måndag 23 februari 2009

Fler minnen

Innan jag flyttade till stockholm och hem till världens läskigaste tant, så hade jag förmånen att bekanta mig med vad som måste vara världens sorgligaste man.

Jag måste bara berätta om honom innan jag slutar rota runt i mitt förflutna, iallafall i några dagar.

Detta var i åttonde eller nionde klass, och jag och en kompis hade bestämt att vi skulle 'hitta på något' med de två tuffaste killarna i skolan. Vi var mycket lyckliga.

När lördagen kom så sa killarna att vi skulle möta upp några andra och sen gå hem till Gert som bodde på Vinddraget. Två saker var fel med den informationen. Först och främst, vem heter Gert? Och Vinddraget var ett av gävles värsta områden, där fattiga ungdomar som mest bodde där för att dom blivit utkastade hemifrån och inte hade råd att bo någon annanstans, bodde granne med knarkarna och alkoholisterna.

Men vi följde hångelsuget med och ringde på dörren i en trappuppgång mycket typiskt för ett normalt 'Efterlyst'-inslag.

Och så öppnade Gert dörren. Han var en man i 40-års åldern. Smal, lågmäld, märkt efter åratal av supande. Lägenheten var trång, grå, och lika personlig som rummet i ett billigt motell, men vi klev in iallafall.

Han bjöd oss på öl, och där satt vi en hel natt. Kollade skräckfilm, dansade till Bob Marley och blev bjudna på dricka. Han hade inget emot att bli utnyttjad av ett gäng 14-åringar, bara han fick lite sällskap en kväll.

Det var sommar och snart började det ljusna. Några hade bränt av på soffan och jag pratade lite med Gert. Han berättade om en tjej han brukade träffa som hette Maud, men hon kom och gick lite som hon ville. Han trodde inte det skulle bli något allvarligt.

Framåt morgonkvisten gick vi hem, och jag vet att några i klassen fortsatte gå hem till Gert för att få alkohol, men vi gick aldrig tillbaka och jag vet inte vad som hände med honom sen. Kanske söp han ihjäl sig, kanske bjuder han fortfarande tonåringar på öl för att slippa vara ensam.

Herrejesus vilket sorgligt och tragiskt inlägg detta blev! Nu låtsas vi att Gert och Maud gifte sig, fick barn och levde lyckliga i alla sina dagar. Tralala...

2 kommentarer:

Novellskrivarn sa...

Ånej usch vad sånt där är sorgligt.. :/

Det är som "Spanjoren" i gamla vässan. han var en pytteliten alkisman som inte alls kom från spanien utan från chile tror jag. Han gick runt och spelade på sin gitarr och skrek och var arg hela tiden. Självklart var det tacksamt att som barn provocera honom också.

Häromåret fick jag höra att han dog av att satt hemma och var packad och råkade tappa ut sin cigg genom fönstet. Han sträckte sig ut genom fönstret och trillade, landade i en snödriva och frös ihjäl! :(

Stackars utslagna människor.

Mamma Melissa sa...

Ja, jag vill gärna tro på det där sagoslutet... bara hoppas att det blev så.

Och hur tragiskt det umgänget var så kanske det värmde hans själ någonstans... man får ju hoppas i alla fall.