onsdag 14 januari 2009

Kameranörden

Jag har alltid varit en sån där irriterande person som tar med mig kameran på fester, och så fort folk börjar bli lite på lyset så åker den fram, och diverse fylleposer förevigas.

Detta gjorde jag till skillnad från många andra även före digitalkamerans intåg, så många går nog omkring och är lite smårädda att jag ska skaffa en scanner.

Konstigt nog var jag länge emot digitalkameror.

'Nää' protesterade jag surt. 'Det förstör ju hela grejen med att lämna in filmen på framkallning och sen skrattande titta på bilderna och återuppleva det roliga. Helt värdelöst att se bilden på en gång.'

Så likt en japansk turist fortsatte jag att kisande glo in i kameran så fort jag skulle ta in bild, tills jag en gång bad någon annan att ta ett foto med min kamera, och han förstod inte hur han skulle göra. Då insåg jag att det var dags att äntra den digitala världen.

Inte helt oväntat skapades ett monster. Jag tar bilder på allt jag ser, och min dotter har nog inte ett enda ansiktsuttryck som inte fångats på bild. Ca 80 gånger var.

Nu kan jag inte förstå hur jag någonsin kunde vara emot detta. Herregud, förut kunde man ju ha samlat ihop till värsta fina, once in a lifetime-gruppbilden, bara för att framkalla och upptäcka att hälften blundade, eller att det uppstått några mystiska röda streck över bilden, som personalen i fotobutiken inte hade en aning om var de kommit ifrån.

Man hade ju liksom bara 24 eller 36 bilder, så man tog ju inte ett till 'bara för säkerhetsskull..'

Men digitalkameran medför ju såklart nya problem. Sen vår dotter föddes i april så har jag inte framkallat ett enda kort. Inte ett enda. Dom bra läggs istället ut på facebook, och precis alla cirka hundratusen ligger på en extern hårddisk.

Ibland får jag panik och skäller på Simon. 'Vad gör vi om hårddisken kraschar?? Då försvinner alla Lias barndomsbilder. ALLA!'

Simon påminner mig då om facebook och dom finns ju alltid kvar.

''Vaddå!?' Ylar jag. 'Det gör dom ju inte! Facebook kommer kanske inte att finnas för alltid, och dom bilderna är ju så förminskade så man kan inte göra nånting med dom! Jag måste börja framkalla!'

Men ska jag börja framkalla nu, så måste jag välja ut de bästa från dessa hundratusental, och det kommer att bli hundra och åter hundra, vilket kommer kosta tusentalskronor. Så det blir aldrig av heller.

Samma sak med all digital filmning. Vad kommer hända med det? Snart kommer det ändå något nytt system som gör att allt digitalt blir uråldrigt och slängs i samma sopsäck som vhs-banden.

Fan. Ska jag behöva säga att det var bättre förr?

4 kommentarer:

Mamma sa...

Nej, det var inte bättre förr;.) Inte gällande kamerorna i alla fall... men framkalla för säkerhets skull, men huset kan ju brinna ned så ha kopior i ett bankfack eller liknande.

Det skall vi göra med flickornas bilder iaf, de är ju verkligen det enda vi har!

Tack för kommentarerna inne hos mig också!

Varma hälsningar
Melissa
www.mammamelissa.blogg.se

The Aunt sa...

Du är ju lite amish ändå...

Jempa sa...

Hörru, det är nog du som bör oroa dig mest för att jag ska skaffa en scanner, så var snäll.. ;)

Miija sa...

Du kan ju också skaffa dig några usb-minnen och lägga fotona på dom. Det har jag gjort och så har du ju alltid en backup. Vad skulle man göra utan sin kamera. Jag är som dig. Den hänger alltid med i väskan som en trogen vän. Allt ska förevigas...
Kram