Waste

Det här är en bild från mitt gym. Den närmaste skohyllan är herrarnas, och den längst ner i korridoren är damernas.


Förstår ni vilka raggningsmöjligheter jag hade haft om jag vore singel?

Tillfreds

En sak jag alltid stört mig på hos mig själv är min oförmåga att spara pengar.

Det är som att när jag ser att det finns pengar på kontot så m å s t e jag spendera tills allt är slut, sen får jag vända på varje krona andra halvan av månaden.

Självklart har ju jag och Simon gemensam ekonomi vad gäller räkningar och liknande, men spenderpengarna är ju ändå ens egna, och jag har ändå en helt ok lön som jag borde kunna få räcka lite längre.

Men som igår, när jag skulle ut och dricka vin med några av mina bästa tjejor, så orkade jag inte ta mig till tunnelbanan, utan stoppade en taxi istället, trots att jag visste att det med största sannolikhet även skulle bli taxi hem.

Jag surade lite över detta där i baksätet, och bannade tyst mig själv för att jag inte använde de 200 kronorna det skulle landa omkring, till något viktigare.

Men sen slog det mig något. Jag visste att om jag skulle ta tunnelbanan, med ett tågbyte och en bits promenad från stationen, så skulle det ta säkert en halvtimme längre, och jag ville faktiskt vara där i tid.

Så nånstans i Södermalmstunneln bestämde jag mig för att det ändå är ok att vara såhär. Varför inte få leva gott ett par veckor, ta en taxi om man vill det, unna sig en ny tröja och äta lunch på dyrare ställen med bättre mat, även om det innebär att man får snåla ett tag innan lön? Hellre det än att halvsnåla hela tiden.

Framme i tid

Vi hamnade på Roxy´s och hade som vanligt en mycket trevlig kväll.

Den där asociala sms-stunden som alltid uppstår nån gång under kvällen när mammor går ut.

Jag drog såklart min nya livsteori som godkändes av sällskapet, sen började vi vårt nya slösaktiga liv med att spendera en massa pengar på Spanska ostar och drinkar.

Hakflärpen hölls effektivt på plats vid profilbilder

Nu är jag medveten att det verkar som att jag är ute och pimplar vin var och varannan helg, vilket jag nog varit på sistone, så idag plockade jag lite föräldrapoäng genom att testa Brommas Lekhus.

Vi åkte till leklandet mest så att Lia skulle få springa av sig, men hon fann de magiskt flygande bollarna (med fläkt under) så enormt spännande att hon stod där typ hela tiden.

Vi åkte dit en timme innan det stängde, vilket kändes som en bra lördagslösning, eftersom det iallafall hade tunnats ur en del, och de barn som var kvar var för utmattade för att leka Omkullspringning av liten Lia, så hon fick klättra omkring ganska ostört.

Kolla vilket lyckligt barn! (Klappar mig själv på axeln och intalar mig själv att jag visst är en skitbra morsa)

Ikväll går Simon ut så man kanske skulle kolla melodifestivalen? Apropå det såg jag Sibel nere i tunnelbanan för nån vecka sen. Hon stod inte helt oväntat och sjöng för sin kompis. Det är det jobbigaste med människor som kan sjunga. Dom sjunger fan jämt.

Spärrservice rånar mig!

För några månader sen fick jag ett samtal från nån tjej med gullig röst som ringde från Spärrservice.

Hon förklarade att om man är medlem i Spärrservice så behöver man bara ringa ett enda nummer om man skulle bli av med handväskan, så spärrar dom alla kort man har i ett nafs, och allt detta för bara 11 kronor i månaden!

'Det låter väl bra?' avslutade hon sin harang, och jag svarade 'ja'. Det lät ju bra, även fast jag kände att jag inte direkt behövde det.

'Ok!' utropade hon muntert och signade genast upp mig för ett treårsmedlemskap som alltså blev en räkning på några hundra som skickades inom ett par dagar.

Jag tänkte att det var en sån där grej som man inte behövde betala om man inte aktiverade, så jag lät det vara.. Men det kom en påminnelse så jag betalade surt och glömde sen bort det.

Men igår ringde hon igen. Nu, förklarade hon, hade dom en ny försäkring som gjorde att jag kunde få olika stora ersättningar om jag rånades på olika platser. Bäst var om jag rånades vid en bankomat, för då skulle jag få 25.000 kr. Och allt detta för bara 1 krona om dagen! Alltså 365 kr för ett helt år. Det lät väl bra?

'Ja..' pep jag olyckligt och hörde hur hon startade bandspelaren.

Men hon var inte klar. Fanns vi några fler i hushållet?

Jag hade förlorat all kraft och snart var Simon medförsäkrad för bara 140 kr om året. Det lät ju bra.

Så, ser ni mig stå vid en bankomat får ni gärna råna mig, så jag får igen mina pengar.

Tack på förhand.

Recept

För nån vecka sen delade bästa Alex Schulman med sig av sitt bästa recept. Fiskröra.

Jag var tvungen att testa, och trots att röran som färdig mest liknar - som min vän Amanda så fint uttryckte det - hjärnsubstans, så var det ändå oväntat gott. Och superenkelt.



Inte jättenyttigt kanske, men skitsamma.

Har ni själva inte sett det mycket underhållande inlägget med recept och instruktioner, så kommer det här nedan (men ta kanske inte riktigt lika mycket salt..)

Receptet!

Tjing tjong

Jempa och ungdomen

Jag vill inleda detta inlägg med att säga två saker.

Jag använder inte min mobil till annat än att ringa och sms:a. Jag tar bilder med en kamera, surfar på min laptop, och kollar filmer på tv;n.

Hopplöst otrendigt jag vet, men det har bara blivit så.

Nummer två är att jag verkligen försöker att inte skriva om Twilight, men det händer ju hela tiden saker som att huvudrollsinnehavarna blir ihop, och det som utspelades idag..

Jag satt i godan ro vid min dator på jobbet, när en kollega kommer förbi med sin 9-åriga dotter.

9-åringen vill visa upp sin bakgrundsbild på mobilen. Twilight, såklart.

Jag: Ååå, gud va avis jag blir! Jättefint!

9-åring: Jag kan fixa lika till dig om du vill.

Jag: Kan du?

9-åring: Jaa.. Har du Blotoof?

Jag: Bluetooth? Jo, det tror jag att jag har... Frågan är hur man hittar det..

9-åring: Men klicka där bara!

Jag: Här?

9-åring: Meh.. (tar otåligt min amish-mobil ifrån mig och sätter igång bluetooth på några sekunder). Så, nu skickar jag!

Ett meddelande dyker upp på displayen, och 9-åringen får visa mig hur jag hämtar bilden.

Jag: Fiiint.. Men jag gillar inte riktigt att Bella mest är i fokus. Det är ju liksom inte henne jag är intresserad av..

Jag blinkar menande åt 9-åringen som tittar oförstående på mig. Jag inser att hon älskar hela Twilight på riktigt, och inte bara är ute efter att dregla över Edwards marmorbringa.

Jag finner mig snabbt och frågar istället hur många gånger hon sett den.

Hon berättar barasådär att hon tittar på den varje dag, så hon har tappat räkningen, sen springer hon tillbaka till sin mamma.

Så nu ser min mobil ut såhär.


Det är lite pinigt att ta upp den i hissen eller andra ställen där folk kan kika över axeln. Men jag får väl ha det såhär. Jag vet ju inte hur man får bort det, utan får väl be om hjälp av någon random 3-åring på stan om jag blir alltför fjortismobbad.

Trevligt och mindre trevligt

Igår kväll gick vår avdelning på jobbet ut och spelade lite inomhus-boule, rundpingis, och käkade buffé på Boulehallen.

Mer än halva gruppen hade trotsat den dödliga kylan, och trots att Boulehallen påminde om en Ukrainsk tortyrkällare, blev det en riktigt trevlig kväll.

Boule

När jag inte spelade försökte jag ta konstnärliga bilder. Det gick sådär. Min rekvisita skrek inte konst direkt.

Rundpingis som jag visade mig vara oväntat vass på (eller ja, dom andra kallade mig aggressiv. Det tyckte jag var lite hårt.)

Den här dagen kommer dock inte räknas som en av de trevligare.

Det började med att jag skulle åka till Örebro över dagen. Mitt tåg stod inte med på listan över inställda tåg på nätet, så jag trodde det var lugnt och tog mig till centralen.

Men..


Så tillbaka till kontoret igen.

Där hann jag dock bara vara i några timmar innan dagis ringde, och Lia hade diarré. Igen.

Så det var bara att ställa sig i snöstormen och vänta på en buss som aldrig kom, innan jag till slut hoppade in i en taxi en halvtimme senare. Förvandlad till en skakande, döende glass.

Och till råga på allt..

Inte snällt Robert. Inte snällt.

Menmen, Lia mår redan bättre och saker kunde vara värre. Man kunde ju jobba i kundtjänsten på SJ.

Men nu går skam på torra land..

Inte nog med att Mona Sahlin är en homewrecker, nu vill hon ha en ursäkt också!

Shutter Island

Eller, Patient 67, som vi som redan läst boken föredrar att kalla den.. (det där sa jag på högdragen Lidingöska..)

Kanske var problemet just att jag läst den innan - då det blir en helt annan film när man känner till slutet - eller så var det att jag hade skyhöga förväntingar som gjorde att jag blev, inte besviken kanske, men inte riktigt så begeistrad som jag trodde.

Början och slutet var skitbra, men där emellan var det på sina ställen lite långdraget, lite hackigt och inte särskilt Scorsesiskt alls.

Men Leo var såklart fantastiskt.

Kan nån bara ge killen en Oscar!?

Jag börjar undra om Akademien har något emot honom..

Gilbert Grape - ingen Oscar


Titanic - ingen Oscar (Ok, här förtjänade han nog ingen.. bara i typ snygghet. Men ändå.)


Blood Diamond - Ingen Oscar

Nu oroar jag mig för att han inte ens kommer att bli nominerad för Shutter Island, eftersom dom missade nomineringarna det här året, och hur ofta ser man någon som är nominerad för en ett år gammal film? Mina kollegor försökte lugna mig och säga att det går visst, men jag vill ändå ta det säkra föra det osäkra och ge honom min egen Oscar..

Jencar!

Nu blir han nog glad.

Gästbloggare: Lia

Jahapp, då var man tillbaks.

Den här gången bad jag faktiskt om det själv eftersom jag är rätt sur på mina päron och kände att jag behövde skriva av mig.

Igår satt vi barnvakt till Sofia, så hennes föräldrar kunde gå på bio.

Vi föddes med bara ett par månaders mellanrum, alltså verkar alla tycka att vi ska vara kompisar. Jag gillar dock inte att bli ihopföst sådär, så jag visade från början var skåpet ska stå. Tog hennes leksaker, knuffade henne lite och var allmänt mobbig.

Då blev mamma och pappa sura på mig, så jag skärpte till mig och lät henne till och med spela på sin egen keyboard. Sån är jag. Schysst liksom.

Men inte så snäll som den där Sofia. Hon är så jäkla snäll, bara går omkring och ser nöjd ut, när hon inte är upptagen med att sitta och gosa med mina föräldrar.

Kolla, där sitter hon och fjäskar för min pappa..

Jäkla unge.

Jag drog genast dit och tog över vad det nu var dom sysslade med.

Sen var det en byracka där också, som jag örfilade upp så fort han kom för nära. Det verkade alla tycka var roligt i början, så jag fortsatte. Men när jag började använda mig av vapen som böcker, blev det tydligen för mycket och jag stoppades i min framfart.

Då klappade jag fint istället, och mamma blev helt salig.

Här sitter hon och myser med den där jycken..

Ibland börjar jag undra om det är ett snällt och änglalikt litet barn hon vill ha? Tough luck för henne isåfall..

...jag blev till slut tvungen att dra fram mina musikaliska talanger för att återfå full uppmärksamhet.. (Mamma hälsar för övrigt att hon inte är gravid igen. Och inte sådär fet som hon ser ut heller för den delen. Det är bara tröjan som ligger konstigt.)

Iallafall började hon tjata på pappa att hon ville ha en egen sån där hund, men han sa blankt nej. Bara om vi flyttade till Grekland var hans argument, och då blev hon tyst.

Vi får väl se vem som vinner till slut.

Nu har jag en krypande känsla att jag kommer hamna där ikväll igen.. En barnvaktssittning av Sofia brukar nämligen resultera i att även mina föräldrar vill gå på bio kvällen efter, och mamma har gått och kvittrat om den där Dikappriå.

Då jävlar.

Talanglös

Igår trotsade jag och Pia snökaoset, lämnade våra soltörstande medelhavsmän hemma, och gick ut för att dricka lite vin runt Odenplan.

Vi hamnade på Storstad och det var en mycket angenäm kväll.

Förutom att vi kom fram till en dyster slutsats.

Vi är båda helt talanglösa.

Vi kan inte sjunga, inte dansa, inte spela något instrument, inte baka, inte sy, och vi är bara halvokej på att laga mat.

'Men du är ju duktig på filmer och sånt!' försökte Pia muntra upp mig.

Jag förklarade att man inte direkt gör någon karriär på att känna till vilka skådisar som fått Oscars för vad och vem som ligger med vem i Hollywood..

'Men du!' sken jag upp 'Du kan ju grekiska, du är ju trespråkig!'

Pia slog bort det med att eftersom hon nu är gift med en italienare så är enda gången hon kan dra någon nytta av sina tio år i Grekland, är när hon vill imponera på Simon. Och italienska orkar hon inte lära sig, precis som jag inte orkar lära mig grekiska.

En av Pias talanger är iallafall att hon är jävligt snygg för att fylla 40 i år.

Vi gick igenom våra fattiga försök till att lära oss något nytt, där jag meddelade att jag gav upp kampsporten när jag stukade foten en gång, och lämnade gitarren att ruttna i ett hörn när jag efter två veckor inte kunde spela som Slash.

Pia i sin tur var duktig på att simma och tävlade till och med i SM, men även det blev för tidskrävande och lämnades till sitt öde.

'Nåväl, vi fick ju söta barn iallfall' sa vi tröstande medan vi kramades innan vi skildes åt för att gå hem och sova.


I morse gick dessvärre min talanglöshet över till ren värdelöshet när jag gjorde ett makabert fynt i kylen..

Det är möjligt att botemedlet mot ett antal dödliga sjukdomar växer därinne. Men det tänker jag inte ta reda på.

Några småpajer som stått där sen nyårsafton!

Dessa lådor för grönsaker längst ner i kylen borde förbjudas. Det är ju tydligen omöjligt att minnas att man lagt något däri, iallafall för mig.

Jag är ledsen rookiemom, men jag klarar inte att öppna den där burken. Jag slänger hela skiten så köper jag en ny till er.

Och Amanda, jag vet att jag har två av era pajformer stående här sen samma kväll. Ni ska få tillbaka dom.

Herregud alltså.

Nämnde jag att jag har en söt dotter?

Nämen? Mer snö?

Först vill jag börja med att tacka Pixmania för att ni är så värdelösa och skickar fel grejer. Så subwoofern är för tillfället borta ur min åsyn. Förhoppningsvis är den vi faktiskt beställt mycket mindre.


På väg hem från jobbet idag såg jag sedan något märkligt.

Det var som en gul, hög bil med enorma däck som hade nån slags skyffel längst fram. Vad var det för en mystisk grej?

Ungefär såhär såg den ut

Jag har ett svagt minne av att jag har sett en någon gång tidigare, men det var så längesen så jag minns det knappt.

(Nej, ironin är inte död. För om den är det måste jag sluta blogga)

Trevlig helg!

Men fan

Jag (misstänksamt): Vad är det i den där lådan?

Simon (glad): Våra nya högtalare!

Jag: Menååå, jag vill inte ha fler sladdar i vardagsrummet. Jag vill ha osynliga högtalare som svävar i luften.

Simon: Men det är lugnt, jag har köpt trådlösa för din skull.

Han donar och grejar, jag gör något annat ett tag.

Jag: Men vad är det där som står under tv:n!?

Simon: Subwoofern!

Jag: Men.. Det är ju en jättestor svart ful låda! Den kan inte stå här! Jag trodde trådlösa betydde att de knappt syntes!

Simon: Men den får inte plats någon annanstans.

Jag: Men vi behöver inget bättre ljud! Det är väl bra som det är!

Simon: Du behöver det kanske inte nä...


Mitt hem är förstört.


PS: Om ni tycker Simon har lite konstig stil runt nacken så beror det på att han är döende i nackspärr. Denna nackspärr gör att han inte kan byta blöjor på Lia, diska eller ens byta tv-kanal, men han kunde bära den stora fula lådan. Märkligt.

Nån som vill ha en ny man? Jag säljer honom billigt just nu.

No more OS

Jag älskar verkligen att kolla vissa sporter, och särskilt då i större mästerskap som VM och OS.

Tyvärr är jag också en riktig förstörare, som sällan får se bragderna, utan det verkar som varje gång jag tittar så blir det fiasko på ett eller annat sätt.

Jag får alltså nöja mig med att alltid se jublet och glädjescenerna i repris, och det är ju liksom inte samma sak..

Självklart har jag missat de två guld vi hittills tagit, men ikväll tänkte jag att jag skulle kolla Anja iallafall.

Inte helt oväntat kraschar hon och nästan dör.

Nu håller jag mig till 'So you think you can dance'.

På hal is

Klart jag är lite vardagsfeministisk. Tycker det är en självklarhet att vi ska ha lika lön, behandlas lika och allt det där.

Men man måste garva åt den här bilden..


Kom igen nu, liite roligt är det väl?

En ovälkommen gäst

Det är en grej som har dykt upp i mitt utseende. Någonting fruktansvärt fel.

Den har kommit krypande, och man ser den inte alltid. Bara i vissa vinklar och när jag gör vissa ansiktsrörelser.

Ibland fångas den på bild, och jag blir lika skräckslagen varje gång.

Så, låt mig presentera..


Hak-flärpen!!!

Den verkar även uppenbara sig i samband med att jag gör någon extraful min, därför väljer jag att dölja hela ansiktet, för allas trevnad.

Kolla detta ännu värre exempel..


Fasa..

Och det är inte någon hängande uttänjd hud, utan det är som en extra kroppsdel som har bestämt sig för att plantera sig på mig.

Men det tänker jag inte gå med på. Den ska bort!

Det är dock inte läge att tjata till sig någon plastikoperation eftersom Simon är mitt uppe i att spara ihop till min senaste önskan, en större lägenhet.

Så jag ska sitta såhär så ofta jag kan, men knytnäven tryckt mot halsen, tills den ger upp och försvinner. Trycka tillbaka den dit den kommit ifrån bara.

Jag kommer även kräva att alltid bli fotograferad ovanifrån tills den har försvunnit.

Det är ganska smärtsamt och gör det även rätt svårt att andas, men den som vill vara fin..

Jahapp, så blev det ännu kallare..

Jag och Gud alltså...

Så. Jävla. Connectade.

Kvällsbön

Hej Gud.

Idag hände något ganska oroväckande.

Vi gick några stycken från kontoret för att äta lunch, och när vi öppnade ytterdörrarna och den kalla luften slog emot oss brast det fullständigt för en av mina mest sansade kollegor.

'Men sluta för faaan!' vrålade han rätt ut i vinden med galen röst.

Det var folk runtomkring oss men ingen reagerade. Alla förstod vad han menade och gav honom på sin höjd en förstående blick.

Det jag vill säga är alltså..

Det har varit mellan fem och femton minusgrader i flera månader nu Gud! Det blåser! Det snöar fortfarande flera gånger i veckan! Jag kan inte tala för resten av Sverige, men vi i fjollträsk orkar inte mer!!

Vi håller på riktigt på att ge upp. Bara lägga oss ner, självdö, och allt som kommer att finnas kvar är en hög tårdränkta Canada Goose-jackor.

Hjälp oss.

Valentines

Dagen firades med ett återbesök till leklandet, eftersom det var en sån succé förra gången.

Den här gången var det inte sån succé.

Det hade pressats in ungefär 18 barnkalas samtidigt med endast sockerspeedade pojkar i 8-årsålern som hysteriskt sprang omkring utan att se någonting under sin egen haka.

Detta ledde till att Lia blev omkullsprungen så många gånger att hon inte vågade sig ut på lekmattan, och vi var nära att göra något som vi skulle åka i fängelse för, så vi stannade inte så länge.

En rutschkana hann vi med när vildarna hade tårtpaus.

På kvällen gick vi ut och käkade på en restaurang i Södertälje.


Lite märkligt kan man tycka, men då vår favoritkock lämnade Centralbadet och istället har tog jobb därborta, får vi snällt följa efter.

Simon lyssnar koncentrerat på rekommendationerna medan Lia ber bordsbön

Typ världens godaste vitlöksbröd

Lia körde GI-menyn. (Fan, innan jag fick barn fnös jag åt föräldrar som beställde pommes frites till sina barn. Nu gör jag bara vad som helst för lite lugn och ro..)

När jag kom hem var jag lite sådär Valentinesmysig och började tänka på kärlek.

För när man varit tillsammans i sex år, blivit föräldrar och de flesta samtalsämnena kretsar kring amorteringar och inköpslistor, är det lätt att glömma bort den där kärleken visade det sig.

Igår kom jag dock på varför jag gillar Simon så mycket.

Jag fick ju fel film i fredags, ´Flickan som lekte med elden´ istället för 'Män som hatar kvinnor', så igår bytte vi så vi fick den rätta.

Nu var ju Simon hemma och jag visste att han inte var så sugen på att se en svensk film utan engelsk text, men jag tjatade och körde mitt 'jag är ju sjuk' - kort tills han gav med sig.

Hade detta varit en omvänd situation, att jag hade övertalats att se en grekisk film jag inte visste något om och Simon skulle få sitta och översätta, så skulle jag sucka i en kvart och sen gå och lägga mig. Bara för att jag är en sån tjurskallig och envis jävel.

Simon gjorde dock en helomvändning från att ointresserat himla med ögonen, till att bli helt inne i filmen, fullkomligt älska den, och i detta nu sitter han och letar efter någon utländsk utgåva med engelsk textning så han kan köpa den till sina vänner i grekland.

Ok just här sitter han på facebook, men han ska börja leta film efter det.

Såna små detaljer (självklart tillsammans med en massa annat, så ingen hugger på det), gör honom till en keeper för Jempa.

Tillbaks från de döda

Jag vill börja med att tacka för allt ert stöd när jag spenderade lördagen med huvudet i toaletten. Alla fina kommentarer värmde verkligen.. (Ja, jag är precis så bitter som jag försöker låta)

Men nu glömmer vi det och går vidare tycker jag.

Gårdagkvällen var nämligen helt underbar.

Allt jag gjorde var att sitta uppkrupen i soffan, dricka rumstempererad, avslagen Coca-cola och kolla film, men har ni tänkt på vilken ny uppskattning man får för livet när man just frisknat till från magsjuka?

Lyckan när man inser att det faktiskt är över och man inte kommer att kräkas mer är nästan euforisk, och man är så tacksam för minsta lilla livet har att erbjuda.

Jag ska försöka hålla fast vid den känslan även idag, innan jag imorgon förmodligen har glömt bort allting och tar för givet att jag ska må bra hela tiden igen. Otacksamt lagd som man är.

Två saker lärde jag mig från gårdagens tripp till helvetet:

1. Det är liksom ännu lite värre att kräkas när någon står bredvid och pekar och skrattar.

2. Lia verkar inte vara särskilt empatiskt lagd.

Men som sagt, nu är allt över och vi är friska och glada i säkert flera dagar till om vi har tur. Ikväll blir det Alla Hjärtans Dag-middag ute och glöm inte att vara extra kära idag.

Nähäpp

Tydligen var man inte immun trots allt..

Finn ett fel..

Nåväl. Tur att jag har läst böckerna.

Gråtfest

Jag vet att det blir tjatigt om hur mycket man förändras när man får barn. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera över vilken märklig filur jag var innan.

Jag kommer nämligen ihåg att jag tyckte Eric Claptons låt 'Tears in Heaven' var lite tråkig. Självklart sorglig och sådär, det handlade ju om hans son som dött, men ändå ingen ballad jag tyckte var något speciellt.

Men idag spelades den i lurarna på radion när jag gick hem från jobbet, och jag var nära att lägga mig i en driva och bara självdö av sorg.

Jag menar, var jag gjord av STEN förut!?

Jag behöver bara tänka på meningen 'Would you hold my hand, if i saw you in heaven?' så bryter jag ihop. Jag orkar knappt skriva ner den och måste nu kisa resten av inlägget för att slippa se det hemska på skärmen.

Jempa före barn (det där ska alltså vara en robot..)

Och efter. Känslig.

Min enda räddning som får mig att framstå som lite mänsklig i mitt före-barn-liv är att jag aldrig klarat av att sjunga 'I en sal på lasarettet' utan att bli lite tårögd.

Nu kan jag inte ens tänka på titeln, ännu mindre säga den högt, innan det brister.

Och inte blev det nån Fredagspub med jobbet heller eftersom jag isåfall skulle bli tvungen att ta med mig Lia, och dom rapporterade från dagis att halva avdelningen fortfarande är sjuka i kräkis, så jag vågar inte ta med mig den lilla bacillmänniskan till kontoret.

Eftersom Simon ska ut ikväll tänkte jag då istället som den sista svensken på jorden se 'Män som hatar kvinnor'

Förmodligen börjar jag grina redan i början när Mikael åker i finkan.

Meneee, ha en trevlig fredagkväll ni också!

Kärlek vid inget ögonkast. Del 2

Minns ni Bollen och Räkan?

Igår när jag letade efter bilder för att visa kontorskaoset, hittade jag några fler från tiden de hängde när de var yngre.

Kan det bli roligare än såhär? Nej, det tror jag inte..

Och i vanlig ordning slutade det såhär..

Lia kör sitt innocent-face, trots att hon uppenbarligen just sagt något sjukt taskigt

Tydligt är också att jag omöjligt kan ha producerat vanlig bröstmjölk, utan snarare matlagningsgrädde med inslag av bea.

Inte konstigt att hon var så ovillig att sluta.

Boom (eller Hur du får chefen att ogilla dig..)

Ibland har jag väldigt höga tankar om mig själv.

Dessa stunder får jag för mig att det är jag som startade den tvåfaldiga babyboomen som drabbat vår arbetsplats.

Självklart var det flera som hade barn innan mig, men när jag blev gravid spreds tillståndet som en löpeld över kontorslandskapet, och såhär såg det ut på en lunch hösten -08, några månader efter att Lia fötts, och alla föräldralediga bestämde sig för att komma och hälsa på. Samma dag.

Om ni letar runt lite ser ni tre barn av fem möjliga

Sen får jag för mig att alla de vackra barnen från boom nr 1, inspirerade till boom nr 2, och alltså såg dagens lunch ut såhär..

Fina föräldralediga

Så visst är det fantastiskt att tänka sig att jag anses vara orsaken till alla dessa underbara små nya liv..

Hur ska man annars förklara att det var så längesen jag fick löneförhöjning?

Elak

Det är en händelse jag egentligen borde släppa. Men jag kan inte.

Förmodligen beror det på att jag ville skriva en sak om det alldeles efter, men glömde bort det, och nu hemsöker det missade inlägget mig trots att det gått flera veckor.

Det handlar om Idol-Erik och hans flickvän igen.

Först vill jag bara säga att trots att det varit ganska tyst om Erik så såg jag att han låg etta på cd-listan, och tyckte det var lite kul för honom.

Sen mindes jag att ingen faktiskt köper cd-skivor längre, så det räcker nog med att sälja en 20-25 stycken så hamnar man på första plats. Allvarligt alltså, dom måste väl sänka gränserna för att få sälja guld och platina, för annars är det väl omöjligt att komma upp i dessa siffror nu..?

Ok, nu tappade jag tråden.

Det jag ville komma till var att några dagar efter det megapinsamma finalnumret när hans flickvän gjorde bort sig för halva svenska folket, så uttalade sig Erik i en kvällstidning.

`Vi skrattar bara åt alltihop` sa han då, och det är detta som förföljer mig.

Vilken lögnare!

Menar han verkligen att vi ska gå på att det dagen efter lät såhär i det Idol-Erikska hemmet:

Idol-Erik: Kolla älskling, du är på båda löpsedlarna. Laila dömer ut ditt uppförande och alla verkar tycka du var jättekonstig! Hahaha!

Idol-Eriks flickvän: Hahaha, jaaa jag såg darling! Och det finns en facebook-grupp tillägnad mig också, med runt tjugotusen pers som tyckte jag var as-pinsam! Hahaha, så jävla roligt!

Tillsammans: Hahahahaha!

Nej, det tror inte jag.


Så, lämna mig ifred nu, era dårar.

:)

Jag vill bara förtydliga en sak, eftersom jag på sistone har förstått att många verkar tro att jag är en smiley-hatare.

Det är jag inte.

Jag vill bara undvika att ha dem i inläggen, men i mina kommentarer smilas det ju friskt till höger och vänster!

Alltså. Smileys. Jag gillar dom.

Hårresande

Söndagen bestod av en dagstripp till Gävle som gick i skräckens tecken.

En stor del av dagen spenderades på syrrans hårsalong där jag och Simon blev tillsnyggade, medan Lia och Tindra hängde med salongsvålnaden, 'The head'.


På kvällen åt vi läskigt god mat och Rockband testades för första gången för mig. Jag var skrämmande dålig.


Även Simon testade, och som gammal trummis var han otäckt mycket bättre än mig.


På vägen hem i bilen blev det kusligt på riktigt, när Simon råkade blända en långtradarchaufför, och han hämnades genom att åka bakom oss en lång stund med alla ljus inklusive strålkastarna på taket påslagna.

Nu kan jag skratta åt den känsliga killen, men då, på en lång mörk landsväg, med bara skog på sidorna, och ett sovande barn i baksätet, är man fan inte kaxig när man är förföljd av en ilsket lysande långtradare som skulle mosa vår Nissan på två sekunder om det hade varit en skräckfilm.

Min utsikt i backspegeln obehagligt länge..

Och just då kändes det verkligen som vi var mitt i en.

Lite trött

Man vet att man lider av sömnbrist om man tänker på sina föräldrar som spenderar vintern i Thailand. Hur dom tidsmässigt är timmar före oss så det är natt där nu, och blir avundjuk för att dom förmodligen ligger och sover.

Jempa hjärta Lekland

Ibland är jag lite amish.

Tills för bara några veckor sen klagade jag att det inte finns tillräckligt mycket att göra för småbarnsfamiljer på helgerna vintertid, och tyckte att det borde finnas några slags inomhuslokaler med lekplats och café.

Hade jag bara googlat hade jag insett att det finns hur många som helst.

Idag beslutade Rookie Mom och jag att testa det på Lidingö med våra döttrar, och alla fyra var mycket nöjde med besöket.

Jag tror nästan det var en av de lyckligaste dagarna i Lias liv.

Bollhavspremiär. Omåttligt populärt för en bollälskare.

Rekar

Lia visade sig vara en riktig bollhavs-hitler och blev mycket upprörd om någon odåga skräpat ner.

En stunds avundsjukt spanande på aktiviteter för de lite äldre..

..sen snabbt tillbaka till bollhavet.

Varmkorvslunch

Två sekunders stilla posning..

..sen business as usual

Lite väl mycket action där ett tag..

Och till sist lite poledance innan hemgång.

Nu sover hon djupare än vad jag någonsin sett henne sova. Det blir lätt återbesök varje helg och även fortsatta barnkalas där. No more hemmafikaångest!