Någon tycker att jag är galen

För ett antal år sen träffade jag en kille från Kanada på nåt ställe runt Stureplan.

Han var bara här tillfälligt i affärer och jag hade redan pojkvän så det var inget flörtande, men vi kom bra överens på en gång och bytte mailadresser som vänner.

Vi höll kontakten sporadiskt och något år senare tog det slut med pojkvännen i fråga. Kanadensaren skulle snart på en ny affärstripp till Stockholm och vi bestämde oss för att träffas.

Jag var fortfarande helt inställd på att träffas som vänner. Men då mitt ex och jag hade gjort slut under ganska dramatiska former och fortfarande hade lite svårt att släppa taget, hade han snokat reda på att jag skulle på date, anställt en spanare (nu tror ni att jag ljuger, men han gjorde det, på riktigt) som följde efter oss, meddelade var vi tog vägen, så exet kom till Café Opera och ställde till en liten scen.

Jag blev så upprörd så jag lämnade den stackars Kanadensaren där och åkte hem.

Jag bad senare om ursäkt via mail och förklarade situationen som han godtog och allt var frid och fröjd.

Några månader senare skulle jag till London på en förberedande utbildning innan jag började jobba på fartyg.

Kanadensaren hade då flyttat till London, så vi bestämde oss för att gå och se en pjäs.

Jag tog tunnelbanan in till Centrum från min förort, och tyckte självsäkert att det var ju inte svårare än i stockholm. Jag kunde ta tunnelbanan hem igen också.

När pjäsen var över tog vi en öl och skildes sen åt. Jag gick morskt mot närmaste tunnelbanestation och hoppade på rätt tåg.

Problemet var bara att jag skulle byta tåg vid ett tillfälle, och av någon anledning stannade inte tåget där jag skulle byta.

Jag fick alltså åka längre, leta efter nästa tåg som skulle ta mig till byt-stationen, och började bli förvirrad.

Återigen stannade inte tåget där jag ville kliva av, och nu började jag bli panikslagen istället. Klockan närmade sig 23, tågen gick mer och mer sällan, det var mest jag och crack-försäljarna nere i tunnlarna, jag hade inga pengar på mig OCH batteriet i min mobil var slut.

Är det alltså såhär jag ska dö? Tänkte jag, medan jag tog rulltrappan upp för att försöka be någon biljettförsäljare om hjälp.

Men gråten i halsen förklarade jag min situation för rastafari-killen i biljettluckan.

Han synade mig en stund, och förklarade att han egentligen inte fick göra såhär, men då han såg hur skräckslagen jag var så fick jag följa med in på kontoret och låna en telefon.

Jag lyckades tack och lov få igång mobilen i några sekunder så jag kunde ringa Kanadensaren, nästan grinande av lättnad, så han kom till min undsättning och satte mig i en taxi.

Sen följde ett par år av fartygsarbete, så jag skickade bara nåt mail där jag tackade för hjälpen, sen rann vår kontakt ut i sanden.

En tid senare kom dock facebook, och jag kände mig tvungen att leta rätt på Kanadensaren som räddat mitt liv.

Han var nu gift med två små barn och lade visserligen till mig som vän, men svarade väldigt kortfattat och artigt på mina meddelanden.

Jag insåg efter ett tag att han såklart tycker att jag är galen i huvudet. Och inte på ett positivt sätt.

För mig är dessa två händelser lite roliga historier som jag skrattande berättar för kompisar, men från hans sida måste jag efter våra två träffar där vi antingen blivit förföljda av en spion eller avslutats med att jag ringer honom med dödsångest, framstå som en hysterisk dramadrottning han är väldigt glad att vara av med.

Det känns lite jobbigt att ha en vän på facebook som uppenbarligen tycker att jag är galen.

Jag kanske borde deleta honom.