Jag har alltid skarpt ogillat mina fötter.
Jag tycker dom är fula, stora och knöliga. Värst är stortån, som känns vara mer än en centimeter längre än tån bredvid, och jag är övertygad om att om min stortå hade varit av normalstorlek så hade jag haft två nummer mindre i skostorlek.
Helt värdelösa är dom också. Känsliga och ömma.
Det är omöjligt att köpa ett par nya skor utan att dom blir fulla av blåsor och svidande sår.
Alla tycker ju det gör ont att slå i foten i bordsbenet, men jag inbillar mig att för mig är det snäppet värre.
Ibland händer det att jag slår i tårna ganska rejält, och det värsta är nästan de första sekunderna, när smärtan inte har hunnit komma över en än, utan man står bara där framåtlutad och vet vad som komma skall.
Sen gör det så in i helvete ont så ögonen tåras och om någon frågar hur det gick kan jag bara väsa 'prata inte med mig, prata inte med mig' mellan sammanbitna tänder.
Sen haltar jag vidare och förbannar mina cp-fötter.
Tyvärr verkar Lia ha ärvt iallafall utseendet..
2 kommentarer:
Ha ha! Mina fötter/stortår ser precis ut som dina.
I unga när jag skämdes över att ha 39/40 i storlek, så funderade jag (ganska allvarligt) på att "skala" av toppen på stortån för att komma ner i strl 38 eller kanske t.o.m. 37. :-D
helt himla fantastiskt, hahaha! har aldrig sett nåt liknande!
Iofs så hände samma sak på mina älskade svarta ballerinor häromdan men det var helt enkelt för att mina tånaglar perforerade tyget. Man hinner helt enkelt inte klippa lika ofta längre... *kräks*
Skicka en kommentar