Fler farligheter i parken

Ni kanske tror att efter hästattacken för drygt en vecka sen, så skulle jag hålla mig borta från den livsfarliga parkleken ett tag. Men tuff som jag är, var det redan idag dags igen.

Den här gången följde Amanda med, och det bästa med att göra den här typen av utflykter med Amanda är att vi båda är lika besatta av att föreviga varenda upplevelse och minsta rörelse vårt barn gör. Det känns därför aldrig pinsamt att ställa frågan 'Kan du ta ett kort på oss här?'. Det gör nämligen Amanda glatt, och sen tar oftast jag ett kort på henne och Olle på samma plats.

Lia hälsar på stor hund med ett blått och ett brunt öga. Gissa om det finns ett likadant kort på Amande och Olle?

Vägen dit gick bra. Vi höll koll på dom osnela hestarna från säkert avstånd, och dom fnös bara lite hotfullt och skrapade med hovarna i marken. Men dom attackerade inte.

Så när vi trygga - trodde vi - satte oss med vårt fika i solskenet, blev vi mycket förvånade när ett annat djur beslutsamt styrde sina bestämda steg mot oss. En tupp.

Det jag inte visste var att Amanda lider av akut tupp-skräck, och här nedan ser ni hur hon tar skydd bakom sin 8-månader gamla son. Vilket inte var mer än rätt eftersom det var tack vare hans bananspillande som tuppen fick upp ögonen för oss från början.

Banansugen tupp

Vi överlevde dock även fjäderfä-attacken och gick för att gunga.

Men jag kände att jag behövde utmana ödet lite, och prova något som skrämt mig ett tag, men som jag vet måste göras förr eller senare. Åka rutchkana.

Nu himlar ni med ögonen. Men, en rutchkana som ser kort och inte särskilt brant ut från marken, känns alltid som Skara sommarlands Fritt Fall när man väl sitter däruppe, och med ett barn i famnen blir det ännu läskigare.

Men efter lite hejarop från min supporter Amanda lyckades jag ta mig ner. Det gick ganska långsamt och riktigt smärtfritt.

Alltså, jag släppte kanten precis efter att bilden togs..

Sen var det Amandas tur. Hon tvekade.

'Mäh!' skränade jag, styrkt av mitt senaste våghalsiga tilltag 'Kan jag så kan du. Åk bara!'

Vi glömde en viktig detalj bara, och det var att jag hade sträva jeans och läderstövlar, medan amanda hade en mjuk bomullskofta. Detta resulterade i att hon swichade ner för kanan som att någon hade såpat den, och lyckades landa på sidan i sanden. Dock med Olle säkert upplyft mot himlen.

Jag hade gärna bjudit på någon bild från henne i kanan, men jag hann inte ta någon. Det gick för fort helt enkelt.

Ni får istället hålla tillgodo med en bild när hon borstar sanden av sig.


Sen ville hon inte åka mer.