligt, men kände mig ändå som en halv person. Så det slutade såklart med att jag satt och visade upp små videos och bilder för sällskapet, med ett fån-malligt flin på läpparna.

Så, är det att ha barn.

Döda tänder..

När jag gick i gymnasiet hade vi en tjej i klassen med en död framtand. Det såg ut ungefär såhär.



Hon berättade att tanden dog när hon red och lyckades slå ansiktet i hästens nacke.

Ända sen dess har detta skrämt mig något otroligt. Särskilt nu när jag har fått barn, och hon ofta gör det där berömda 'rycket' när hon sitter i mitt knä, slänger huvudet bakåt och träffar ofelbart min ena framtand.

Varje gång blir jag lika rädd. Det ilar en stund efteråt, innan det börjar smärta lite dovt. Håller den på att dö nu, tänker jag. Är den döende?

Jag springer fram och tillbaka till spegeln för att se om den börjar gråna. Blir den grå direkt eller tar det ett tag? Ovissheten tar kål på mig.

Inte förrän dagen efter, när smärtan lagt sig helt och hållet och tanden fortfarande är vit kan jag andas ut igen.

Jag fick nu en smäll för cirka en timme sen. Ilningen har gått över och det gör nu bara lite ont. Den har fortfarande inte blivit grå, men man vet aldrig. Man kan inte bleka en död tand. Jag blir galen.

Nja

Det där tipset funkade inte så bra. Inte alls faktiskt. Inte en enda sökning på de namnen igår.

Dom ligger ju dock kvar för framtida sökningar, men det blev alltså inget skutt i statistiken.

På sistone har jag legat stadigt runt 25-30 unika besökare om dagen, och då tog jag för givet att det var ungefär så många läsare jag har. Men sen började jag kolla runt på Google Analytics, och försökte tyda 'Visitors Loyalty' siffrorna. Min hjärna som inte har sovit på ca ett halvår fick det då till att jag har runt 100 läsare! Men sen insåg jag att den räknar på totala antal besök, vilket förvirrar det för mig.

För första gången ångrar jag faktiskt att jag satt och fantiserade om Ralph Macchio istället för att hänga med på högstadiets mattelektioner.

Hoppsan, nu namedroppade jag igen. Men de enda sökningar det namnet kommer att generera i är nog från mina redan läsare. De äldre blir nostalgiska och vill kolla om han fortfarande ser ut som 13 år, medan de yngre tänker 'Vem fan är Ralph Macchio?' och googlar nyfiket.

Men nu är jag lite besatt av det här. Är det nån som är duktig på Google Analytics och vet hur man på bästa sätt räknar ut ungefär hur många läsare man faktiskt har? För den dagliga siffran brukar ju inte betyda så mycket då alla inte går in varje dag, men jag tog nog i lite när jag trodde att jag hade 100.

Hjälp..

Ett test

Alex Schulman tipsar idag om hur man ska få fler läsare till sin blogg.

Vissa saker gör jag redan, och andra (som att skriva 6 inlägg om dagen med max 5 rader) pallar jag inte. Så då testar jag namedropping.

Han rekommenderade att man skulle nämna kändisar många känner till och förmodligen söker på, som till exempel bloggdrottningarna Blondinbella och Elin Kling.

Alex har varit gift med Katrin Zytomierska som är en annan bloggdrottning, precis som Linda Rosing.

Men jag kan ju inte bara namndroppa bloggare. Vi testar lite Kate Winslet som är i ropet, precis som Mickey Rourke.. Brad Pitt och Angelina Jolie har synts mycket på sistone, och ser riktigt lyckliga ut tillsammans.

Sådärja. Bloggare och skådisar.

Nu förväntar jag mig ett rejält glädjeskutt i statistiken imorgon.

Men Josh..

..vad är det med dig? Du är ju snygg ju. Och duktig.

Varför hamnar du alltid i skitfilmer, närmast golvet i nån bortglömd hylla på Jourhörnet?




Skärp dig nu.

Kultrukrockar

Det är vissa skillnader på min svenska och min grekiska familj.

När vi är i Grekland kan till exempel hela familjen spontant börja sjunga och dansa i vardagsrummet. Mitt på dagen, helt nyktra.

I början stod jag mest vid en fåtölj och vickade osäkert på höfterna, men nu har jag lärt mig att det är lika bra att dansa med.

Andra skillnader som märks i mitt och Simons förhållande är detta med att bråka inför barn.

Hemma hos oss bråkades det väldigt sällan framför mig och syrran, med följd att jag trodde mina föräldrar skulla skilja sig så fort dom höjde rösten åt varandra.

Jag tycker dock att detta är det enda rätta, vilket gör att jag panikartat försöker hålla för Lias öron samtidigt som jag väser åt Simon att prata snällare, annars kommer hon få men för livet.

I min grekiska familj doldes dock inga gräl. Där kastades det tallrikar och smälldes i dörran helt öppet, vilket gör att Simon inte alls tycker det är konstigt.

Som tur var grälar vi ganska sällan, och då bara under ca 10 minuter innan det är bra igen, men vi är helt klart oense om Lia bör hållas utanför eller inte.

Men så kom räddningen. Dr Phil sa dom magiska orden 'Bråka inte inför era barn, dom tar skada av det.'

Simon tror på allt Dr Phil säger.

Tack för det.

Terrible Two's

Med en tvååring i lägenheten får man en liten försmak på vad som väntar.. Raseriutbrott, skrik, bråk och timeouts avlöser varandra...

Själv har dock mamma berättat att jag var ett mycket snällt barn som aldrig genomgick någon trotsålder, så vi får hoppas att min dotter ärvt denna behagliga egenskap.

Jag vet faktiskt själv att jag var väldigt snäll fram tills jag var ungefär 14. Det var mig dom satte bredvid bråkstakarna i klassen för att 'lugna ner dom', och jag var till och med så snäll så jag minns den enda gånger jag faktiskt fick en tillsägelse från någon som inte var familjemedlem.

Vi var på nån liten övernattningsresa med fritidsgruppen, och en dag skulle vi ut och pimpla fisk. Det borrades diverse hål i isen och några fick sätta sig och pimpla medan andra väntade på sin tur.

Plötsligt flög tydligen jävulen i mig, och jag stoppade ner en skidstav i ett av hålen, trots att någon satt där och pimplade.

En av fröknarna spände ögonen i mig och sa: 'Men nu tänkte du väl ingenting. Inte stoppar man väl ner staven om det är ett pimpelspö i!'

Det var fruktansvärt.

Resten av dagen var jag gråtfärdig och ville inte prata med nån. Jag försökte hålla mig nära just den fröken och göra nåt snällt så hon skulle förlåta mitt horribla tilltag.

Jag minns faktiskt inte hur det gick sen, men alla har säkerligen glömt händelsen. Utom jag. Undrar om det är dags att uppsöka en terapeut? Känns som att jag behöver bearbeta denna våldsamma utskällning en gång för alla.

Mmm..Marabou

Fler familjebesök väntar.

I eftermiddag kommer nämligen Simon äldsta syster med 2-årig dotter hit i några dagar, då hon inte ville vara ensam när hennes man drar till USA på affärsresa.

Hela Simons familj fullkomligt älskar svenskt godis, och särskilt då chokladen. Igår köpte jag alltså lite Polly, Kexchoklad och några Marabou chokladkakor att bjuda på.

En av chokladkakorna var min absoluta passion, Apelsin Krokant.

Jag visste att den låg där i kylen när jag kom hem. Simon var sen från jobbet och jag började snart bli lite småsugen på något att äta.

En rad kan ju inte skada, tänkte jag och öppnade kylen. För säkerhetsskull tog jag en bild på den, eftersom jag förmodligen redan där kände på mig att detta inte skulle hålla.



Mycket riktigt. Bara ett par timmar senare såg den ut såhär..



Sen tappade jag kontrollen helt och hållet, och den sista bilden togs för någon timme sen.



Jag är iallafall lite stolt över att jag inte åt upp HELA igår, utan sparade lite tills idag. Men av detta kan jag ändå dra två slutsatser.

1. Det var otroligt korkat att köpa mitt absolut bästa godis som bjudgodis. Aldrig mer.

2. Jag tar uppenbarligen inte mitt nyårslöfte på särskilt stort allvar.

Va nu då?

Nu har ännu en ny, skum monter dykt upp i Solna Centrum..



De som brukar vara där har jag lärt mig att hantera. Som Göta Energi (Nej tack, jag har redan fast avtal med Vattenfall i tre år till), Rädda Barnen (Jag är redan medlem. Faktiskt) eller Telenor (Tack, men jag ringer redan med er)

Men kolla den där killen i byxor med fjärdrar och glitter, samt dåren i den gula klänningen.

Nej, dom här vet jag inte hur jag ska värja mig från.

Bäst jag går en annan väg.

Grus och nostalgi

Vi har varit i Gävle ett par dagar och kom hem nu imorse.

Där var det vitt och fint, men här är det grått och fult.

Om jag tyckte det var jobbigt med den här typen av regnslaskväder förut, så var det ingenting i jämförelse med nu, när man har en vagn som hjälper till med indragandet av extra grus och skitigt vatten.

Det här är vårt hallgolv. Jag vet inte hur mycket bilden har fångat, men det påminner om en svensk grovkornig strand, och alla vet hur mysigt det är att gå på en blöt strand med strumpor på.


I Gävle fick jag en liten nostalgikick när mamma kom nerhasande från vinden med min gamla kåldocka Matilda! Den sparade jag tydligen ihop till själv (något jag tycker låter ganska otroligt, då jag tydligt minns hur jag alltid brände veckopengen första dagen på Hallonremmar och Jenka), men mamma hävdade att hon själv vägrade betala så mycket pengar för en så ful docka, så jag hade köpt den för egna pengar.

Jag minns dock hur det gick till när jag köpte henne. Jag fick välja vilken jag tyckte var finast, fylla i nåt slags adoptionspapper med mitt namn och adress (så företaget kunde skicka grattiskort vid dockans födelsedag), och sen skynda mig hem för att öppna det medföljande kuvertet för att få reda på hennes namn och personnummer. Det hela var mycket spännande. I cirka två veckor innan jag ledsnade och styrde fokus mot någon annan leksak i ropet.

Lias och Matildas första möte gick sådär. Lia blev nämligen lite för ivrig, drog dockan till sig så hon fick den hårda plastskallen rätt i ansiktet och skrek ilsket en stund, innan hon nöjde sig med att tugga lite på garnhåret istället.



Förhoppningsvis blir dom polare längre fram.

Eftermiddagsbön

Hej Gud

Jag vet att jag inte brukar höra av mig särskilt ofta, men nu får du lyssna för det här är faktiskt ganska viktigt.

Kan du inte se till så att ballerinaskor går ur modet nu till våren?

Det är säkert inget fel på själva skorna, förutom att jag inte ser klok ut i dom. Jag har testad olika modeller med olika typer av byxor till, men alltid med samma tönt-resultat.

Kom igen nu, dom har liksom varit inne i typ 4-5 år vid det här laget. Det räcker nu..

Tack och amen.

/Jempa

Lära sig svenska

För er ganska nya läsare kan jag berätta att jag är gift med en Grek/Irländare. Och ni som redan känner mig vet att han har lite svårigheter med att lära sig svenska..

Vi började bra, men nu känns det som vi har tappat det lite. Mycket är mitt ansvar, jag borde bara prata svenska med honom, eftersom han kan grunderna redan. Men jag orkar inte. Eftersom vi träffades på engelska och det är det vi alltid har pratat med varandra, så känns det onaturligt att prata svenska helt plötsligt. Plus att det går långsamt, så jag ledsnar och byter efter en kvart.

Men vi började som sagt bra. Simon gick på sfi när han inte jobbade, och varje kväll läste vi lite Rocky, vilket vi faktiskt fortfarande gör, där han får lära sig riktig svenska..


Men snart fick han mer och mer jobb, vilket innebar att han varken hann eller orkade med sfi, så där slutade han.

'En kompis på jobbet brukar försöka lära mig lite svenska ibland' meddelade han dock glatt en kväll när han kom hem. 'Idag har han lärt mig brunöga och skäggbiff!'

Detta fick mig ett tag att börja anstränga mig lite mer ett tag. Men svenska, har jag insett, är SVÅRT.

Aldrig förut har jag tänkt på hur många olika uttryck vi har för varje fråga eller påstående. Inget språk kan ha så många undantag som vårt. Hur förklarar man användningen av 'ju', som vi slänger in i var och varannan mening? Hur översätter man 'i och för sig'? Man är lycklig eller olycklig, sund eller osund, nöjd eller onöjd? Nej, missnöjd heter det då.

Jag ger upp.

Sladdbarn

Lia har aldrig varit intresserad av att krypa. Hon har varit fullt nöjd med att sitta ner, eller stå och hoppa med hjälp av någon större.

Men detta var förut. Det var innan hon upptäckte sladden. Alltså sladden-till-laptopen-som-hon-absolut-inte-får-dra-i-för-då-kan-hon-få-hela-laptopen-över-sig-och-mamma-har-sagt-tusen-gånger-att-hon-inte-får-dra-i-den.

Nu kryper hon plötsligt, under protest.

När allt var nytt

Jag tror att jag var 19, när internet började slå igenom.

Min dåvarande pojkvän kom hem från jobbet en dag och flinade malligt.

'Idag har man testat internet' mös han 'Surfat på nätet liksom..'

Jag fattade ingenting. Klart jag hade hört talas om internet, men jag hade ingen aning om vad det innebar. Särskilt inte 'surfa'.

Detta gjorde ju såklart att jag var avigt inställd och inte det minsta intresserad av att lära mig mer om detta mystiska påfund. Jag klarade mig bra ändå.

Men jag var ju ändå tvungen att fråga en kompis som jag visste kände till en del om detta. Hon hade provat flera gånger.

'Man skulle kunna kalla det som ett uppslagsverk på datorn' Förklarade hon pedagogiskt. 'Du kan till exempel skriva in ordet katt, så får du upp en massa information om katter..'

Aha, tänkte jag. Jo, det låter väl bra, för dom som känner att dom behöver det.

Snart berättade en vän att hon skaffat mailadress och uppmuntrade mig att göra detsamma. Jag undrade varför hon medvetet valt en mailadress som lät så porrig.. 'Hotmail' liksom.. Men när jag introducerades så förstod jag hur det låg till, och det var väl där allt började, och fortsatte sen i en rasande fart.

Hotmail, icq, spray, aftonbladet, msn, gulasidorna, hemnet, skype, hitta, google, youtube, myspace, viop facebook, blogspot etc, etc.. Listan tar aldrig slut, och nu sitter jag här som vanligt och undrade hur jag överhuvudtaget kunde fungera innan internet.

Dom är tillbaka

Med hänvisning till ett av mina tidigaste inlägg 'Rädda mig', så ser ni här nedan att Rädda Barnen åter satt upp sin monter i Solna centrum.



Dom försvann strax efter att dom skrämde mig till medlemsskap, men nu är dom alltså tillbaka.

Jag har sett fram mot den här dagen. Äntligen kan jag säga till dom 'Jag är redan medlem' när dom kommer fram till mig med sitt 'Ursäkta..?', och den här gången skulle jag mena det.

Men det är som att dom vet. Nu ser dom inte ens åt mig. Jag strosar förbi, avslappnat och lugnt. Inte som dom andra, som stressar förbi, upptryckta mot väggen så långt bort det går, med mobilerna i händerna strängt upptagna i låtsassamtal.

Och vid närmare eftertanke är det ju förmodligen därför dom vet..

Sverige stannar aldrig längre

Lite mer tv-gnäll nu när jag ändå är igång.

Jag kollade nyss aftonbladet.se och halvvägs ner på sidan stod det en notis om att Anja Pärsson kommit tvåa och en annan svenska trea i Super-G idag.

Inte ens jag är gammal nog att komma ihåg hur det var när Stenmark åkte, men jag vet att Sverige stannade. Skolorna, kontoren och till och med regeringen tog paus för att titta.

Nu är det väl knappast någon som har koll när någon från Sverige tävlar längre.

För många år sedan när Sverige vann Hockey VM, så samlades tusentals människor på Sergels torg för att fira 'hjältarnas hemkomst'. Nu möts det med en axelryckning och lite gnäll över hur skadad Foppa är för jämnan.

Sista gången Sverige stannade lite var väl fotbolls VM -94. Det är nu svindlande 15 år sen.

Nä det här går inte. Något måste göras.

Jag går och blir skitbra på nån sport nu, så får vi se om Sverige har anledning att stanna nån gång i höst.

Önska mig lycka till.

Antm-baksmälla

Det har väl inte undgått någon att jag är lite besatt av Top Model..

Ganska många verkar faktist vara fascinerade av det här programmet, och det har tv3 tagit fasta på, och köpt in även Top Model Canada och Australia.

Lyckligt satte jag ner Lia med en hel hög leksaker framför sig, så hon skulle vara sysselsatt ett tag, och kröp upp i soffan för ett riktigt maraton.

Men lyckan blev kortvarig. Snart kände jag att intriger, makeovers, gångstilar och go-sees stod mig upp i halsen.

Det blev för mycket av det goda helt enkelt, och jag var även till min stora fasa tvingad att erkänna en sak för mig själv. Tyra är nog ganska bra iallafall.

I Americas Top Model är det färger, glitter och glamour. Snygga, vältaliga modeller to be, som åker utomlands och får priser värda stora pengar.

I alla andra länder är Top Model ett riktigt lågbudgetprogram, med trista kulisser, alldagliga tjejer och amatörmässiga foton. Programledarna försöker glänsa och underhålla, men det blir bara platt och ointressant.

Nu sitter jag mest med känslan som påminner om att jag inte borde ha tagit den där sista drinken. Men på tisdag kl 20 hoppas jag känslan har gått över..



Med detta enormt djupsinniga inlägg önskar jag er en trevlig söndag!