Terrible Two's

Med en tvååring i lägenheten får man en liten försmak på vad som väntar.. Raseriutbrott, skrik, bråk och timeouts avlöser varandra...

Själv har dock mamma berättat att jag var ett mycket snällt barn som aldrig genomgick någon trotsålder, så vi får hoppas att min dotter ärvt denna behagliga egenskap.

Jag vet faktiskt själv att jag var väldigt snäll fram tills jag var ungefär 14. Det var mig dom satte bredvid bråkstakarna i klassen för att 'lugna ner dom', och jag var till och med så snäll så jag minns den enda gånger jag faktiskt fick en tillsägelse från någon som inte var familjemedlem.

Vi var på nån liten övernattningsresa med fritidsgruppen, och en dag skulle vi ut och pimpla fisk. Det borrades diverse hål i isen och några fick sätta sig och pimpla medan andra väntade på sin tur.

Plötsligt flög tydligen jävulen i mig, och jag stoppade ner en skidstav i ett av hålen, trots att någon satt där och pimplade.

En av fröknarna spände ögonen i mig och sa: 'Men nu tänkte du väl ingenting. Inte stoppar man väl ner staven om det är ett pimpelspö i!'

Det var fruktansvärt.

Resten av dagen var jag gråtfärdig och ville inte prata med nån. Jag försökte hålla mig nära just den fröken och göra nåt snällt så hon skulle förlåta mitt horribla tilltag.

Jag minns faktiskt inte hur det gick sen, men alla har säkerligen glömt händelsen. Utom jag. Undrar om det är dags att uppsöka en terapeut? Känns som att jag behöver bearbeta denna våldsamma utskällning en gång för alla.