söndag 30 augusti 2009

Slutet på en era..

Imorgon är det över. 16 månaders ledighet från jobbet, då jag i stort sett spenderat 24 timmar om dygnet med min dotter Lia.

Hennes ankomst blev ganska dramatiskt. Jag led av havandeskapsförgiftning och hade gått upp nästan 30 kilo, när jag vad som trodde var ett rutinmässigt läkarbesök, slutade med att jag skrevs in på Karolinska omedelbart, sattes igång dagen efter, och födde Lia en månad för tidigt.


Angelina Jolie-läpparna och de igenmurade ögonen berodde alltså på förgiftningen, och försvann bara ett par dagar efter förlossningen. Tack och lov, eftersom det aldrig riktigt klädde mig.

Så hade vi alltså en pytteliten människa i vårt liv, helt beroende av oss för att överleva. Hon var så liten att även de minsta sjukhuskläderna bara trillade av henne.


Jag insåg mycket snart att en annan kvinna nu låg som nr 1 på min mans bästa-lista. Något som självklart var helt ok.



Sen följde en tid av fikor, promenader, lekträffar, sångstunder.

Amanda, som mer varit en bekant på jobbet, fick barn ett par månader efter mig, vilket resulterade i en massa olika slags häng (café-häng, park-häng..Ja, ni fattar).



Väl utanför jobbet visade det sig att vi inte bara var mammor utan även var precis lika sjuka i huvudet.


Även grannen Pia med barn var ett regelbundet måste, och våra sms bestod efter några månader mest av 'Fika/prom? Tisdag?', där dessvärre prom blev allt kortare och fika blev allt längre.



Tack även till Rookie Mom, Anki, Emil, Sara, Susan och ni andra som har gjort den här mammaledigheten sjukt mycket roligare än jag trodde att den skulle vara.

Även Lia visade sig vara något av ett socialt geni och skaffade vänner till höger och vänster.

Vi använde även tiden förnuftigt. Som att fundera ut olika framtida karriärsalternativ till Lia redan i tidig ålder. DJ ligger på kanske-listan.


Själv drog jag igång sidan dumpade.se, som jag är otroligt stolt över då den faktiskt verkar hjälpa riktigt många människor som behöver det.


Några resor har vi hunnit med också. Redan efter tre månader drog vi till Grekland första gången..



Senare på året hälsade vi på Simons syster i Holland..



Och nu i somrat blev det först ett stopp i Rom..



Innan vi fortsatte vidare till Grekland igen.



Men det bästa och viktigaste har såklart varit tiden jag fått spendera med Lia, och att jag fått vara med, hela tiden, varje dag under hennes första 16 månader. Under tiden har jag även hunnit bli lite små-patriotisk, och slängt ur mig klyschor som 'nu vet jag iallafall var mina skattepengar har gått' med viktig min.

Ett av många park-häng


Första julen, här med min syster och Lias kusin


1-års dagen


Ett av hundratal morgon-mys. Nu bara tillgängliga på helger.


Den sista dagen spenderades med syster och hennes familj på Skansen, där vi kollade getter och sälar tillsammans.


Inskolningen på dagis har gått över förväntan och jag ser fram emot att börja mina nya arbetsuppgifter på jobbet.

Jag måste acceptera att Lia nu kommer att spendera större delen av veckodagarna tillsammans med andra människor, och jag måste lita på att det kommer att gå bra.

Jag tror att vi är redo.

5 kommentarer:

Emil Schwartz sa...

Ja du, jag har varit ledig i 4 veckor och tycker det är jobbigt att börja jobba igen, kan inte ens tänka mig hur det känns för dig. Ses om några timmar!

Novellskrivarn sa...

Åh jennie.. nu började jag såklart nästan grina. Vilket år (drygt) vi har haft! Tänk hur saker och ting kan förändras.

Kan inte fatta att du ska tillbaka till jobbet, du är ju liksom en ny människa. Tack och lov så är ju även jobbet väldigt förändrat så det blir ju lite ny känsla ändå.

Lycka till!

Anonym sa...

Lycka till idag!

För övrigt tycker jag dagis är världens bästa uppfinning och det lilla gula barnet berättade för Hönspappan vid nattning att 'på Skansen finns inga djur, baja nappaj' [vi gjorde syskonutflykt förra helgen].

Västgötskan sa...

Jag vet hur det känns. Har lite smått ångest över sonen (15 mån) som har sin 2:a inskolningsvecka nu. Hur ska han klara sig utan MIG?! :-O ;-)

älskadebarn sa...

Vet hur det känns!


Kram karin