En ode till facebook

Nu när svärföräldrarna har åkt vidare till Simons storasyster i Holland, för att sen åka tillbaka till Grekland, blir det till att fortsätta lägga upp babybilder på facebook.

Kraven söderifrån är höga. Helst vill de ha nya bilder varje dag, men nöjer sig med varje vecka om de måste.

Frågan är vad vi skulle ha gjort innan facebook. Skickat bilder över mail? Få saker är tråkigare, och oftast är det begränsningar på fem bilder i taget, i enorma mail som spränger inboxen och måste raderas omgående.

Och det handlar inte bara om bilder. Plötsligt är det ett dagligt behov för mig att få veta om någon är trött på jobbet, om en annan ska åka utomlands och om en tredje älskade filmen de just sett.

Jag får reda på vilka specialintressen de har, vilka de beundrar och vad de ogillar. Plötsligt har jag återupptagit kontakten med en bästis från mellanstadiet, eller en kusin jag inte träffat på åratal.

Vissa tycker att facebook är osocialt trams, och vägrar bli medlem av ren princip för att alla andra är det (ja syrran och Mats, jag syftar bland annat på ER!) Andra tror att det är något tillfälligt som snart kommer att försvinna, eller bytas ut mot något annat. Frågan är vad det skulle vara. Ska man börja om, gå in på en ny sida, skapa en ny profil, och sen börja samla ihop alla vänner och bekanta igen?

Själv tror jag att de flesta är för beroende av denna site för att det ska kunna försvinna i första taget. Det är en del av de flestas liv, även om få nog vill erkänna det. Det är lite töntigt att hänga för mycket på facebook, men jag tror få skulle klara att hålla sig borta mer än två dagar utan att må lite dåligt.

Gud vilket värdelöst inlägg detta blev. Jag ber om ursäkt och vill egentligen radera hela skiten, men nu har jag skrivit det så det är lika bra att publicera. Det jag egentligen bara vill få sagt är att jag fan älskar facebook, tycker det är ett fantastiskt verktyg. och förstår lika lite hur jag tidigare klarade mig utan det som mobiltelefonen.

Ha en trevlig helg.