Fy fan alltså..

Jag brukade älska skräckfilmer. Jag har aldrig riktigt förstått varför eftersom jag egentligen hatar att vara rädd, men ändå har jag aldrig kunnat låta bli dem.

Det började med Terror på Elm Street och Fredagen den 13e, till att nu på senare tid gått över till de från början asiatiska filmerna som The Ring och Grudge, de 'psykoligiska med en tvist' som Saw och rena tortyrfilmer som Hostel.

Som jag tidigare nämnt så har detta ändrats lite sen jag skaffade barn. Plötsligt har jag blivit en riktig mjukis, som grinade till Barnhemmet och inte vågade se mig i spegeln i en vecka efter Mirrors.

Men jag har inte gett upp, och igår var det dags för Eden Lake.

Det var längesedan jag såg en så sjukt obehaglig film, och mycket för att detta var inga monster eller spöken, utan handlade om något som mycket väl skulle kunna hända vem som helst.

Såhär kan det gå om man gör något så idiotiskt som att campa..

Jag mådde så dåligt när jag gick och lade mig så jag klarade inte ens av att prata om den, utan ville bara dra täcket över huvudet och somna. Somna djupt så jag kunde få de hemska bilderna ur huvudet.

Campa aldrig.

Jag repeterar. Campa ALDRIG!