En bloggares vedermödor

När jag berättade för min syrra att jag börjat blogga, kunde jag riktigt känna genom telefonen hur hon himlade med ögonen.

'Varför bloggar man egentligen..?' Frågade hon med en suck. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, mer än att det är kul, och jag tycker ju att det är roligt att skriva och så..

Men ibland kan inte heller jag låta bli att undra varför man bloggar. I mina mörka bloggstunder, när jag publicerat ett inlägg som jag själv tycker är ganska värdelöst, känns det som att det är till absolut ingen mening alls, och jag kan nästan bli lite deppig.

Då känns det som att hela bloggvärlden är en enda stor självupptagen massa, som alla bara strävar efter att få fler läsare till just sin blogg. Jag tycker då att enda anledningen att folk lämnar kommentarer på andras, är för att dom vill ha kommentarer på sin egen i retur, eller för att dom helt enkelt vill att man iallafall ska gå in och titta på den, och förhoppningsvis fastna.

Man läser de större bloggarna, som t ex Alex Schulman, och ser hur folk försöker skriva fyndiga och lite crazy kommentarer, och sen skriver under med sin bloggadress, enbart för att igen, försöka locka till sig fler folk.

Men sen när jag blir på bättre humör, då tänker jag att jag själv lämnar ju faktiskt inte kommentarer bara för att få läsare till min blogg, utan jag lämnar för att jag helt enkelt vill kommentera det personen har skrivit. Så varför skulle inte andra göra på samma sätt?

Jag tänker även på de 'nya' människor som följer min, och jag följer deras, och som det känns att jag känner personligen, trots att jag aldrig träffat dom.

Och i slutet av dagen så är det ju faktiskt bara så, att jag tycker det är roligt att skriva. Så då gör jag det.