Slutit fred med Aspudden

Under flera år hade jag en supermysig liten vindsvåning i Aspudden. En av Stockholms finaste och mest populära förorter. Med promenadväg till vackra Vinterviken och omgiven av alla dessa fina, gamla hus, borde jag ha trivts förträffligt.

Men det gjorde jag aldrig.

Anledningen till att jag överhuvudtaget fick flytta dit, var för att jag var dumpad och alltså svårt deppad. Eftersom jag egentligen skulle ha bott vid Gärdet (om jag inte dumpats), så hatade jag Aspudden ända tills jag åkte iväg och jobbade på kryssningsfartyg ett halvår senare.

När jag efter 8 månader återvände så trodde jag att allt skulle vara annorlunda, men det visade sig att så var det inte. Allt och alla var precis likadana, och jag fick ångest bara av att vistas en timme ensam på den där vinden.

Jag bestämde mig för att åka iväg igen den hösten, så jag skaffade inget jobb över sommaren utan stämplade istället och tänkte ha en fantastisk sommar hemma.

Det blev dock inte riktigt så. Kvällarna var bra, men det visade sig att jag var den enda som var ledig över sommaren, så jag hade ingen att åka till stranden eller promenera i parken med, utan fick ligga och sola ensam runt grönområdena i Aspudden.

När jag var klar med mitt andra fartygskontrakt hade jag träffat Simon. Vi bodde några månader på Korfu och sen flyttade vi till Dublin ett tag. Jag kände mig fri och obunden, inga ansvar utan allt var bara roligt och tillfälligt.

Snart bestämde vi oss dock för att flytta till Sverige. Där fanns jobben, tryggheten och jag hade ju lägenheten.

Det tog inte många veckor i Aspudden innan jag befann mig i depression igen. Den här gången på grund av att jag faktiskt hade landat. Det var slut på omkringflackandet och nu skulle vi faktiskt bo här. Det visade sig att det inte alls var lika lätt att få jobb som det hade varit för några år sedan. Jag var tvungen att betala skatt igen, teckna försäkringar, ha fem veckors semester och bli en vanlig Svensson. Återigen hatade jag stället.

I det där fina bruna huset satt jag och vantrivdes och hatade..

Men sakta men säkert kom jag in i vardagen. Vi köpte lägenhet i Solna så jag skulle komma långt bort därifrån, jag fick ett bra jobb och vi skaffade barn ett par år senare.

Idag var Simon ledig och föreslog att vi skulle åka till Aspudden och ta en promenad runt Vinterviken i vår-vädret.

Så det gjorde vi. Och först nu insåg jag hur jäkla fint det faktiskt är där. Villor och gulliga fyravåningshus avlöser varandra mellan kullar och småskogar. Det finns fina promenadstråk åt alla håll och stämningen är glad och avslappnad.

Här hatas ingenting.. Kolla vad glada vi är. Iallafall jag.

Jag kände hur mycket jag saknade stället och kom på mig själv att tänka att vi borde ha köpt något större där istället.

Menmen, nu är det försent, och det ligger ju bara 15 minuter bort med bil..