måndag 24 augusti 2009

Den förödmjukelsen..

När jag bodde i Aspudden brukade jag promenera till Hornstull och fick alltså gå över Liljeholmsbron.

Det är en sån där jobbig bro som ibland öppnar sig åt förbipasserande båttrafik, så kommer man vid fel tidpunkt kan man få stå och vänta ett bra tag på att få komma över.

En dag promenerade jag, som vanligt med hög musik i lurarna, bekymmerslöst över bron. Plötsligt, i ungefär samma sekund som jag insåg att det inte var några bilar på bron, så sänktes bommar både framför och bakom mig.

Tack vare musiken hade jag inte hört den varnande ringsignalen, och då solen sken hade jag inte heller sett de blinkande lamporna.

Jag såg mig panikslaget omkring, och insåg att jag var mitt på bron, som är väldigt stor, bara någon meter från själva sprickan i bron där den öppnas.

Övertygad om att min sista stund var kommen började jag rusa framåt, utan att ha en aning om hur många sekunder jag hade på mig. Jag kastade mig under bom efter bom och bara väntade på att marken obarmhärtigt skulle börja luta uppåt så jag skulle tappa balansen och rulla som en snöboll innan jag krossades mot asfalten nedanför.

Snart märkte jag att människor stirrade på mig från bilarna intill och jag förstod att jag var i säkerhet, så jag försökte se oberörd (ungefär sådär som man ser ut när man sprungit som en galning mot bussen, men ändå missar den. 'Äh, det spelar ingen roll..') ut och fortsatte gå, trots att mitt inre var i uppror.

Detta har jag tänkt lite på varje gång jag passerat en bro sen dess, och idag när jag läste tidningen förstod jag på riktigt vilken uppståndelse det skulle ha blivit..

Detta var alltså i usa, och kvinnan satt kvar i bilen.

Själv hade jag hängt där i armarna, överblickat staden, och gjort någon lycklig människa rik som hunnit ta den bästa bilden och sålt den till tidningarna


Liljeholmsbron

Sen hade jag antingen släppt taget och dött, eller om jag räddats, suttit på alla löpsedlar dagen efter och behövt se mig själv i diverse katastrof-dokumentärer i åratal framöver.

Så jag hade nog valt döden.

2 kommentarer:

Västgötskan sa...

Förstår att du var rädd, det hade jag också blivit! Men kan ändå inte låta bli att skratta, när du återberättar det så jäkla roligt! :-D

Novellskrivarn sa...

jennie, jag mår SÅ DÅLIGT av att läsa om ditt skräckscenario. på riktigt. jag kan inte ens se det roliga för att det skrämmer mig så mycket. HJÄLP!

Så. Nu ska jag gå och karva lite i armarna.