Dagens tips

De här tre påsarna nedan har gjort mitt liv mycket enklare.



Färdighackad lök, dill och vitlök.

Förut låtsades jag att jag inte tyckte om dessa ingridienser i mat och såser, men det var ju enbart för att jag var för lat för att hacka, klippa och pressa.

Fruset is the shit. Nu väntar jag bara på färdigskalad potatis och genomskinlig barnmat.

En ode till facebook

Nu när svärföräldrarna har åkt vidare till Simons storasyster i Holland, för att sen åka tillbaka till Grekland, blir det till att fortsätta lägga upp babybilder på facebook.

Kraven söderifrån är höga. Helst vill de ha nya bilder varje dag, men nöjer sig med varje vecka om de måste.

Frågan är vad vi skulle ha gjort innan facebook. Skickat bilder över mail? Få saker är tråkigare, och oftast är det begränsningar på fem bilder i taget, i enorma mail som spränger inboxen och måste raderas omgående.

Och det handlar inte bara om bilder. Plötsligt är det ett dagligt behov för mig att få veta om någon är trött på jobbet, om en annan ska åka utomlands och om en tredje älskade filmen de just sett.

Jag får reda på vilka specialintressen de har, vilka de beundrar och vad de ogillar. Plötsligt har jag återupptagit kontakten med en bästis från mellanstadiet, eller en kusin jag inte träffat på åratal.

Vissa tycker att facebook är osocialt trams, och vägrar bli medlem av ren princip för att alla andra är det (ja syrran och Mats, jag syftar bland annat på ER!) Andra tror att det är något tillfälligt som snart kommer att försvinna, eller bytas ut mot något annat. Frågan är vad det skulle vara. Ska man börja om, gå in på en ny sida, skapa en ny profil, och sen börja samla ihop alla vänner och bekanta igen?

Själv tror jag att de flesta är för beroende av denna site för att det ska kunna försvinna i första taget. Det är en del av de flestas liv, även om få nog vill erkänna det. Det är lite töntigt att hänga för mycket på facebook, men jag tror få skulle klara att hålla sig borta mer än två dagar utan att må lite dåligt.

Gud vilket värdelöst inlägg detta blev. Jag ber om ursäkt och vill egentligen radera hela skiten, men nu har jag skrivit det så det är lika bra att publicera. Det jag egentligen bara vill få sagt är att jag fan älskar facebook, tycker det är ett fantastiskt verktyg. och förstår lika lite hur jag tidigare klarade mig utan det som mobiltelefonen.

Ha en trevlig helg.

Det kunde man ju ge sig fan på

Idag förbarmade sig äntligen en vän över min underutvecklade själ, och skickade en inbjudan till Spotify.

Några timmar senare stod detta att läsa i tidningen.

Sammanfattning

Så åkte svärföräldrarna imorse, och eftersom jag faktiskt inte skrivit särskilt mycket om deras besök, kör jag nu en liten resumé av de tio dagar som gått.

Det började ju som bekant ganska illa med att svärfar stal min handduk, men det problemet löste jag genom att ta med mig handduken in i sovrummet istället, där han inte kom åt den.

Vår första utflykt var till Musikmuséet, då familjen är full av musiker. Därinne var det förbjudet att fotografera med blixt, så jag visade svärfar hur man tog bort blixten på deras kamera.

Han ville dock fotografera i stort sett varje instrument han såg, och då han ändå stängde av kameran emellan, så gick den tillbaka till normalläge. Autoblixt.

Jag gav upp eftersom det ändå inte gick någon personal omkring och såg hur det blixtrade till höger och vänster. När svärfar jublade 'Den här kameran tar ju fantastiska bilder utan blixt!' hade jag inte hjärta att säga att den var på hela tiden.



Här upptäckte vi även vår dotters musikaliska talanger som skulle få både Mozart och Chopin att blekna i jämförelse. Det är dock fortfarande inget skivbolag som har nappat, men skam den som ger sig.



Veckan gick med många caféer och middagar, sen när helgen kom skickade vi iväg dom till Gävle, till mina föräldrar, så vi skulle få en liten paus och dom skulle få umgås.

Detta är ju alltid lite nervöst. Dom har träffats flera gånger och till och med bott ihop i Thailand några dagar, och alltid haft fantastiskt trevligt. Men ändå..

Jag ringde en gång på lördagen, och pratade med min mamma som fnissade som en tonåring. 'Å vi har så treeevligt' kvittrade hon 'Igår drack vi massor med vin och hade Tom Jones kväll!'

Först när dom kom tillbaka fick jag se vad en Tom Jones kväll innebär. Bilderna föreställde våra föräldrar, vilt omkringdansande i huset, på flera av bilderna gjorde min mamma hårdrockstecknet, och den sista bilden var på våra pappor, dansande pardans - jag tror det var tango - med bara överkroppar.

Detta är en bild jag helst vill glömma, men som förmodligen har etsat sig fast på min näthinna för all framtid.

En filmkväll hann vi med också! Det blev 'Brudens bäste man', som står för allt jag avskyr inom varma och äckliga komedier, men då svärmor tycker att Patrick Dempsey är sjukt het, fick jag stå ut.



Sista dagen bar det av till Cosmonova, och sen middag på Arizona på kvällen. Jag hann även göra ett konstaterande. Det spelar ingen roll om folk kan läsa svenska eller inte. Det blir ändå Likör, Marsipan och romrussin sist kvar i Paradisasken.



Så imorse åkte dom alltså. Jag har sett fram emot den här dagen. Äntligen lugnt och skönt i lägenheten tänkte jag.. Men det känns faktisk bara tomt och trist.

För trots svärfars handduksknyckande, och det faktum att svärmor handdiskar en massa, trots att vi har diskmaskin, så gillar jag dom ju skarpt. Det är också hemskt att se hur jobbigt dom tycker det är att åka, med vetskapen att dom inte kommer att få se sitt barnbarn igen förrän i sommar. Så nog fan stod jag där i hallen med tjuthaka, jag också.

Val i livet

Vi bor i en ganska liten trea i Solna. Den är bara på 72 kvm, dock mycket fin standard. Den kostade oss 2,4 miljoner kronor.

Ibland brukar jag roa mig med att se vad vi skulle få för samma pengar i någon mindre ort i Sverige. Här är vad vi skulle få i Ockelbo.



Alla hus på bilden ingår, och behöver jag nämna att det är sjötomt..

aw

Här sitter jag, småfull och med lite dåligt samvete för mitt förra inlägg. Jag har ju nämligen - förutom de religiösa aspekterna - världens bästa svärföräldrar.

Ikväll tog dom hand om Lia så jag kunde gå och ta en after work med en god vän. Jag ville dock hålla mig i närheten eftersom det tidigare inte gått så bra med just barnvakt, så vi bestämde oss för att ses i solna centrum, för säkerhetsskull.

I detta centrum finns det fullt med lämpliga ställen att slappna av med ett gott glas vin. För ingenting är väl mysigare än att sitta och samtala i skenet av en ICA Kvantum skylt..

Om min svärmor..

Min svärmor föddes ute på den Irländska landsbygden av djupt religiösa föräldrar. Redan som 11-åring skickades hon iväg på internatskola där hon spenderade större delen av sin uppväxt.

Som revolt bestämde hon sig för att båtluffa till Grekland när hon var i 20-årsåldern, där hon föll för den Grekiske musikern Spiros.

När hon återvände till Irland och berättade att detta var mannen hon tänkte stanna med, blev det liv i luckan. Föräldrarna, grannar och till och med prästen kom för att försöka tala henne tillrätta. Man kan ju inte gifta sig med en... såndär. Varför dög inte banktjänstemannen i granngården? Men ingenting hjälpte. Hon hade bestämt sig.

Bröllopet hölls på Irland, arrangerat av hennes föräldrar så dom fick behålla viss kontroll. Folk vallfärdade från närliggande byar för att se spektaklet. Någon hade hört att hon skulle gifta sig med en Kines!

Efter några år på Irland fick Spiros nog av regnet och blåsten och trots ännu större förfäran från släkten, flyttade familjen till Korfu.

Min svärmor må alltså vara något av en rebell, men hon är fortfarande ganska religiös, och håller fast en del vid de gamla värderingarna från sin barndom. Detta ställer ibland till lite problem.

Ofta när vi diskuterar ämnen vid matbordet slänger hon in med domedagsröst 'Det är bara en som vet svaret på vad som kommer att hända!'

'Vem då?' Brukade jag nyfiket fråga. Nu har jag lärt mig att det är Herren.

Men det enda som egentligen ställer till det är all jäkla sex på tv och film. Hon är inte den man sätter sig och kollar 'Basic Instinct' med om man säger så.

En gång på Korfu hade vi hyrt 'Closer'. En riktig dialogfilm där dom pratar om sex 80 procent av tiden, och många gånger så grovt att nästan jag blev lite generad.

Självklart bestämmer sig svärmor för att slå sig ner och titta en stund med oss.

'Men gååå härifråååån tant..' bad jag ljudlöst, innan Julia Roberts började berätta hur hennes nya killes sperma smakade, men det var försent. Så vi satt där knallröda i ansiktet ett tag, innan svärmor muttrade vilken otroligt korkad film vi hyrt, och gick ut i köket.

Nu går det mycket Sex and the City på tv, och VARJE gång vi råkar zappa förbi trean så kan man ge sig fan på att Samantha ligger där i någon avancerad ställning och man får fort trycka sig vidare och hoppas att hon inte hann se.

Jaja, tre dagar kvar, sen får vi äntligen se på vad vi vill igen..

En bloggares vedermödor

När jag berättade för min syrra att jag börjat blogga, kunde jag riktigt känna genom telefonen hur hon himlade med ögonen.

'Varför bloggar man egentligen..?' Frågade hon med en suck. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, mer än att det är kul, och jag tycker ju att det är roligt att skriva och så..

Men ibland kan inte heller jag låta bli att undra varför man bloggar. I mina mörka bloggstunder, när jag publicerat ett inlägg som jag själv tycker är ganska värdelöst, känns det som att det är till absolut ingen mening alls, och jag kan nästan bli lite deppig.

Då känns det som att hela bloggvärlden är en enda stor självupptagen massa, som alla bara strävar efter att få fler läsare till just sin blogg. Jag tycker då att enda anledningen att folk lämnar kommentarer på andras, är för att dom vill ha kommentarer på sin egen i retur, eller för att dom helt enkelt vill att man iallafall ska gå in och titta på den, och förhoppningsvis fastna.

Man läser de större bloggarna, som t ex Alex Schulman, och ser hur folk försöker skriva fyndiga och lite crazy kommentarer, och sen skriver under med sin bloggadress, enbart för att igen, försöka locka till sig fler folk.

Men sen när jag blir på bättre humör, då tänker jag att jag själv lämnar ju faktiskt inte kommentarer bara för att få läsare till min blogg, utan jag lämnar för att jag helt enkelt vill kommentera det personen har skrivit. Så varför skulle inte andra göra på samma sätt?

Jag tänker även på de 'nya' människor som följer min, och jag följer deras, och som det känns att jag känner personligen, trots att jag aldrig träffat dom.

Och i slutet av dagen så är det ju faktiskt bara så, att jag tycker det är roligt att skriva. Så då gör jag det.

Lille-snopp

När Lia var nästan nyfödd sa min mamma att jag borde försöka hitta nån helt mjuk skallra, som hon inte skulle kunna slå sig i ansiktet med.

Jag skyndade till Lekplaneten, men urvalet var inte särskilt stort. Jag hittade dock en mjuk skallra föreställande lille-skutt som jag tyckte var gullig och greppvänlig, så den blev det.

Några dagar senare hemma hos en vän låg Lia förnöjt i vagnen och lekte med den fina skallran. Min vän tittade ner i vagnen, började skratta och påpekade vilken sjukt olämplig leksak.

Jag förstod inte vad hon pratade om. Då tog hon den och vände den upp och ner. Först då såg jag felet!



Jag fann detta så intressant, att hon såg det direkt medan jag var tvungen att få en personlig instruktion innan jag fattade att gett en snopp till min dotter, så jag var tvungen att höra med några fler. Jag visade alltså upp den för de flesta av mina vänner och frågade om dom kunde se 'felet', och vissa började garva direkt medan andra skakade frågande på huvudet.

Så nu vet jag hur jag ska dela in mina vänner. De som genast börjat skratta är de förtappade, och de som inte såg ska få följa med mig till det Amish-society jag insett att det är lika bra att jag startar. Nånstans runt bibelbältet får det bli, Jönköping kanske.

Avund

Sitter och slökollar på reprisen av Victoria's Secrets modevisning.

Här är en bild av Heidi Klum på runway..


Heidi har fött tre barn...

TRE!

Fan.

Jag och min handväska

Jag älskar min handväska.

Ja, väskan i sig är inte så noga. Jag använder samma några månader och köper sen en nu på Hennes. Men att alltid ha väskan med mig, DET är jäkligt viktigt.

Däri har jag Lpsyl (för när läpparna blir torra), läppglans och mascara (när jag behöver snygga till mig), kamera (när jag behöver ta en bild), nycklar, pappersnäsdukar, mobilen, kalender, plånbok, nässpray, pennor etc, etc.

Alltså hela mitt liv.

Detta har folk dock lite svårt att förstå. När jag först till exempel börjar på nytt jobb eller rör mig i nya bekantskapskretsar är det ingen som bryr sig. Men efter några veckor börjas det ofelbart.

'Varför har du alltid väskan med dig?', 'Du gillar din väska va?', 'Men guuud, kolla, nu har hon väskan med sig igen!'

Vaddårå!!??

På min nuvarande arbetsplats finner dom det här väldigt lustigt, och för ett par år sen på en kontorsfest bestämde någon sig för att skoja till det lite.

Jag hade varit på toaletten och lämnade väskan i en av sofforna. När jag var på väg tillbaka såg jag på långt håll att väskan var borta.

Jag visste att nån eller några i de små grupperingarna i rummet hade gömt den och satt och fnissade, men jag tänkte inte ge dom tillfredsställelsen. Oberört satte jag mig på min plats och fortsatte pimpla vin och snacka.

Men inom mig stormade känslorna. Var fanns min väska? Höll dom på och rotade i den? Eller hade dom lagt den lite slarvigt på något bort så någon av mina 17 lpsyler kanske trillade ur och rullade iväg? Tänk om någon försökte nå mig på mobilen?

Efter en stund var jag helt svettig och försökte diskret se mig omkring. Jag såg väskan ganska omgående, den låg i ett hörn i ett sidorum, ensam och övergiven.

Jag svalde stoltheten och sprang dit under skratt och jubel. Det spelade ingen roll, jag var hel igen.

Det jag alltså vill säga med det här är, vill ni vara min vän, så får ni acceptera att ni får min handväska på köpet.


Väskan med på Lias dop..


På tunnelbanan i Berlin..


I Holland och kollar väderkvarnar..


Här kan man vid en första anblick tro att den inte är med. Men jodå, den hänger där på benet.

Haute Couture

Min syster planerar en stor 80-talsfest senare i vår.

Man vill ju såklart ha en schysst outfit som på bästa sätt symboliserar detta decennium, som klädmässigt var ganska skrämmande.

Antingen så går jag väl till nån second-hand butik eller kollar Tradera.

Eller så går jag helt enkelt till ICA Maxi och plockar upp nåt..

The prodigy

Idag bar det av till Musikmuséet, eftersom Simons pappa är musiker och Simon själv spelar en del trummor.

Här lärde jag mig att jag är totalt ointresserad av instrument. Det spelar ingen roll hur gamla de är eller vilket land de kommer ifrån. För mig är dom bara ett hopplock av träbitar och strängar eller tangenter.

Svärföräldrarna var dock lyriska, så jag nickade uppskattande mot de antika nyckelharporna och lyssnade artigt i luren där det spelades ritualtrummor från Trinidad.

En glädjande nyhet är dock att jag förmodligen inte kommer att behöva jobba särskilt länge till. Min dotter kommer nämligen att bli miljonär inom en ganska snar framtid.

Jag har ju alltid förstått att hon varit något av ett underbarn, jag visste bara inte vilken av alla hennes många talanger vi skulle fokusera på. Men idag insåg vi att det är musiken.

Lyssna bara till denna talang. Denna tonsäkerhet. Detta totala gehör. Imorgon blir det till att skaffa agent och försöka få ett skivkontrakt. Det gäller ju att smida medan järnet är hett, som dom säger i branschen.

Skräckfylld vardag

Jag har tidigare berättat hur jag har svårt att gå upp för en stentrappa utan att fantisera hur jag ska ramla framåt och slå ut tänderna. Jag har då knipt ihop läpparna och tagit tag i ledstången, sen garvat lite åt mig sjäv när jag är i säkerhet.

Sen jag fick barn har dessa tvångstankar dock dämpats. Gällande mig själv alltså.

Vad gäller min dotter dock, har de kommit med full kraft, och slår mig i ansiktet när jag minst anar det.

När jag stannar vid ett övergångsställe, ser jag framför mig hur jag tappar kontrollen över vagnen, den rullar ut i gatan och blir påkörd.

I rulltrappen ser jag framför mig hur vagnen på nåt sätt går sönder och studsar nerför trappan utan att jag har en möjlighet att få tag i den. I tunnelbanan tror jag vagnen ska få eget liv och rulla ner på spåret.

Jag tror att hundar ska bita huvudet av henne, att katter ska klösa ögonen ur henne, och vi ska inte ens tala om när jag är ute och går i hamnen intill kajkanten på Korfu.

Det fånigaste med detta är att jag brukade skratta lite åt dessa hönsmammor. Herregud, tänkte jag, vad kan hända? Barn världen över lever i misär, och de överlever. Här i tryggheten kan väl inget hända.. Skärp er för fan.

Jag vill härmed be alla jag tidigare himlat lite med ögonen åt, om förlåtelse.

Jag är nog värst av alla.

Tålamod...

Jag är lite fånig när det gäller handdukar.

Jag tycker till exempel inte om att torka av mitt ansikte på en fuktig handduk (som är fuktig på grund av att någon annan har torkat sina händer där), tappar jag min duschhandduk på golvet så slänger jag den i tvätten, likaså om min handduk vidrör toaletten på nåt sätt. Rätt ner tvättkorgen.

Inte heller delar jag duschhandduk med någon. Inte ens med Simon som jag är gift med. Min handduk är min handduk liksom.

När mina svärföräldrar kom i förrgår så hade jag som en ordentlig värdinna hängt upp två stycken stora handdukar på deras dörr som dom kan använda under sitt besök här.

Men min svärfar tog ett bad, och brydde sig inte om att använda den handduk jag gett honom, utan tog bara någon som hängde därinne i badrummet.

Min.

Detta är det yttersta beviset. Jag har en äkta grek i huset. Giv mig styrka.

Tjuvlyssnaren

Idag på tunnelbanan kunde jag inte låta bli att lyssna på en man som pratade i sin mobil.

Han var nånstans mellan 50-60, en helt normal medelålders man.

Jag kunde ju inte höra vad den han talade med svarade, men det behövdes inte. Såhär gick snacket:

'Ja, så fick jag ett sms igår där hon skrev att hon tyckte att det vore synd om det slutade såhär.. Men jag vet inte, ska jag skita i att svara tycker du?'

'Mmm, joo... Men vad ska jag skriva då?'

'Äh jag vet inte.. Som hon har betett sig är hon nästan inte värd nåt svar.'

'Jo, nåt sånt skulle jag ju kunna skriva, men inte idag. Hon får fan svettas i några dagar. Jag svarar på fredag.'

Och så fortsatte det. Slutsatsen jag drar av detta är att om man håller sig singel, åldras man tydligen inte särskilt mycket mentalt.

Äckel

En av de största nackdelarna med att skaffa barn, måste vara tunnelbanehissarna.

Dessa otyg behöver man annars aldrig befatta sig med, men med barnvagnar har man ibland inte något annat val. Medan de andra glatt rullar uppför rulltrappan får man stå kvar och ensam möta helvetet.

Så man använder vanten eller drar jackan över handen, och trycker på hissknappen med knogen för att undvika kontakt så mycket som möjligt.

När hissen sen kommer ber man en tyst bön att där inte ska ligga en spruta, en kondom, eller att golvet ska skvalpa av urin. Oftast slipper man iallafall ett av alternativet, om man har tur.

Sen tar man ett djupt andetag, håller andan, och kliver in. Återigen ett övertäckt knogtryck på knappen, sen bär det av. Rasslande och skakande.

Men efter ett tag känner man att man måste andas in lite. Man måste ju känna efter vad det är som förpestar ens barns oskyldiga små rosenlungor. Så man tar ett kort andetag och andas ut om det enda man känner är desinfektionsmedel, men oftast är det en unken piss-stank som det inte spelar någon roll om man håller andan för, den tränger in i varje por.

Den sista prövningen är att öppna den smutsrandiga, bakteriedrypande dörren, innan man springer hem till duschen, där man sitter i forsterställning i två timmar medan skållhett vatten renar ens besudlade kropp.

Detta ska man behöva utstå..

Här är lampan!

För några veckor sen var det dags för 8-månaders kontroll för Lia.

Sköterskan kände och klämde, Lia fick dricka vatten ur kopp, vägas och mätas.

Så plötsligt frågar sköterskan Lia:'Var är lampan?'

Jag och Lia stirrade på henne med tom blick.

Hon upprepade 'Var är lampan då?' Men fick fortfarande ingen reaktion och gav upp efter en stund med en liten suck.

Lia och jag lämnade bvc, djupt förorättade.

Var detta något vi skulle ha kunnat? Något vi skulle ha tränat på inför besöket? Det hade ingen berättat..

Så nu har vi legat i hårdträning sen dess, och nu vet Lia var lampan är! Hennes farmor och farfar är djupt imponerade. Hör du det sköterskan!

Dags att byta?

Google ads är ju för roliga..



Tja, man kanske ska kolla marknaden lite. Skaffa en ny Simon om man hittar nån bättre och billigare..

En liten varning

Jag har varit nässpraysberoende så länge jag kan minnas.

Det går dock i perioder. Jag har månader när jag inte tar något alls, månader när jag sprayar flera gånger om dagen, och så perioder som just nu, när jag egentligen bara sprayar innan jag ska sova, och då använder jag Otrivin Barn, för extra svaghet..

Vissa använder inte nässpray eftersom dom känner att dom blir rinniga i näsan istället. Detta är inget problem för mig, men dock för Simon, så till hans senaste förkylning köpta jag Otrivins nya tillskott Otrivin Comp, som tar hand om både täppan och rinnet.

Så igår kväll skulle jag spraya en gång innan jag somnade, och famlade i mörkret eftersom jag inte ville väcka Lia genom att tända lampan.

Uppenbarligen råkade jag välja fel spray, Comp istället för Barn, för det blev extremt klart och torrt i näsan.

Och det är det fortfarande.

Hela dagen har det känts som papper i näsgångarna. Det nästan prasslar och visslar när jag andas, och andas jag in för häftigt nyser jag direkt.

Jag blir galen, det går aldrig över.

Min varning alltså... Använd aldrig, ALDRIG, Otrivin Comp om ni inte behöver det.

Ikväll kommer dom..

Svärföräldrarna alltså. Men dom kommer ganska sent, så jag och Lia har nog hunnit gå och lägga oss innan Simon hämtat hem dom från Skavsta.

Det är bra, Lia kan behöva vila så mycket som möjligt innan.

I Grekland är dom nämligen väldigt barnkära. Så barnkära så det nästan blir lite våldsamt ibland.

Simons pappa brukar ta upp henne och gnugga sitt orakade ansikte mot hennes, och sen pussa henne rätt på örat med en så ljudlig smack så det ringer i mina öron i ett dygn, även om jag står i ett annat rum.

Lia gråter sen förskräckt och han skrattar.



Dom har ett fint förhållande, Lia och hennes farfar.

Mannen som inte åldras

Aftonbladet har kollat upp vad de gamla Villa Medusa-deltagarna har för sig nuförtiden.

Bra så, men var det verkligen nödvändigt att göra en Då & Nu på den här killen?

Nattligt beteende

Vaddå.. sex? Kanske nån tänker. Men nej, den tiden är iallafall tillfälligt förbi.

Jag talar om det beteendet makar emellan när de blir väckta 5-8 gånger per natt, fast allt dom vill är att sova, sova, sova..

Det blir två greklandsresor i år. Först åker Simon själv en vecka i mars, och sen åker vi hela familjen fem veckor i juli, så Simon jobbar mer eller mindre varje dag för att spara ihop pengarna.

Därför har jag utan att klaga gått med på att ta på mig Lias nattvaknande och se till att hon somnar igen, för det är ju ändå bara mig hon är intresserad av iallafall.

Såhär kan det dock låta fjärde eller femte gånger hon vaknar:

Lia: Uäääää...

Jag: Men för i helvetes jävla skit..

Simon: hmmm

Jag: Sååååjaaaa (gungar sängen) sooov nu lilla gumman.. Vyssan lull..

Lia: UÄÄÄÄÄÄ!

Simon: Det är lika bra du ammar henne..

Jag: Men jag kan inte amma henne varje jävla gång! Då lär hon sig ju för i helvete att vakna ännu mera!!!

Lia: UÄÄÄÄUÄÄÄUÄÄÄÄ

Jag: Men SOV för i helvete unge!

Simon: Jaha, nu är jag vaken också. Tack så mycket!

Jag: Men du ligger ju för fan bara där. Det är ju jag som måste göra allt, så sluta klaga!

Simon: Men jag ska för i helvete upp och jobba om några timmar!

Jag: Ja, men jag jobbar 24 timmar om dygnet!!

Lia: WWAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!

Jag: Suck, du får väl amma då. Kom här..

Simon: Tack, godnatt.

Jag: hmpf..

På morgonen är allt bortglömt och förlåtet. Vi vet att det som sägs på natten inte riktigt räknas, och att vi inte behöver vara fortsätta vara sura på varandra på morgonen. Är det nåt vi vill säga, så tar vi det nästa natt istället.

Vår åsikt väger tungt

Eftersom Lia sover, och jag själv som vanligt har sovit ca 2 timmar i korta intervaller inatt, sitter jag kvar i tv-soffan. Oförmögen att röra mig.

Efter Golden Globe galan följde 'Inside the actors studio' med Angelina Jolie som gäst.

Innan hon kallades in på scenen visades en lång presentation av allt hon gjort karriärmässigt. Filmer hon spelat in, priser hon vunnit, och som avslutning på hela presentationen med oscar-statyetter och huvudroller utbrister speakerrösten 'and by the swedish magazine Auftonblaudet, she was voted the sexiest woman alive!'

Hoppsan. Har vi hela tiden underskattat Aftonbladets betydelse i världen?

GG

..så kallas Golden Globe av branschfolk lärde jag mig nyss. Sitter nämligen och slökollar reprisen av galan och har gjort en lista på filmer jag behöver se i vår:

The Reader
Benjamin Button
Burn after Reading
The Wrestler
Doubt
Slumdog Millionaire
Revolutionary Road
In Bruges

Andra ytliga observationer jag gjort är att Sasha Cohen Baron's skämt om Madonna och Guy Ritchie's skilsmässa INTE gick hem, Leo är fortfarande snygg och jag är återigen avundsjuk på Kate Winslet, Brad verkar inte riktigt hänga med utan sågs vid ett tillfälle fråga Angelina 'What was that for?' när ett pris delades ut, och Jennifer Lopez verkar inte alls ha kris i äktenskapet, för hon sitter med Marc Anthony som tar på henne så fort kameran sveper förbi.

Alla är smala och snygga. Det får jag ju skriva, det handlar inte om min vikt. Bara om deras.

Karriärsbyte?

Ibland funderar jag på hur det går till när en riktigt ful och tjock skådis ska castas till en film.

Det bästa exempel jag kommer på nu är 'The Heartbreak Kid' med Ben Stiller och Malin Åkerman. Där castades en kvinna enbart för att vara Ben Stillers nya frus tjocka och fula mamma, bara för att visa vilka dåliga gener den nya frun har.

Har dom alltså satt ut en annons i tidningen? 'Ful och tjock kvinna sökes till film', eller finns det kanske en speciell agentur med tjockisar. Förmodligen..

Så skickar agenturen dit ett gäng hoppfulla kvinnor, och helt plötsligt utbrister filmteamet 'Du får rollen, ingen kan vara fulare och fetare än du!'

Det måste ju kännas lite hårt, men å andra sidan kanske dom får nån miljon som plåster på såren.



Detta kanske kan bli något för mig att satsa på i framtiden. Jag har ju som bekant gått Calle Flygares teaterskola, och jag började dagen med en fika hos en granne. Innan klockan blivit 11 har jag alltså hunnit få i mig både kladdkaka med glass, och den sedvanliga bullen..

Nej hörni, jag börjar låta som en bantarbloggare. Förlåt. Det här var sista gången jag tjatade om min vikt. Lovar.

Apropå semla..

När jag tänker på semla tänker jag även alltid på Linda Rosing.

Jag kan inte låta bli att vara fascinerad av den människan och hennes quest for fame.

För några år sedan gick en dokumentär om henne och Fadde på tv. Dom ville visa sverige vilka mysiga och fina människor dom egentligen var, bakom alla löpsedlar.

I ett klipp satt dom på ett café och Linda klagade till Fadde hur gärna hon ville ha en semla, men det gick ju inte eftersom hon bantade.

'En bulle med grädde, fattar du va gott!' sa hon till Fadde i ett försök att få det att låta som dom var ett avslappnat par med mycket att prata om. Fadde grymtade besvärat till svar, och jag gnuggade förmodligen händerna och hämtade mer popcorn.

I samma dokumentär tatuerade sig även Linda. Hon satte Faddes signatur på höften som hon stolt visade upp för honom. Utomhus.

Fadde skrattade nervöst och dom gick vidare.

Så om hon inte lasrat bort hans signatur går hon fortfarande omkring som ett levande kontrakt. Ägd av Fadde. Det måste vara jobbigt.

Hurra för mig

Tydligen bestämde jag mig för att fira min övervikt med ett riktigt svull-maraton.

På förmiddagen hade jag ett par vänner på besök som tog med sig muffins och bullar som hade räckt till en mindre skolklass.

På eftermiddagen skulle vi sen iväg på ännu en fika, men då vi kom på att vi inte skulle hinna äta lunch emellan. Så det blev en McDrive innan det var dags för fler bullar.

Gud va jag är bra.

Och nu börjar semlaperioden också..

Fanfanfan

När jag gjorde min första vägning som gravid så vägde jag 60 kg. Det är en helt ok vikt för mig, även om jag trivs bäst runt 58.

Men jag ökade stadigt i vikt och när det stod klart att jag hade havandeskapsförgiftning, låg jag på respektingivande 86 kg. Jag var så uppsvullen så till och med läpparna hade vuxit och jag hade stora svårigheter att röra mig.


Efter förlossningen tog det dock bara ett par veckor innan allt vatten gått ur kroppen och jag började snabbt se ut som vanligt igen. Eftersom jag ammade och tog långa promenader rann kilona av mig ganska enkelt och snart var jag nere på 63 kg.

Inga problem tänkte jag. 3 kilo till, sen är jag tillbaka där jag började.

Men sen hände något.

Det blev kallare. Promenaderna blev kortare. Jag utvecklade ett enormt sötsug. Övergav min mörka 70% kakao-choklad, och kastade mig istället över Polly, jellybeans och marchmallows.

För ett par dagar sen ställde jag mig på vågen.


Det där är verkligen inte bilden av något som går åt rätt håll.

Ett program jag INTE kommer se ikväll..

I min värld är alla snälla mot valpar. Ingen människa kan väl nånsin komma på tanken att vara elak mot några djur..lalalala.. Alla är snällaaa.. lalala..

Kameranörden

Jag har alltid varit en sån där irriterande person som tar med mig kameran på fester, och så fort folk börjar bli lite på lyset så åker den fram, och diverse fylleposer förevigas.

Detta gjorde jag till skillnad från många andra även före digitalkamerans intåg, så många går nog omkring och är lite smårädda att jag ska skaffa en scanner.

Konstigt nog var jag länge emot digitalkameror.

'Nää' protesterade jag surt. 'Det förstör ju hela grejen med att lämna in filmen på framkallning och sen skrattande titta på bilderna och återuppleva det roliga. Helt värdelöst att se bilden på en gång.'

Så likt en japansk turist fortsatte jag att kisande glo in i kameran så fort jag skulle ta in bild, tills jag en gång bad någon annan att ta ett foto med min kamera, och han förstod inte hur han skulle göra. Då insåg jag att det var dags att äntra den digitala världen.

Inte helt oväntat skapades ett monster. Jag tar bilder på allt jag ser, och min dotter har nog inte ett enda ansiktsuttryck som inte fångats på bild. Ca 80 gånger var.

Nu kan jag inte förstå hur jag någonsin kunde vara emot detta. Herregud, förut kunde man ju ha samlat ihop till värsta fina, once in a lifetime-gruppbilden, bara för att framkalla och upptäcka att hälften blundade, eller att det uppstått några mystiska röda streck över bilden, som personalen i fotobutiken inte hade en aning om var de kommit ifrån.

Man hade ju liksom bara 24 eller 36 bilder, så man tog ju inte ett till 'bara för säkerhetsskull..'

Men digitalkameran medför ju såklart nya problem. Sen vår dotter föddes i april så har jag inte framkallat ett enda kort. Inte ett enda. Dom bra läggs istället ut på facebook, och precis alla cirka hundratusen ligger på en extern hårddisk.

Ibland får jag panik och skäller på Simon. 'Vad gör vi om hårddisken kraschar?? Då försvinner alla Lias barndomsbilder. ALLA!'

Simon påminner mig då om facebook och dom finns ju alltid kvar.

''Vaddå!?' Ylar jag. 'Det gör dom ju inte! Facebook kommer kanske inte att finnas för alltid, och dom bilderna är ju så förminskade så man kan inte göra nånting med dom! Jag måste börja framkalla!'

Men ska jag börja framkalla nu, så måste jag välja ut de bästa från dessa hundratusental, och det kommer att bli hundra och åter hundra, vilket kommer kosta tusentalskronor. Så det blir aldrig av heller.

Samma sak med all digital filmning. Vad kommer hända med det? Snart kommer det ändå något nytt system som gör att allt digitalt blir uråldrigt och slängs i samma sopsäck som vhs-banden.

Fan. Ska jag behöva säga att det var bättre förr?

På Odenplan

Länge har det hängt skynken från fönstren på Odenplan. Tydligen protesterar dom mot någon galleria. Som ska ligga under mark.

Protesterar dom för att dom tycker det ska bli fult? Undrar isåfall vad som är fulast, en nybyggd galleria, eller röda, urblekta, smutsiga skynken som hänger ut genom var och vartannat fönster..

Globetrottern

Mamma fick bebisabstinens och bestämde sig för att ta bussen från Gävle och komma hit och bo en natt.

Min mamma har bott i USA, dom har hus i Thailand och hon har alltid rest mycket, men av nån anledning har hon alltid tyckt att Stockholm varit väldigt skrämmande. Särskilt Centralstationen och tunnelbanan.

Innan jag hade barn och hon hälsade på fick jag alltid åka och hämta henne. Då stod hon vid ringen och såg rädd och stressad ut.

Men sen jag fick barn förklarade jag att den är enklare om hon bara sätter sig på tunnelbanan, tar blå linje mot Akalla, och kommer hit själv.

Första gången var hon väldigt orolig. Hur skulle det gå med alla knarkare och hemlösa galningar som härjar runt därnere..

Men hon klarade det och nu känner hon sig lite stolt varje gång hon kommer hit. Åker tunnelbana ensam minsann. Lite världsvant liksom.

Kolla bara hur hon går runt på säker fot. I farliga Stockholm.

Hjälp?

Om en vecka smäller det.

Då kommer svärföräldrarna och hälsar på ifrån Grekland, och dom ska bo hos oss i tio dagar. Tio dagar, tillsammans i en trea på 72 kvadrat.

Jag behöver akut hjälp med förslag på aktiviteter i Stockholm, och utmaningen är att vi har ungefär en tjuga i budget.. Svärfar jobbar nämligen som musiker på somrarna, och det han tjänar då ska räcka hela vintern, medan svärmor är hemmafru.

Själva sparar vi till vår årliga 5-veckorsresa till grekland, har ett fett bolån och jag har ju mammapenning, så det är lite skralt i kassorna.

Sist vi var här betade vi av Skansen, Vasaskeppet och Naturhistoriska.

Nya förslag mottages tacksamt..

Söndagsångest i bilder

Känner ni tomheten?

Herr Ågren knackar på

Det här med söndagsångest, är det ett Svenskt påfund?

Jag har bott i Grekland och på Irland, och där var det inte tal om någon ångest på söndagarna.

Eller som the Bangles sjunger, 'I wish it was sunday, thats my fun-day, my I don't have to run day..'

Men det är något med det här landet denna dag. Något med husen, träden, tystnaden.

Det spelar ingen roll att jag inte jobbar dagen efter, att jag inte festat dagen före, och att de flesta butiker ändå håller öppet. Det ligger i luften.

Vem är han?

Det har varit mycket Robert Wells på sistone. Det började runt jul med en massa Rhapsody in Rock, nu är han med i Körslaget och han har även haft några åsikter vilket skapat mindre rubriker.

Är det nån som minns att han valdes till Sveriges Sexigaste Man för ett antal år sedan? Jag minns hur jag läste en intervju med hans dåvarande fru Annika Jankell, som berättade att Robert nästan hade spytt när han fått reda på det. Detta var nämligen innan Petters revolutionerande 'Det går bra nu', och det var helt, fullständigt omöjligt att erkänna något positivt om sig själv här i Sverige.

Innan hade Sven Wollter suttit på tronen, och nånstans efter Robert Wells tog Persbrandt över.

Men vem är sexigast nu? Är det fortfarande Persbrandt?

Jag är såklart medveten att det säkert finns flera listor i olika tidningar, men jag har för mig att de här tre har blivit framröstade av svenska folket och att det väger lite tyngre än någon redaktionspanel, men jag kan ha fel..

Eftersom jag alltså bara kan minnas tre stycken som förärats titeln under min livstid, så man kanske får den 10 år i taget. Måste vara en utmärkt ego-booster isåfall.

Tillbaka i Bandhagen

I eftermiddags tog jag mig ut dit igen för att hälsa på min vän Sara, och katten Hedvig.

Min dotter Lia är inte van vid katter, och Hedvig har tidigare gjort klart att hon inte tycker om barn. Vi var spända på hur det skulle gå.

Hedvig synade Lia misstänksamt och Lia glodde tveksamt tillbaka. Sen hoppade Hedvig ner från en stol. Lia skrek av skräck och Hedvig som blev rädd av skriket drog sig undan.

Låt er alltså inte luras av Lias tummen upp. Ingen ljuv musik uppstod.



Och dra på trissor, fönstret var fortfarande inte fixat.

Olinda ojag

Kommer just från affären, och såg att Olinda (minns ni henne?) prydde ett omslag. Det handlade tydligen om dokusåpaskådisar och var dom tagit vägen.

Jag drog mig till minnes att jag, precis som med Greven, fick nöjet att lära känna henne lite innan hon blev b-kändis.

VI sökte nämligen samtidigt till Calle Flygaren Teaterskola, och trivdes av någon anledning i varandras sällskap under uttagningarna. Men jag är inte som henne. Jag är snäll.

Anyway, Calle Flygares lärarkår består av en grupp avdankade skådisar som är bittra över att dom aldrig nådde dramaten, utan istället får stå och ge lektioner till en massa värdelösa wannabes. Något man kanske kan ha förståelse för.

Antagningsproven bestod av lite olika övningar, och Olinda ifrågasatte varenda en. 'Varför ska vi göra såhär?' och 'Vore det inte bättre om vi gjorde tvärtom?'

Detta uppskattades inte av dessa lärare med sina sargade självförtroenden, och Olinda blev inte antagen till skolan.

Det blev dock Alexander Stocks (från bland annat Hata Göteborg) och vi hamnade i samma klass. Nu måste jag bara vänta tills han blir lite mer känd innan jag börjar dra gamla 'Jag mötte Lassie' historier.

Dag-tv analys

Eller ja, egentligen bara en liten eftermiddags-tv analys, eftersom jag ännu inte gett mig på den riktiga dag-tv;n. Det vill säga före kl 15.

Men efter 15 känner jag att jag har varit duktig nog. Lekt, matat (ok, bloggat lite) och varit mys-mamma tillräckligt för att med gott samvete låta tv;n stå på.

En sorglig observation jag gjorde var Mr T på the Homeshopping channel.

Han var hjälp-figur i ett inslag om ännu en matlagningsmaskin. Han stog där och morrade och brummade. Låtsades att han var en idiot på att laga mat innan drömmaskinen, och slängde till och med ur sig ett utslitet 'I pity the fool that dont know how to cook with this machine..'

Värre sellout har jag nog aldrig sett.

Ett av de värre programmen jag sett är Rock of Love. Eller hette det Love of Rock? Jag är faktiskt inte säker.. Men det känns oviktigt, för en mer meningslös dokumentärsåpa är svår att hitta.

En sliten, lönnfet Bret Michaels (sångare i Poison för er som inte var kär i alla långhåriga rockers på 90-talet) ska hitta en ny flickvän.

Så ett gäng groupies får bo tillsammans, och tävla mot varandra i utmaningar som att 'Kåta upp Bret genom att snacka dirty i telefon' och andra härligheter.

Men nog fan kollade jag. Flera avsnitt till och med.

En ny favorit är Hell's Kitchen. Nu riskerar jag att låta lite som när 'Storstadspojken' upptäckte Seinfeld och berättade för sina läsare vilken bra serie det var, men jag har tyvärr inte upptäckt denna pärla förrän nu. Ett gäng kockar som lagar mat inför en galen köksmästare kändes liksom inte lockande..

Jag hade otroligt fel, men det är vissa saker jag inte förstår.

Gästerna till exempel. Vet dom om att det pågår en inspelning, och betalar dom för maten? Eller får dom betalt för att gå dit och äta, som en slags studiopublik? Flera gånger har Gordon brytit ihop lite, samlat ihop kockarna och bett dom se ut över restaurangen. Då har alla gästerna gått. Kan inte låta bli att undra om dom blivit tillsagda. Hur funkar det alltså? Nån som vet? Är jag dum i huvudet som inte fattar det här?

Länge trodde jag att Gordon var serviceinriktad, så han skällde ut kockarna samtidigt som han fjäskade för matgästerna, men så var icke fallet. Han skäller på alla. Igår gick en kvinnlig gäst fram till köket för att tjata om maten skulle komma nån gång. Gordon blev irriterad och bad henne ta bort sina stora bröst från serveringsbänken. Kvinnan svarade genom att knuffa ner en hel bricka, full med varmrätter, på golvet.

Fantastiskt.

Min sista undran handlar om 'How i met your mother'.

Detta program har jag aldrig sett ett helt av, utan det står mest på i bakgrunden eftersom det kommer efter Hell's Kitchen. Jag har dock undrat lite över namnet. Varför dom valt att kalla serien just detta.

Så en gång såg jag ca tio minuter av ett avsnitt. Ett av paren åt middag med någons föräldrar, och de pratade om hur föräldrarna träffades. Efter ett tag yttrades just meningen 'How I met your mother'.

Är det alltså så att dom säger den meningen i varje avsnitt? Eller hade jag bara sån tur att jag såg just en episod när dom säger just den meningen? Och varför har dom isåfall valt att döpa serien efter enda mening som sägs i ett random avsnitt?

Så många frågor. Nu är jag helt yr i huvudet.

Måste nog gå och lägga mig en stund..

Ett tips bara..

Ni som inte har skaffat barn än.. När ni gör det, ta då era vita mysbyxor och lägg dem längst in i garderoben. Ta sen inte fram dem förrän barnet börjar skolan.

Såhär ser mina ut, och klockan är bara lite över sex.

Mitt hat mot Angelina

Igår var jag irriterad på tidningarna och deras töntiga rubriker, och jag fortsätter idag på samma linje.

Jag vill verkligen ogilla Angelina Jolie. Hon är en homewrecker som tog Brad från bästa Jennifer som var med i bästa serien. Jag vill skriva taskiga saker om henne.

Hon har alltid varit konstig, som gifte sig med Billy Bob och stod och körde tungan i hans mun inför fotograferna, med hans blod hängande i en kapsel runt halsen. Sen hånglade hon upp bror sin, och var även tillsammans med en tjej ett tag.

Dessa saker verkar dock bara göra henne ännu coolare i omgivningens ögon. Hon gör vad hon vill och står för det liksom.

All välgörenhet hon sysslar med kan man bortse ifrån, för det gör många kändisar. Visserligen är det få som skänker halva sin inkomst till välgörenhet som Angelina gör, men ändå.

Adoptera barn i nöd är det också andra som gör. Fast kanske inte fyra stycken..

Det började kännas omöjligt att hitta något elakt att säga om människan.

Men så för några veckor sen drog en tidning till med ännu en töntig rubrik, som jag kände såhär i efterhand att jag kunde håna henne lite för.

Det var när de publicerat bilder som Brad hade tagit på henne, när hon ammar tvillingarna.

'Nu vill alla amma som Angelina!' Stod det dagen efter med stora bokstäver.

Jag läste inte mer än så, men fnissade lite för mig själv. Vaddå 'amma som Angelina'. Vad jag såg på bilden så ammade hon på precis samma sätt som jag själv och alla andra ammande mammor. Hon stod varken på händer eller målade tavlor med tårna samtidigt, utan hon satt bara och ammade rakt av.

Men så nu när jag tänkte skriva lite cyniskt om detta, så ville jag ju som vanligt kolla upp det hela lite närmare först.

Och det var ju inte riktigt så journalisten hade menat..

Det artikeln ville få fram var att bilden hade inspirerat tusentalskvinnor i USA att börja amma, istället för att ge ersättning på flaska till sina små. Så ännu en gång hade hon bara gjort något fint och bra.

Vilken jävla skata hon är alltså, den där Angelina..

Om nån tyckte jag överdrev med mitt 'Z' inlägg..

Kolla, nu spelar killen lite basket och genast slänger dom in ett Z i rubriken.

Äckligt.

En ljus framtid..

Fler serier har premiär i dagarna.

Let's Dance börjar på fredag tror jag, och det är inte en serie jag har följt särskilt mycket, men självklart har jag sett några avsnitt och har haft vissa funderingar.

Vinnaren i tävlingen får ju en del publicitet och förhoppningsvis en nystart i karriären. Men vad händer med dansaren i det vinnande paret?

Pengar? Garanterad medverkan i nästa säsong? Biroll i nån musikal?

Idag såg jag hur det gått för Tobbe, förra årets vinnare..


En lapp uppsatt på en lyktstolpe, typsnitt Times New Roman, med erbjudande om privatlektioner för några hundringar.

Jaja, nu börjar ju en ny säsong som jag antar att han är med i, så han har att göra ett tag, stackarn..

Nytt namn, ny antm säsong..

Hoppsan, jag har bytt namn på bloggen.

Kände att mitt tidigare namn bara skrek 'tönt' och att det här är mer passande, men om ni inte håller med ber jag er säga till.

Igår började äntligen Americas Next Top Model säsong 11. Bästa serien. Nu behöver jag bara ha ljudet avstängt de 3-4 första avsnitten när dom skriker hela tiden. Först skriker dom när dom ser Jay och Miss J, sen skriker dom när dom ser Tyra, när dom ska få reda på vem som gått vidare, när dom får flytta in, när dom får sitt första Tyra-mail, och sista skriket tror jag är när dom fattar att dom ska få makeover. Sen lugnar dom sig lite och börjar snacka gammalt hederligt skit och dra oändligt med klyschor..

'Oh my god, Im so excited', 'I'm fierce', 'Im not here to make friends', etc.. Fantastiskt.

Och ja, jag tittar faktiskt på tv, när avsnitten går. Jag laddar inte hem. Precis som jag har avslöjat att jag ibland går till videobutiken. Kanske borde jag döpa om bloggen till 'Mitt liv som Amish' eller nåt liknande..

Mer av det nya livet..

Men så efter resor till Vegas, en del rännande på Stureplan och några år på lyxkryssare, kom Lia, och mycket förändrades som sagt.

Här är några bilder från min vardag, och det handlar om Lias matvanor.

Dom första tuggorna är frid och fröjd. Hon smakar lite, och spottar sen långsamt och njutningsfullt ut det igen med ett ljudligt pruttande.


Sen blir hon av någon anledning helförbannad och börjar gasta, och lunchen är över för hennes del.






Jag skulle kunna ta bilder på när jag tar av hakklappen och torkar henne om munnen, men eftersom jag inte vill att ni ska skicka hit några exorcister, låter jag bli.

Det som händer i Vegas..

Igår på festen fick jag klara antydningar av en kollega att han tycker min blogg är på tok för torr. Han ville ha smarriga detaljer om mitt förflutna som partypingla.

Jag funderade ett tag på vad som faktiskt kan berättas, och följande story kan jag stå för tror jag. Vi får se om jag klickar 'Publicera Inlägg' när jag är klar eller inte.

Detta utspelade sig alltså i Las Vegas där jag och mitt resesällskap skulle spendera tre dagar. Första kvällen var vi mycket upprymda i denna syndens stad och vi ville uppleva så mycket som möjligt som budgeten tillät.

Efter en show jag inte minns mycket av, en promenad på strippen, en tur i bergodalbanan högs upp i Stratospheretornet och några barer, ville vi avsluta med något spektakulärt, men kunde inte bestämma vad. Fulla som ägg bestämde vi oss alltså att låta ödet avgöra. Ödet i Las Vegas innebär förstås en tärning.

Jämnt nummer så skulle vi båda ta en lapdance och vid ojämnt så skulle vi gifta oss.

Tack och lov så blev det jämnt nummer, så vi begav oss glatt till en stripklubb och beställde varsin lapdance.

I vilken annan stad som helst hade jag dött av skam och fnissat mig igenom hela skiten, men här var allt bara jätteroligt och kändes nästan naturligt.

Efteråt blev jag och strippan goda vänner och bestämde oss för att ta en drink ihop. Hon berättade för mig att hon hade en tvillingsyster som var veterinär och föräldrarnas stolthet. Strippan själv ville de inte veta av utan hon fick höra av sig när hon kommit till sina sinnes fulla bruk och skaffat sig ett vanligt arbete.

Hon pratade även om sina planer på att skaffa silikonbröst eftersom hon inte tyckte hennes egna var stora nog.

Jag sa att hon var galen, och att hon hade de snyggaste naturliga bröst jag någonsin sett, vilket var helt sant. Hon upplyste mig då att kunderna inte var intresserade av naturliga bröst, utan de ville ha stora oäkta fantasibröst, precis såna bröst som dom aldrig skulle vara intresserade av om det handlade om ett seriöst förhållande, utan bara som en kort spännande upplevelse de kunde tänka tillbaka på när de ledsnade på vardagen.

Vi bytte mailadress men hördes såklart aldrig av igen.

Men jag brukar tänka på henne ibland. Om hon fortfarnde arbetar som strippa där i Las Vegas, för kunder som bara vill att hon ska vara en fantasi och med föräldrar som inte vill veta av henne. Jag hoppas hon mår bra.


Vassego Emil, vill du ha fler storys får vi ta det på den där utekvällen vi snackade om att ha.. ;)

Snabba ryck

Vi har just kommit hem från en fantastiskt trevlig 30-årsfest i Bandhagen.

Det måste vara trevligt att bo i Bandhagen på många sätt. Särskilt om en ruta går sönder. Då blir den lagad nästan på en gång.

Vardagshjälten

Idag hände något på tunnelbanan som fick mig att återfå tron på mänskligheten lite..

Två lodisar satt på samma sida som mig, fast ett par rader bort. Den ena pratade om deras livslånga vänskap, hur dom andra inte fattade nånting, och hur dom två en dag skulle köra om alla på insidan. Då jävlar skulle dom fatta. Jävlar vad förvånade dom skulle bli.

Hans kompis var så djupt inne i heroindimmorna så han mumlade bara till svar.

Snackaren hade så trevligt med sina framtidsplaner så han glömde var han befann sig, tog upp en cigg, tände den och fortsatte efter några djupa bloss sin monolog.

Folk tittade irriterat på dom, sen på varandra. Himlade med ögonen och viftade med händerna framför ansiktet. Jag blev också irriterad. Röka inne på tunnelbanan, och självklart säger ingen nåt, ingen vågar.

Men bredvid mig fast på andra sidan satt en ganska ung kille. Han satt med ryggen emot lodisarna och hade lyssnat på musik hela tiden så han var inte medveten om vad som hände, men han började snart sniffa i luften med rynkad panna.

Så tog han ur ena hörluren och såg sig om i vagnen. Snart upptäckte han bovarna i dramat, och började garva. 'Men grabbar' utbrast han. Lodisarna såg förvånat på honom. 'Ni kan ju inte sätta er och röka HÄR!' Sen satte han skrattande in hörluren igen och fortsatte läsa.

Lodisarna bad genast om ursäkt och släckte cigaretterna.

Svårare än så var det inte.

I videobutiken

Simon: Ska vi se den här?

Jag: Nej, den har inte gått på bio. Då är den inge bra.

Simon: Ok, den här då?

Jag: 'En varm feelgood komedi med hjärta'.. Aldrig.

Simon: Den här?

Jag: Du vet vad jag har sagt om det är flera kända skådisar med, men man aldrig har hört talas om den iallafall. Då är den inge bra.

Simon: Den då?

Jag: Nej, det är helt tomt på framsidan. Inga betyg eller kommentarer. Det betyder att den fick en trea på sin höjd, för treorna visar dom aldrig. Jag vill se nåt bra ikväll.

Simon: Men välj du då.

Jag: Tack

Skoj

Jag har varit förkyld i drygt en vecka, men börjar bli på bättringsvägen.. Detta tycker Lia är ganska tråkigt, eftersom hon finner förkylningar fantastiskt roliga. Särskilt då när det gäller apor. Apor som nyser.

Funderingar i en ICA-butik

Jag undrar ibland över snabbköpspersonalen. Brukar dom prata om kunderna på fikarasterna? Fnissa åt han som var generad när han köpte kondomer, och diskutera om han som köpte litervis med socker ägnar sig åt hembränt..

Som före detta massör kan jag avslöja att vi pratar, men då har ju vi minst en halvtimme med varje person, medans kunderna på ICA fladdrar förbi på någon minut.

Men massörerna pratar. Har du dock bra hygien, inga konstiga utväxter eller knölar, och har någorlunda normal kroppsbyggd, då behöver du inte oroa dig.

Jag glömmer dock aldrig mina hårigaste kunder, eller hon som hade en helt mogen finne mitt på skulderbladet. Jag blev helt besatt av att försöka klämma den utan att hon märkte något, men efter en halvtimme sa hon att jag gärna fick jobba lite på hennes ben också. Det tog lång tid att komma över.

Det som utlöste hela den här monologen var en händelse inte helt oväntat på ICA, eftersom jag passade på att smita iväg och handla såhär på kvällen när Simon kom hem och jag slapp ta med mig vagnen.

När jag stod och packade mina varor så hörde jag hur gubben efter mig i kön ursäktade sig till kassörskan. 'Den är inte till mig', skrattade han generat och kassörskan skrattade artigt tillbaka.

Jag var förstås tvungen att kolla vad det, var. Tamponger kanske, eller hårtoning? Nej, det var en 'Hänt i Veckan' som gubben tyckte var lite pinigt att han blivit skickad iväg att köpa.

Det var väl helt ok, men tydligen tyckte han det här var väldigt jobbigt, för han fortsatte. 'Jaha alltså, en del artiklar kan väl vara intressanta.. Men nej, det är inget för mig. Ha, hrm, ha'

Kassörskan skrattade inte igen utan tog emot pengarna och gav honom kvittot med uttråkad min. Och förmodligen mindes hon detta säkert i 10 minuter mer än vad hon skulle ha gjort om han bara köpt tidningen och hållit käft.

Trodde han verkligen att hon skulle ta tag i en kollega på rasten och fnissa 'Asså jag bara dööör. En gubbe köpte Hänt i Veckan. Vilken jävla psykfall!'

Sista gången jag gjorde något liknande var för ett par år sedan när vi skulle ha julfest med jobbet, med 80-tal som tema.

Jag skulle till detta köpa en blå mascara, och tyckte detta var lite pinigt. Tänk om hon på Hennes trodde att jag använde blå mascara..

Jag bestämde mig för att berätta det för henne som vi vore kompisar. Vi var ju båda tjejer, i samma ålder. Hon skulle förstå. Tycka att det var lite roligt. Detta var innan jag fått berättat för mig att all butikspersonal hatar alla kunder. Alla.

Så när jag kom fram till kassan skrattade jag och sa 'Jag bara måste berätta, vi ska ha 80-talsfest med jobbet, det är därför jag köper den här'

Hon tittade på mig. Log lite och sa 'Har du HM clubkort?'

Jag ska nog inte göra så igen.

Just det ja..

Jag är slutligen helt blond igen, och går inte omkring i det där rödlätt-halvblont-råttfärgat-limbot längre, som jag har vandrat runt i efter ännu en mörkbrun period..



Men jag vet precis vad som kommer att hända.

Om cirka ett år eller två så kommer jag börja se mig i spegeln med rynkad panna. Mumla saker som 'Jag passar ju egentligen bättre i mörkt, med mina bruna ögon..' och andra lögner.

Då är det upp till er att stoppa mig.

Det slår aldrig fel. Varje gång jag färgar mörkt så ångrar jag mig. Färgen är fin i några dagar, men blir sen sotig, dassig och jag stör mig nåt enormt på den ljusare utväxten. Nu som extra bonus syntes även de gråa håren mycket tydligare.. Så gör jag mig ljus igen, med följd att det blir så slitet så jag måste klippa av mig till ovanför axlarna. Sen gråter jag och hatar mig själv tills det växer ut igen. Jag vill ju ha långt hår!

Så nästa gång jag börjar knorra om att jag är less på blont och har lust att bli mörkare. Påminn mig om det här. Säg bara nej.

Tack.

Endast för småbarnsföräldrar

Har du alltså inte skaffat barn än, sluta läsa, för nu blir det jävligt äckligt.

Jag klev just i bajs.

Hemma.

Det låg lite bajs vid ena garderoben, och jag lyckades kliva i det. Jag har ingen aning om hur det hamnade just där, men jag vet att jag var barfota.

En vanlig människa hade rusat in på toa och kräkts lite, men jag funderade som sagt bara en stund på hur det hamnat där, ganska långtifrån skötbordet, sen ryckte jag på axlarna, rengjorde golvet, min fot, och fortsatte med vad det nu var jag sysslade med.

Betyder detta att jag är en vanlig, härdad förälder, eller är det dags att jag läggs in på klinik?

Ånej, inte här också..

Vi som jobbar/har jobbat på Tradera är väl bekanda med Nigerianer och diverse Nigeria-bluffar-mail-bedrägerier etc, etc..

Jag var just inne på Facebook och där hände nåt konstigt. Blev via direktchatten kontaktad av en tjej som väldigt sällan använder facebook, så jag blev lite förvånad.. Såhär löd chatten;

Sarah

hi

hello...

9:48pmJennie

Hi girl, happy new year!

9:48pmSarah

thanks...

and you...

9:49pmJennie

What did you do yesterday?

9:50pmSarah

can give me your pass. and your e-mail /

?

?

9:51pmJennie

What do you mean with pass :)

9:51pmSarah

yes

...

your...

password

...

you dont have a pet...in facebook?

9:54pmJennie

Im sorry i dont get what you mean.. What password do you want?

9:55pmSarah

To go in your pet you dont have a e-mail

and a password...

?

Sorry...

You have a pet?

9:57pmJennie

Not sure what a pet is..

9:57pmSarah

ok...

you know facebook?

ok.

you going to go ther

and to...

have a pet...

ok/

?

up, up

...

Sorry...

do you want to speek with my students

?

They know good from computers...

10:16pmSarah is offline.


Säg inte att dom har invaderat facebook också.. Och vad vill dom?

Idag retar vi oss på bokstaven Z

Ja det gör vi faktiskt.

Jag börjar med dansband, och jag vet att detta inte direkt är en ny och fräsch reflektion, men varför i h-e måste alla jävla dansband envisas med att ha ett Z med i namnet? Tycker dom att där är lite fräckt och klämmigt? Eller vill dom verka tuffare?

Alexiz, Brobergz, Franssonz, Glennartz, Carizma.. Jag zpyr!

Sen har vi Zlatan. Varför envisas alla kvällstidningar, så fort Zlatan har gjort mål för svenska landslaget, men att göra bokstavsvitsar om hans bragd?

Zuuuupermålet! Ztorspel av Zlatan! Så gör dom aldrig när Henke Larsson gör mål..



Dont even get me started on Kramiz.

Dessa statusar på Facebook retar mig också. Kalle is trööööött....zzzzzzzzzzz..

Vad betyder zzzz? Låter det så när vi sover?

Gud va upprörd jag blev. Hoppas ni inte blev rädda.

Nu ska jag snart gå och sova för jag är så trött.

Zzzz...

Värsta nr 3

Igår var inte bara nyårsafton, utan även min och Simons 5-årsdag. Inte som gifta alltså, utan som par.

Detta får mig osökt att tänka på förållanden, och då jag redan dragit mitt värsta fylle- och bakfylleminne, kan jag även berätta om mitt värsta förhållande. Jag känner att detta kan bli lite av en serie, men om jag inte kommer på några fler 'värsta' efter det här, så blev det iallafall en trilogi..

Detta var när jag var ganska ny på mitt första fartygskontrakt, svårt hjärtekrossad hemifrån (vilket egentligen var den största anledningen att jag åkte iväg överhuvudtaget) och extremt lättpåverkad.

'Dont worry' sa min rumskompis Prue första kvällen när jag beklagade mig 'this is a ship, you'll be fucking someone else in notime'

Och det dröjde bara ett par veckor innan jag träffade Brian i personalbaren. Han var en stor, vältränad och trevlig Kanadensare. Jag minns att jag gillade sättet han tände en cigarett på.

Prue kände honom inte så väl, men hon visste att han nyligen kommit ur ett förhållande med en Sydafrikansk dansare vid namn Terry-Lee.

Jag backade direkt med mitt för tillfället ganska värdelösa självförtroende. Aldrig i livet tänkte jag komma efter en dansare, med så coolt namn.

Men tiden gick och utan att jag riktigt vet hur det gick till började vi dejta iallafall.

Jag borde dock ha anat ugglor i mossen och dragit mig ur ganska tidigt, när han berättade hur det faktiskt tagit slut med Terry-Lee..

Det hade varit fest, och plötsligt hade en av hennes kompisar kommit fram till Brian och bett honom tungkyssa henne. Utan att tänka sig för gjorde han det, och efter det ville Terry-Lee inte veta av honom längre. Hon fortsatte dock vara kompis med tjejen han kysste, vilket Brian fann underligt.

Jag tänkte ett tag att jag skulle berätta för honom att han blivit grundlurad, men ville inte förödmjuka honom ännu mer, så jag lät det vara, förvånad att han inte själv förstod att det varit ett trick.

Snart insåg jag mer och mer att jag begått ett misstag. Det jag först tagit för muskler var inget annat än fett och Brian visade sig vara en riktig nörd, med humor på en femårings nivå.

'Do you really find him attractive?' frågade Prue mig irriterat en gång, för hon gillade inte att jag inte var ute och festade med henne varje kväll längre. Och nej, jag tyckte verkligen inte han var det minsta attraktiv längre. Att tända en cigarett på ett snyggt sätt kommer man inte så långt på..

Jag förstod nu också varför Terry-Lee agerat som hon gjorde, för att göra slut med något på ett fartyg är inte det lättaste. Man springer på varandra flera gånger om dagen, i restaurangen, i korridoren, i baren. Så hon valde den fega vägen ut och gjorde sig själv till den det var 'synd om', fast hon egentligen bara ville bli av med honom. Smart.

Jag var dock fast, och spelade flickvän, samtidigt som jag började förakta honom mer och mer för varje dag. Jag hoppades att han snart skulle märka detta så vårt förhållande kunde rinna ut i sanden i lugn och ro, men han deklarerade snart istället att jag var 'the love of his life', så jag förstod att det inte skulle hända i första taget.

Och nånstans ville jag ju att det skulle fungera. Han var ju så snäll och trygg, och han skulle aldrig behandla mig som mitt ex gjort.

När det sen blev dags för honom att åka hem saknade jag honom ändå lite. Jag intalade genast mig själv att det betydde kärlek, och när jag själv åkte hem till sverige bokade jag utan att blinka en biljett till Kanada för att hälsa på honom. På hans hemmaplan skulle allt vara annorlunda.

Men efter ungefär 5 minuter på Torontos flygplats insåg jag att så var inte fallet, och jag började nästan grina av tanken på att jag skulle behöva tillbringa två veckor med någon jag knappt stod ut med, utan att kunna visa det.

Men jag överlevde på något sätt, tänkte att jag skulle göra slut den sista dagen, men det gick bara inte. Det var fortfarande uppenbart att han inte förstod nånting, och jag orkade bara inte. Så istället gjorde jag slut via mail några veckor senare.

Så mogen är jag.

När jag läser igenom inlägget så inser jag att det inte borde kallas för värsta förhållandet, utan värsta flickvännen. Stackars Brian.

Men för en tid sedan såg jag honom faktiskt på Facebook, han var vän till en vän. Som tur var visade hans profilbild att han gift sig, så slutet gott, allting gott för oss båda.

Och jag lovar, jag är en bättre människa nuförtiden.. ;)