Mer Lucia

Så var det idag dags för en rejäl milstolpe. Min dotters första luciatåg. Utomhus på grund av Svininfluensan, men vad gjorde väl det? Stämningsfullt skulle det bli iallafall.

Jag förberedde mig att få tjuthaka och kanske böla lite lyckligt och stolt, jag och Simon stod med stelfrusna fingrar och riktade förväntansfullt kamera och videokamera mot dörren.

Så öppnades den äntligen och ut traskade det näpnaste sällskapet av lucior, tärnor, tomtar och pepparkaksgubbar man någonsin skådat.

Beklagar de mörka bilderna. Jag är för tillfället besatt av att ta bilder utan blixt.

Föräldrarna jublade och blixtarna lös upp den mörka, kyliga eftermiddagen. Allt var perfekt.

Tills något plötsligt förstörde mysstämningen lite. Kolla tärnan längst ner till höger på bilden för att förstå vad.


Plötsligt tjöt Lia som en mini-siren och jag och Simon skrattade besvärat medan vi fumlade med kamerorna och inte visste om detta var något som vi borde fortsätta filma.

Såklart vi skulle vara dom med ungen som inte kan uppföra sig i ett luciatåg. Pinsamt.

Men så plötsligt såg ena förskolläraren förskräckt ut och lyfte upp henne. Det visade sig att dom glömt sätta på henne skorna och hon stod där med sina små fötter i snön, i bara strumplästen.

Inte konstigt att hon ylade. Jag och Simon började genast småhata oss själva för att vi trott att hon bara var på bråkhumör.

Så hon avlägsnades snabbt från ledet, bars in i värmen, på med skorna och resten av firandet fortsatte utan missöden.

Den bästa tärnan, trots allt

Så något bölande blev det inte för min del iallafall.. Men var det minnesvärt?

Jo för fan.