måndag 13 april 2009

Vårvuxen

Ett tydligt tecken på att våren är här, är att det flyger, kryper och hoppar omkring en massa obehagligheter utomhus.

Jag är djurvän, men har alltid gått efter mottot att allt med fler än fyra ben är äckliga och förtjänar att dö.

Förra våren, när Lia var helt nyfödd, insåg jag dock att en sak måste förändras..

Jag och grannen Pia satt och fikade på en uteservering. Lia låg och sov i vagnen och Pias 1,5 åriga dotter satt med oss vid bordet.

Plötsligt fick vi sällskap av en geting som gärna ville ta del av våra sötsaker.

Jag kastade mig självklart upp från bordet, skrek gällt och viftade panikslaget med händerna åt alla håll. Precis som man gör.

Pias reaktion förvånade mig dock. Hon satt lugnt kvar och sa med glad röst till Felicia att 'Oj en geting. Vi viftar lite försiktigt så han inte äter upp din bulle..'

Då förstod jag. Vi är ju mammor nu. Då kan man inte hålla på och föra över en massa fåniga fobier på sina barn, utan måste bete sig som en vuxen, sansad människa. I alla situationer.

Så i fortsättningen måste jag alltså låtsas att jag gillar tandläkaren, att gräshoppor är gulliga och spindlar ofarliga.

Fan vad jobbigt..

6 kommentarer:

Anonym sa...

Där har vi en myt som inte stämmer: att spindlar är ofarliga. Det är de INTE! De äter barn! Det kanske inte har hänt än, men kom ihåg var du hörde det först...

Novellskrivarn sa...

Hahaha, JAAAAA du har börjat paintillustrera, jag älskart!!

förresten, idag när vi stannade på en mack så anföll en livsfarlig humla oss. jag skrek och viftade och sa till olle "kolla vilken JÄTTELÄSKIG HUMLA!!".

det var första gången han såg en humla. han såg också skärrad ut. fan vilken dålig mamma jag är.

ps, vad fantastiskt roligt det måste ha sett ut på övervakningskameran när jag sprang runt där hysteriskt och viftade kring bilen, humlan lär ju inte ha synts direkt.

Västgötskan sa...

Ja, det är ju tyvärr så. Welcome to the world of panicing, but still calm parents... (Varför skriver jag på engelska?) Ha ha!

Jag har (sen jag fick barn OCH flyttade ut på landet) fått lagt både min spindel-, fästing- och getingfobi på hyllan. Det gått hyfsat, även om jag inte gillar när det blir FÖÖÖÖR närgångna.

Men när jag äntligen hade vant mig vid dessa "blodsugande" djur, upptäckte jag till min fasa ett "nytt" (Det är ju säkert inte nytt, men för mig). Nämligen: Älgflugan! Med klor på "händerna" (nä, jag skämtar inte!!) sätter de sig på värddjuret (ibland en människa), tappar sina vingar och börjar suga blod. Med sin platta kropp, avsaknad av vingar och kloliknande fötter, är det nästintill hopplöst att få bort dem... *ryser*

A sa...

Det är bland det jobbigaste med att vara mamma. Att vara tvungen att spela lugn och stark när det springer en stor svart spindel över golvet. Huvva!!!

Jempa sa...

Haha, underbara svar..

Och Västergötskan: Det där tänker jag låtsas att jag aldrig läste. Älgflugan.. Det var typ det läskigaste jag hört och måste vara något du drömt. MÅSTE!!

Slackermorsa sa...

Fler terapiteckningar! :)