Där var det vitt och fint, men här är det grått och fult.
Om jag tyckte det var jobbigt med den här typen av regnslaskväder förut, så var det ingenting i jämförelse med nu, när man har en vagn som hjälper till med indragandet av extra grus och skitigt vatten.
Det här är vårt hallgolv. Jag vet inte hur mycket bilden har fångat, men det påminner om en svensk grovkornig strand, och alla vet hur mysigt det är att gå på en blöt strand med strumpor på.
I Gävle fick jag en liten nostalgikick när mamma kom nerhasande från vinden med min gamla kåldocka Matilda! Den sparade jag tydligen ihop till själv (något jag tycker låter ganska otroligt, då jag tydligt minns hur jag alltid brände veckopengen första dagen på Hallonremmar och Jenka), men mamma hävdade att hon själv vägrade betala så mycket pengar för en så ful docka, så jag hade köpt den för egna pengar.
Jag minns dock hur det gick till när jag köpte henne. Jag fick välja vilken jag tyckte var finast, fylla i nåt slags adoptionspapper med mitt namn och adress (så företaget kunde skicka grattiskort vid dockans födelsedag), och sen skynda mig hem för att öppna det medföljande kuvertet för att få reda på hennes namn och personnummer. Det hela var mycket spännande. I cirka två veckor innan jag ledsnade och styrde fokus mot någon annan leksak i ropet.
Lias och Matildas första möte gick sådär. Lia blev nämligen lite för ivrig, drog dockan till sig så hon fick den hårda plastskallen rätt i ansiktet och skrek ilsket en stund, innan hon nöjde sig med att tugga lite på garnhåret istället.
Förhoppningsvis blir dom polare längre fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar