Jobbarn

Det bästa med att jobba igen:


Äntligen får jag tvångs-promenera igen. 35 minuter dit och 35 minuter hem i rask takt. Hejdå gravid-mjukheten-som-vägrat-försvinna.

Det sämsta med att jobba igen:

Att när jag hela morgonen har bönat och bett web-killen att komma och hjälpa mig så jag kan logga in på datorn, han har fixat det och snabbt rusat iväg med ett 'då var det fixat', så inser jag att jag behöver hans hjälp igen för att kunna logga in i systemet.

Då är han försvunnen och dyker inte upp igen, så det här var min utsikt större delen av dagen.


Så inte mycket har förändrats..

Slutet på en era..

Imorgon är det över. 16 månaders ledighet från jobbet, då jag i stort sett spenderat 24 timmar om dygnet med min dotter Lia.

Hennes ankomst blev ganska dramatiskt. Jag led av havandeskapsförgiftning och hade gått upp nästan 30 kilo, när jag vad som trodde var ett rutinmässigt läkarbesök, slutade med att jag skrevs in på Karolinska omedelbart, sattes igång dagen efter, och födde Lia en månad för tidigt.


Angelina Jolie-läpparna och de igenmurade ögonen berodde alltså på förgiftningen, och försvann bara ett par dagar efter förlossningen. Tack och lov, eftersom det aldrig riktigt klädde mig.

Så hade vi alltså en pytteliten människa i vårt liv, helt beroende av oss för att överleva. Hon var så liten att även de minsta sjukhuskläderna bara trillade av henne.


Jag insåg mycket snart att en annan kvinna nu låg som nr 1 på min mans bästa-lista. Något som självklart var helt ok.



Sen följde en tid av fikor, promenader, lekträffar, sångstunder.

Amanda, som mer varit en bekant på jobbet, fick barn ett par månader efter mig, vilket resulterade i en massa olika slags häng (café-häng, park-häng..Ja, ni fattar).



Väl utanför jobbet visade det sig att vi inte bara var mammor utan även var precis lika sjuka i huvudet.


Även grannen Pia med barn var ett regelbundet måste, och våra sms bestod efter några månader mest av 'Fika/prom? Tisdag?', där dessvärre prom blev allt kortare och fika blev allt längre.



Tack även till Rookie Mom, Anki, Emil, Sara, Susan och ni andra som har gjort den här mammaledigheten sjukt mycket roligare än jag trodde att den skulle vara.

Även Lia visade sig vara något av ett socialt geni och skaffade vänner till höger och vänster.

Vi använde även tiden förnuftigt. Som att fundera ut olika framtida karriärsalternativ till Lia redan i tidig ålder. DJ ligger på kanske-listan.


Själv drog jag igång sidan dumpade.se, som jag är otroligt stolt över då den faktiskt verkar hjälpa riktigt många människor som behöver det.


Några resor har vi hunnit med också. Redan efter tre månader drog vi till Grekland första gången..



Senare på året hälsade vi på Simons syster i Holland..



Och nu i somrat blev det först ett stopp i Rom..



Innan vi fortsatte vidare till Grekland igen.



Men det bästa och viktigaste har såklart varit tiden jag fått spendera med Lia, och att jag fått vara med, hela tiden, varje dag under hennes första 16 månader. Under tiden har jag även hunnit bli lite små-patriotisk, och slängt ur mig klyschor som 'nu vet jag iallafall var mina skattepengar har gått' med viktig min.

Ett av många park-häng

Första julen, här med min syster och Lias kusin

1-års dagen

Ett av hundratal morgon-mys. Nu bara tillgängliga på helger.

Den sista dagen spenderades med syster och hennes familj på Skansen, där vi kollade getter och sälar tillsammans.


Inskolningen på dagis har gått över förväntan och jag ser fram emot att börja mina nya arbetsuppgifter på jobbet.

Jag måste acceptera att Lia nu kommer att spendera större delen av veckodagarna tillsammans med andra människor, och jag måste lita på att det kommer att gå bra.

Jag tror att vi är redo.

Sömngångarn?

Jag (vaknar mitt i natten av att någon klämmer mig på brösten): Men vafan?

Jag igen (petar på Simons sovande ryggtavla): Hallå, vad gör Lia i vår säng?

Simon: Jag vet inte..

Jag: Men vaddå, är det inte du som har tagit hit henne?

Simon: Nej, varför skulle jag ha gjort det? Jag vaknar ju knappt om hon gråter..

Jag: Men.. Har jag alltså, utan att jag minns det, klivit upp ur sängen, gått in i hennes rum, plockat upp henne, gått tillbaka, och lagt henne i vår säng?

Simon: Jo, jag antar det. Hon kan ju knappast ha tagit sig hit själv..

Sömngångare OCH sämst i värden på bildbehandling. Det är fan inte kul..

Mystiken tätnar.

The bajs incident

När jag skriver om toalettpapper så kommer det tillbaka till mig igen. Bajs-incidenten.

Det som hände i somras och jag egentligen inte borde berätta för nån. Men jag kan i vanlig ordning inte låta bli..

Here it goes. Det blir lite äckligt, så nu vet ni det.

En av Simons bästa vänner i Grekland har träffat en ny tjej.

Eller ja, dom har varit tillsammans i drygt ett år, men då jag bara är där på somrarna så har jag inte hunnit träffa henne så mycket.

Nu när vi var där bestämdes att vi skulle göra något åt detta, så Simon gick ut med sin kompis på ett håll, jag och hans flickvän åt ett annat, så skulle vi mötas upp senare på kvällen.

Allt flöt på bra, vi fikade och hade jättetrevligt, och innan vi skulle mötas upp skulle vi gå förbi deras lägenhet för att hämta hennes bil och åka vidare.

Jag var lite kissnödig, och hade jag bara kunnat hålla både mig och käften så hade ingenting hänt. Men nu frågade jag istället om jag kunde få gå upp och låna toaletten.

Det gick självklart bra, så vi gick upp tillsammans.

Väl inne såg jag att det flöt omkring en bajskorv i toaletten.

Då vattentrycket är ganska kasst i Grekland är jag ganska van vid detta, och brydde mig inte nämnvärt.

När jag dock var klar och spolade, så upptäckte jag till min förfäran att korven fortfarande låg kvar.

Nu gällde det att tänka snabbt. Jag kunde ju inte lämna den där, för då skulle dom ju tro att det var min..

Så jag väntade tills toaletten brusat klart, sen tryckte jag hårt på knappen en andra gång.

Men korvjäveln vägrade spolas bort.

Nu hade jag varit därinne tillräckligt länge för att hon skulle tro att jag gjort nr 2, och jag kunde inte vänta längre. Så jag lade lite papper över och gick bedrövat ut.

Då vi inte känner varandra särskilt bra kunde jag ju inte säga något i stil med att 'bara så du vet så är korven i toaletten inte min!', för antingen var det hennes eller hennes killes, så då skulle hon ju tycka det var jättepinsamt.

Hon gick in efter mig på toaletten medan jag stod kvar, helt kallsvettig utanför.

Jag tror hon spolade, vi gick ut, tog bilen, mötte upp våra män, och nämnde aldrig detta igen.

Så där är vi alltså nu.

Antingen så tror hon att det var min korv och kommer alltid att tänka på det när hon ser mig. Eller så vet hon att det var hennes korv och kommer alltid att tänka även på det när hon ser mig.

Det kan även ha varit hennes pojkväns korv, och då glömmer hon det nog ganska snart.

Eller så såg hon den aldrig på grund av papperet jag lagt över, och den försvann mirakulöst när hon spolade.

Detta kommer jag aldrig att få svar på, men jag känner att den här korven under en lång tid kommer att finnas med oss, i tystnad, varje gång vi träffas, i åratal framöver.

Varför kunde jag inte bara ha hållt mig?

Hybris

Ok, Edet har förmodligen bland dom bästa toalettpapperen på marknaden.

Men vad menar dom med det här?



Tror dom på allvar att någon samlar på deras toalettpapper? Att någon köper den där Limited Edition rullen och stolt ställer upp den i badrummet. Eller varför inte tv-hyllan, för extra exponering?

Tror dom att man köper hem det där lagom tills man ska ha gäster, och stolt utbrister 'Jo serru.. Låna gärna toaletten under kvällen. Här kör vi Limited edition toalettpapper nämligen. Inget jävla halvfabrikat här inte..'

Jättekonstigt.

Vad man borde ha sagt, rond 2

Innan ni läser inlägget, ta och skumma igenom ett jag skrev för flera månader sen, här..

Det inlägget avslutades med att jag tyckte livet var orättvist för att jag förmodligen aldrig skulle få träffa gubbskrället igen.

Men jag hade fel.

Igår träffade jag honom igen. Tro det eller ej, i samma hiss.

Som tur var hade jag Amanda med mig som vittne, och jag önskar verkligen att jag kunde skriva att jag fick min hämnd till slut.

Istället hände följande.

Jag och Amande klev in i hissen för att åka ner till ica. Surgubben stapplade in med rullatorn, men jag kände inte igen honom.

Efter en stund märkte vi att ingenting hände, och jag såg att ingen tryckt på hissknappen.

Jag bad Amanda som stod närmare, och sekunden efter hon tryckt på knappen kände jag kalla kårar efter ryggraden.

'Hade ni inte tryckt på knappen..?' Hördes nämligen en välbekant stämma 'Men det är ju så med kvinnor. Ni får ingenting gjort för ni bara pratar hela tiden..'

Amanda stirrade förvånat på mig, och jag tänkte att jag äntligen fått min andra chans.

Men allt jag kunde få ur mig var ett 'Trevligt..' med lite syrlig röst.

Så det vore ju synd att säga att han blev tillplattad.

Snart var vi nere och gubben rullade ur hissen, på väg att försvinna ur mitt liv ännu en gång.

Jag fick ett helt galet infall.

'Kom' väste jag till Amanda 'Vi går om honom, jättefort!'

Än idag har jag ingen aning om var detta kom ifrån och vad jag trodde att det skulle ge mig för hämnd att gå om honom. Även om det var jättefort.

Men det gjorde vi iallafall, och Amanda försäkrade att han muttrade något surt när vi racade förbi, så kanske var det inte helt förgäves.

Men där slutar alltså rond 2.

2-0 till gubben från helvetet.

Jag VET INTE vad jag ska säga till honom! Vad säger man till en människa med ena foten i graven, men som ändå är så otrevlig och dumihuvet så han förtjänar att få veta det innan han kolar.

Help me.

Om jag mot förmodan får en tredje chans. Vad ska jag säga?

Den förödmjukelsen..

När jag bodde i Aspudden brukade jag promenera till Hornstull och fick alltså gå över Liljeholmsbron.

Det är en sån där jobbig bro som ibland öppnar sig åt förbipasserande båttrafik, så kommer man vid fel tidpunkt kan man få stå och vänta ett bra tag på att få komma över.

En dag promenerade jag, som vanligt med hög musik i lurarna, bekymmerslöst över bron. Plötsligt, i ungefär samma sekund som jag insåg att det inte var några bilar på bron, så sänktes bommar både framför och bakom mig.

Tack vare musiken hade jag inte hört den varnande ringsignalen, och då solen sken hade jag inte heller sett de blinkande lamporna.

Jag såg mig panikslaget omkring, och insåg att jag var mitt på bron, som är väldigt stor, bara någon meter från själva sprickan i bron där den öppnas.

Övertygad om att min sista stund var kommen började jag rusa framåt, utan att ha en aning om hur många sekunder jag hade på mig. Jag kastade mig under bom efter bom och bara väntade på att marken obarmhärtigt skulle börja luta uppåt så jag skulle tappa balansen och rulla som en snöboll innan jag krossades mot asfalten nedanför.

Snart märkte jag att människor stirrade på mig från bilarna intill och jag förstod att jag var i säkerhet, så jag försökte se oberörd (ungefär sådär som man ser ut när man sprungit som en galning mot bussen, men ändå missar den. 'Äh, det spelar ingen roll..') ut och fortsatte gå, trots att mitt inre var i uppror.

Detta har jag tänkt lite på varje gång jag passerat en bro sen dess, och idag när jag läste tidningen förstod jag på riktigt vilken uppståndelse det skulle ha blivit..

Detta var alltså i usa, och kvinnan satt kvar i bilen.

Själv hade jag hängt där i armarna, överblickat staden, och gjort någon lycklig människa rik som hunnit ta den bästa bilden och sålt den till tidningarna

Liljeholmsbron

Sen hade jag antingen släppt taget och dött, eller om jag räddats, suttit på alla löpsedlar dagen efter och behövt se mig själv i diverse katastrof-dokumentärer i åratal framöver.

Så jag hade nog valt döden.

Ett drastiskt beslut

Igår var vi på en mycket trevlig födelsedagsmiddag hos min kära vän Rookie Mom.

Även hennes bror som är adopterad från Indonesien var där med fästmö och barn.

Det var då jag fattade beslutet.

Jag måste skilja mig från Simon och skaffa nästa barn med en Indones.

Med lite tur kan dom då nämligen bli såhär sjukt söta:


Simon kommer nog bli lite ledsen först, men han kommer över det. Han har ju sin Iphone.


Och för de som undrar. Nej, han har typ aldrig tröja på sig.

Ursäkta mig

Jag känner att jag i mitt förra inlägg lät som en Familelivs-kärring som faktiskt blev upprörd över det den där pappan sa..

Det var ju inte så det var menat. Jag tyckte bara det var lite roligt att han gjorde ett sånt värdelöst första intryck på ett gäng mammor på dagis, men har dessvärre svårt att formulera mig idag.

Jag skyller på hostan och hoppas ni gillar mig lite ändå.

Högst opassande

En grej hände faktisk i onsdags på dagis som är värt att nämnas.

Jag vet nämligen en pappa i gruppen som förmodligen inte fick ligga den kvällen.

Vi mammor satt runt köksbordet som vanligt medan barnen var ute i lekrummet med personalen.

En pappa hade följt med för första gången och satt tyst och lyssnade på våra diskussioner.

Det visade sig att fyra av oss mammor bodde i samma område och vi diskuterade lägenheterna i husen. Klagade lite på att det fanns så få större lägenheter runtomkring och att man ju förmodligen vill ha ett till barn längre fram och ändå vill stanna i området.

'Lösningen på det är att inte skaffa några fler barn.' hördes plötsligt en butter röst.

Pappan hade nu lagt sig i diskussionen och tyckte att detta var en smart kommentar till fyra mammor, varav en gravid igen.

Jag och pappans fru fnissade lite hysteriskt, sen följde en mycket obekväm tystnad. Ingen visste vad de skulle svara på detta.

Som tur var kom ett av barnen in med en leksak hon ville visa sin mamma, och vi alla skrattade (lite för högt) lättat och vi fortsatte sen prata på som vanligt.

Sen har människokännaren inte synts till mer.

Stackarn.

Fredag

Så var första veckan av dagisinskolning avklarad.

Allt har gått över förväntan bra och Lia har redan visat tendenser till att hellre vilja stanna kvar och leka än att följa med hem, tack och lov.

Men det är klart att dagis-sjukdomarna skulle börja drabba oss ganska omgående.

Såhär såg hon ut idag när vi kommit hem.


Och själv funderar jag på om det finns någon slags hem-amputation av sin hals man kan prova (för jag antar att det är kö för sånt till sjukhusen..).

Hellre halslös än hostig, resonerar jag efter snart två veckors rethosta med tillhörande kväljningar och huvudvärk.

Det verkar bli en fin helg.

Övergiven

Så känner jag mig idag.

Både av mina läsare, eftersom ingen verkade tycka att Tina Turner-mannen var särskilt rolig. Jag tyckte det var jätteskoj.

Även Simon har övergivit mig.

Han har nämligen haft en ny iphone i drygt ett dygn, och han har inte pratat med mig på ungefär lika länge.


Enda gången han tilltalar mig är när han ska visa nån ny frän funktion på telefonhelvetet.

Inte kan jag sluta hosta heller.

Stackars mig.

Födelsedagskalas och kändiskåthet

Nyss hemkommen från 1-årskalas hos världens bästa Olle.


Trevligt och mysigt på alla sätt, och Lia uppförde sig exemplariskt när hon mutats med morotskaka och citronrån.

Men nu är jag väl lite väl mammabloggig.. De senaste dagarna har allt handlat om Lia, så jag måste berätta något annat.

I somras fick jag nämligen äntligen svar på något jag undrat länge över.

I mina svärföräldrars hem har det nämligen en längre tid hängt ett fotografi på Tina Turner, leende med två män bredvid henne. Ett typiskt idol-foto.


När vi hälsade på släkten på Irland såg jag samma foto även hos Simons mormor, och även hängandes på väggen hos hans morbror.

I samtliga hem på klart synliga, värdiga platser.

Jag var tvungen att veta. Varför hänger denna fula bild på allas väggar?

- Han till vänster med glasögonen är en vän till familjen, förklarade Simon, som jobbade i 'branschen'. En gång träffade han Tina Turner..

Jag häpnade.

Denne man har alltså vid ett tillfälle fotograferats med Tina Turner, och blir så exalterad över detta, så han skickar bilden till hela släkten och även alla vänner, som pliktskyldigt hänger upp den på väggen.

Mannen till höger är det ingen som vet vem han är, men för mig står det ganska klart att han förmodligen hade en statistroll i 'Den sista färden'.

Det är iallafall stort.

Hon heter Lia!

Tack och lov.

Man är ju lite nervös när man bestämmer namn åt ett barn. Ett namn dom ska dras med hela livet och kanske kommer att hata en för.

Själv är jag lite bitter för att jag har ett av sveriges tråkigaste förnamn, som även är inspererat från en Lasse Berghagen-låt. Kan det bli töntigare än så?

Till mina föräldrars försvar vill jag säga att de faktiskt hade tänkt döpa mig till Sofia, men syrran ville bestämma, och då hon tydligen diggade Lasse Berghagen då, blev det 'Jennie, Jennie..'

Iallafall så har jag såklart oroat mig lite för Lia. Oftast ignorerar hon mig när jag ropar hennes namn, och hon kanske har tänkt för sig själv att hon typ vill heta Vanessa eller nåt annat white-trashigt namn som man lätt gillar när man är liten.

Men nej, här är beviset för att hon har accepterat vårt val.

Dagisungen

Idag var det Lias första inskolningsdag på dagis, och jag förväntade mig att ha en hel massa att rapportera. Gråt, drama, lite slagsmål kanske.

Men allt som hände var att vi kom dit, sex mammor med sex barn. Ett kort informationsmöte, sen fick jag och de andra mammorna sitta i köket medan fröknarna fjäskade in sig hos barnen i lekrummet med leksaker och äppelklyftor i en halvtimme.

Sen fick vi gå hem.

Såhär kommer det fortsätta i ett par veckor, så jag rapporterar om det händer något mer spännande.

Lia bladar omkring helt odramatiskt första dagen på dagis.

Istället kan jag berätta om en insikt jag kom till i somras.

En vän som har en son och en dotter, berättade att sonen har satt i halsen så illa att han nästan dog två gånger, och dottern fick spendera en natt på sjukhus efter att ha satt i sig en valiumtablett hon hittat på golvet hos en granne.

Då slog det mig att detta kommer förmodligen att hända mig vid något tillfälle. Kanske inte exakt det, men jag kommer nån gång i livet få ett telefonsamtal att Lia har slagit huvudet, kanske brutit armen, eller spillt hett vatten över sig.

Jag har ju även tänkt skaffa en till om ett par år, och då fördubblas risken för någon ditt-barn-är-nära-döden-upplevelse.

Men tänk om man inte vill det då? Jag skulle nog inte klara det utan förmodligen dö själv av akut hjärtstopp på kuppen.

Finns det inget frikort vi nervklena kan få..?

Inredarn

Då jag fortfarande är lite för sjuk för att följa med på en middag vi var bjudna på, blev jag lämnad ensam och bestämde mig för att inreda Lias rum.

Detta känns otroligt stort. Större än dagisstarten imorgon.

Nu har hon ett eget rum, som hon om några år kommer att rusa in på, skrika 'kärringjävel', och drämma igen dörren. Då jäklar.

Iallafall, här är resultatet:


Jag inser att det finns en del konstigheter i rummet som ni förmodligen undrar över, så jag har här gjort en egen 'Frågor och Svar' - lista, så ni inte ska gå och undra vilken konstig människa jag är.


1. Varför iallsindar har ni trängt in en stor våningssäng i ett sånt pyttelitet rum?

Svar: För att vi fortfarande kommer att behöva använda rummet som gästrum när min och Simons familjemedlemmar kommer på besök, så vi behövde vuxensängar och det där var bästa lösningen.

2. Men ska hon sova i våningssängen redan? Hon är ju bara drygt ett år?

Svar: Nej, vi kommer att klämma in hennes spjälsäng i rummet ett tag till, men jag ville bara ta bilden innan det blev helt överbelamrat.

3. Varför har ni så mörka färger på väggarna i ett barnrum?

Svar: För att vi är för lata för att måla om..

4. Varför är det en massa rosa detaljer i rummet. Är du en sån där 'Flickor rosa - Pojar blått' - mamma?

Svar: Nej, men eftersom vi är för lata för att måla om så var jag tvungen att liva upp rummet med en del färg, och jag tycker att rosa passar bra till mörkgrått.


Har ni fler frågor är ni självklart välkomna att ställa dem.

Jag har också en fråga till er mammor med äldre barn..

Jag är ju inte helt nöjd med att behöva ha spjälsängen därinne eftersom det i stort sett tar bort all golvyta att leka på.. Vid vilken ålder kan dom alltså sluta ligga i spjälsäng och börja sova i vanlig säng?

Lite sjuk

Idag fick jag gå till farbror doktorn.

Jag har nämligen dragits med en hosta i nästan en vecka, och ville nu ha penicillin eller annan medicin för att slippa skiten.

När jag bokade tid oroade dom sig först att jag hade Svininfluensa eftersom jag tillbringat sommaren utomlands, men lugnade sig när jag försäkrade att jag bara hade hosta. Ingen feber eller ledvärk.

'Men kom in och ta några prover då så får vi se' kvittrade sköterskan.

'Vad för typ av prover?' frågade jag misstänksamt.

Det skulle gå jättesnabbt försäkrade hon. Bara lite koll i öron och halsen och lyssna på lungorna.

Ok, så inget grävande i halsen med den där äckliga topsen då, trodde jag. Tur.

Men nog fan skickades jag iväg till det där labb-rummet för två prover iallafall. Dom värsta. Fingerstick och halsmandelspetning.

Sticket först. Den lilla Thailändska sköterskan bad mig sträcka fram fingret utan omsvep. Inga frågor om jag var rädd eller om jag ville diskutera proceduren med en psykolog först. Bara pang en nål rätt i fingret som jag personligen tycker är långt mer traumatiskt än att ta blod från armen.

Lia satt bredvid i vagnen och skrattade, den lilla sadisten.

Lätt yr av chocken såg jag sen hur hon kom emot mig med en lång tops.

Jag skrattade nervöst och försökte förklara att jag finner detta ingrepp extremt obehagligt och hoppades att hon skulle säga att blodprovet ändå räcker.

Men hon visade ingen nåd utan bad mig bara gapa stort och sträcka ut tungan.

Redan när hon tryckte ner tungan med pinnen började jag få kväljningar, och när hon petade in topsen och började veva runt gurglade jag av skräck och kastade mig tillbaka i stolen.

Först när jag var utom fara igen insåg att jag höll i hennes armar och hade omedvetet motat bort henne.

Nu såg hon irriterad ut och förklarade att jag fick inte hålla i armarna eller luta mig bakåt. Slappna av.

Jag skärpte mig, slutade slåss, gapade snällt, kräktes nästan över hennes sköterskedräkt, men överlevde och gick tårögd därifrån.

Slutligen konstaterades det att det var ett virus, ingen medicin hjälper, vänta ut det så går det över av sig själv.

Jag ska aldrig mer gå till doktorn för en förkylning.

Samtal efter grillning hos vän som köpt hus.

Simon: Fan det vore trevligt att ha ett hus ändå.

Jag: Jo. Mer utrymme och en liten trädgård där Lia kan leka..

Simon: Jag kan ha ett rum där jag kan spela trummor..

Jag: Men dom säger ju att man inte ska skaffa hus om man inte är händig.

Simon: Men det är ju bara att man anlitar nån om något går sönder!

Jag: Dimmern i vårt badrum har varit glapp i ett halvår. Anlita nån då.

Simon: Jag ska! Men förresten, vem ska ta hand om den där trädgården? Du orkar ju inte ens städa vår lilla lägenhet så vi måste ha städerska..

Jag: Men du behöver ju typ hjälp för att slå i en spik!

Simon: Så vi stannar i lägenhet ett tag alltså?

Jag: Jo..

Hönsmamman

Dagen har spenderats på IKEA, där vi köpt det som behövs för att inreda Lias sovrum.

Hon har för övrigt sovit i sitt nya rum i två nätter redan, och det var inte det lättaste. För mig alltså.

Det var svärmor som bestämt sa att det nu är dags att hon sover ensam. Att vi bara stör varandra, väcker varandra och att det är hög tid helt enkelt.

Men helt plötsligt får man istället nya saker att oroa sig för när hon inte längre ligger en decimeter bort.

Är dörren ordentligt låst? Stängde vi balkongdörren? Är spisen av? Har vi batterier i brandvarnaren?

Sen vågar man knappt somna i rädsla för att man nu inte ska höra henne hojta om hon vaknar.

Det är nu jag vill att ni ska skriva 'Ingen fara, man vänjer sig..' i kommentarsrutan.

Det var också läge att inhandla nya hörnskydd, dom där leskiga händerna, eftersom Lia verkade ha gjort det till sin livsuppgift att plocka bort de där andra värdelösa plastpluttarna, sprida ut dom över lägenheten, för att sen återvända till brottsplatsen och dunka huvudet i det numera oskyddade hörnet.


I mina ljusa stunder kan jag låtsas att det är Musse Pigg-händer som sitter där, men i mina mörkare kan jag bara se en ond clown som försöker häva sig upp över bordet. För att mörda mig.


Men men. Man vänjer sig väl med det också.

Någon tycker att jag är galen

För ett antal år sen träffade jag en kille från Kanada på nåt ställe runt Stureplan.

Han var bara här tillfälligt i affärer och jag hade redan pojkvän så det var inget flörtande, men vi kom bra överens på en gång och bytte mailadresser som vänner.

Vi höll kontakten sporadiskt och något år senare tog det slut med pojkvännen i fråga. Kanadensaren skulle snart på en ny affärstripp till Stockholm och vi bestämde oss för att träffas.

Jag var fortfarande helt inställd på att träffas som vänner. Men då mitt ex och jag hade gjort slut under ganska dramatiska former och fortfarande hade lite svårt att släppa taget, hade han snokat reda på att jag skulle på date, anställt en spanare (nu tror ni att jag ljuger, men han gjorde det, på riktigt) som följde efter oss, meddelade var vi tog vägen, så exet kom till Café Opera och ställde till en liten scen.

Jag blev så upprörd så jag lämnade den stackars Kanadensaren där och åkte hem.

Jag bad senare om ursäkt via mail och förklarade situationen som han godtog och allt var frid och fröjd.

Några månader senare skulle jag till London på en förberedande utbildning innan jag började jobba på fartyg.

Kanadensaren hade då flyttat till London, så vi bestämde oss för att gå och se en pjäs.

Jag tog tunnelbanan in till Centrum från min förort, och tyckte självsäkert att det var ju inte svårare än i stockholm. Jag kunde ta tunnelbanan hem igen också.

När pjäsen var över tog vi en öl och skildes sen åt. Jag gick morskt mot närmaste tunnelbanestation och hoppade på rätt tåg.

Problemet var bara att jag skulle byta tåg vid ett tillfälle, och av någon anledning stannade inte tåget där jag skulle byta.

Jag fick alltså åka längre, leta efter nästa tåg som skulle ta mig till byt-stationen, och började bli förvirrad.

Återigen stannade inte tåget där jag ville kliva av, och nu började jag bli panikslagen istället. Klockan närmade sig 23, tågen gick mer och mer sällan, det var mest jag och crack-försäljarna nere i tunnlarna, jag hade inga pengar på mig OCH batteriet i min mobil var slut.

Är det alltså såhär jag ska dö? Tänkte jag, medan jag tog rulltrappan upp för att försöka be någon biljettförsäljare om hjälp.

Men gråten i halsen förklarade jag min situation för rastafari-killen i biljettluckan.

Han synade mig en stund, och förklarade att han egentligen inte fick göra såhär, men då han såg hur skräckslagen jag var så fick jag följa med in på kontoret och låna en telefon.

Jag lyckades tack och lov få igång mobilen i några sekunder så jag kunde ringa Kanadensaren, nästan grinande av lättnad, så han kom till min undsättning och satte mig i en taxi.

Sen följde ett par år av fartygsarbete, så jag skickade bara nåt mail där jag tackade för hjälpen, sen rann vår kontakt ut i sanden.

En tid senare kom dock facebook, och jag kände mig tvungen att leta rätt på Kanadensaren som räddat mitt liv.

Han var nu gift med två små barn och lade visserligen till mig som vän, men svarade väldigt kortfattat och artigt på mina meddelanden.

Jag insåg efter ett tag att han såklart tycker att jag är galen i huvudet. Och inte på ett positivt sätt.

För mig är dessa två händelser lite roliga historier som jag skrattande berättar för kompisar, men från hans sida måste jag efter våra två träffar där vi antingen blivit förföljda av en spion eller avslutats med att jag ringer honom med dödsångest, framstå som en hysterisk dramadrottning han är väldigt glad att vara av med.

Det känns lite jobbigt att ha en vän på facebook som uppenbarligen tycker att jag är galen.

Jag kanske borde deleta honom.

Två saker jag haft ångest över idag

Sak 1.

Vid utomhusfika med Amanda och Olle idag insåg jag sorgset att snart är min mammaledighet slut.

Spontanfikorna mitt på dagen kommer att få stryka på foten för dagishämtning, tvättning och ICA-besök.

En av de sista fikorna som inte kommer att behöva planeras en vecka i förtid..

Bu.

Sak 2.

I Grekland fick Simon en presen till Lia av sin Kampsports-master.

Ett armband från ett heligt berg någonstans på fastlandet, där det bor en grupp munkar som kan lätta från marken, gå genom eld, och uträtta en del andra mirakel.

Armbandet är välsignat av tre av dessa mirakel-munkar och tillhör nu Lia.

Det heliga armbandet. Bara att lägga ut den på bild såhär får mig att känna mig lite som en brottsling.

Vad gör man med en sån present? Såna presenter trodde jag bara man fick på film..

Men nu ligger det här hemma och jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag kan ju liksom inte bara lägga det i en byrålåda, utan det känns som jag borde bygga något slags altare eller liknande.

Tungt.

Godnatt.

Vi överlevde

Inga inkräktare, mördare eller ninjor störde friden, så sommaridyllen hos mina föräldrar var total.

Förutom att Lia visade sig vara en riktig bad-snobb.

Efter att ha spenderat veckor i kristallklara medelhavsvatten, var hon nu helt osugen på att ens doppa sig det rostfärgade sötvatten gästriklands kust har att erbjuda.

Som tur var hade vi investerat i en minipool som hon motvilligt klev ner i efter att jag själv suttit där urinvägsinfektionsrisk-länge..

Lycklig badare i Grekland

Olycklig badvägrare som krampaktigt håller sig fast för att slippa bli blöt i Sverige.

Nu har jag varit så familjär och mamma-präktig sen i torsdags, så jag ska kolla ufc 101 i timmar tills jag blir som folk igen. Hoppas det blir blodigt.

Pest eller kolera

Jag är hos mina föräldrar några dagar, och Simon kommer inte förrän imorgon eftersom han jobbar.

På dagen är det fantastiskt här, då huset ligger vid vattnet och man kan sola och bada hur mycket man vill.

På kvällen blir det dock lite läskigt.

Jag är van vid att bo i en lägenhet på tredje våningen i ett hus med portkod och trafik utanför.

Nu sitter jag alltså i mörkret i ett oskyddat hus med två personer som har passerat 60-strecket, så kommer det en inkräktare ligger nog ansvaret på mig att försvara våra liv.

Detta är inte särskilt sannolikt att det ens händer, men nu till problemet:

Jag läser två böcker samtidigt. 'Nattfåk' av Johan Theorin och Slash's självbiografi.

'Nattfåk' är väldigt kuslig och kommer nog att skrämma upp mig ännu mera, medan jag i Slash-boken får lära mig mer och mer vilken vidrig människa Axl Rose faktiskt är, och det är nästan lika skrämmande att tänka på allt lidande jag gått igenom för hans skull.

Lika bra jag somnar direkt istället.

Gonatt.

Snyggo

Det talas mycket om vem som är den sexigaste kvinnan i världen, och i omröstningar står det nuförtiden mellan Megan Fox och Angelina Jolie för det mesta..

Men jag känner att jag måste ta en minut för att hylla Danay Garcia som var med i Prison Breaks tredje säsong.

Hon är så sjukt snygg, och ändå verkar det ha gått helt obermärkt förbi. Kanske för att ingen tittar på serien längre..


Hursomhelst, henne skulle jag kunna bli lesbisk för.

Återföreningen

Igår var det dags för vin och grillning (som snart reducerades till vin och snacks) bakom Saras hus.

Emil och jag ringde som vanligt varandra innan för att försäkra oss om att vi tog på likadana kläder..


Olle informerades tidigt om Lias sommarflirt med lille Spiros, men tog det lyckligtvis som en man och ställde inte till någon scen.

Idag kollade dom film tillsammans och allt verkar ha återgått till det normala.


Tur det.

Bild-Hitler del 2

Två veckor tidigare:

Jag: Kan vi åka till det där stället med utsikten ikväll?

Simon: Varför?

Jag: Jag vill ta en ny bild till bloggen..

Simon: Vet du hur långt det är? Ska vi åka hela vägen upp dit, tjugo minuter i smal uppförsbacke för att du ska ta EN bild?

Jag: Eh, ja..

Simon: Är det inte roligare att ha en annan bild, men ny bakgrund?

Jag: Nej! Det är ju det som är poängen. Bakgrunden är densamma men vi är ett år äldre.. Det är ju fyndigt ju!

Simon: Suck..

Jag: Vi kan stanna och ta en kaffe i cafét däruppe också..

Simon: Okejdå

Ett tag senare uppe på berget, bilder är tagen:

Jag: Ok då var vi klara, nu åker vi hem.

Simon: Men vi skulle ju ta en kaffe?

Jag: Men jag kan inte dricka kaffe såhär sent, då kan jag inte sova.

Simon: ...

Jag: Men jag kan ta en bild på dig också!

Arg men snel chaufförkille som också får vara med på bild..

Bild-Hitler

'I år ska jag inte ta så många bilder i Grekland' sa jag bestämt till Simon. 'Herregud, det är sjätte året jag är där, det finns ingenting jag inte har fotograferat redan..'

Ni som känner mig förstår dock att detta inte höll särskilt länge.

När vi kom hem hade jag ändå drygt tusen bilder och ett antal filmer att sortera.

För längesedan, en mörk tid, var maxantalet för bilder i ett facebook-album 60 st. Förra somaren fick jag alltså göra två och en tredjedels album från Grekland för att få med alla bilder jag ville ha.

Det är ca 150 bilder, så jag trodde inte att jag skulle få några problem att hålla mig inom det nya maxantalet.

Men återigen hade jag fel.

Att välja 200 från 1000 bra bilder är en syssla man inte borde hålla på med mitt i natten, men det måste göras när Lia har somnat och jag kan koncentrera mig. Jag kunde sen bara lägga upp ca 30 bilder i taget eftersom jag fick 'error' - meddelande annars. Sen skulle det kommenteras och taggas, och då bilderna låg i oordning var jag tvungen att dra dom på rätt plats.

Jag tror nämligen på fullaste allvar att någon kommer att lägga märke till att de inte är i perfekt tidsordning, och undra vad det är för fel på mig som lägger bilderna så..

Klockan var nästan tre på morgonen när jag äntligen var klar, och då upptäckte jag att jag lyckats lägga in samma bild två gånger.

Så jag deletade ena, men orkade inte gå igenom alla tusen igen för att välja ut en ny bild som platsade, så jag gick och lade mig.

Nu är det alltså 199 bilder i albumet. Inte 200. 199.

Någon måste undra varför och tycka att jag är lite konstig. Men samtidigt är det väl ännu konstigare att lägga in en bild flera dagar senare?

Nästa år borde jag inte ta med mig kameran alls eftersom det gör mig till en sån galning.. Men tyvärr, finns det inte på foto, så har det inte hänt.

Jag tror jag behöver hjälp.

Ny i stan

Igår blev jag påmind om att jag bott fem veckor på en ö. I ett hus på en gata utan adress, där man kan sitta och sola i trädgården och när man öppnar ögonen inse att man är iakttagen av en tuggande get i skogen.

Jag skulle nämligen åka tunnelbana och hälsa på Sara och den nya bebisen i Bandhagen.

Allt var perfekt planerat. Lia hade just somnat när jag kom till min station, vilket skulle innebära att hon sov hela resan, och även ca en halvtimme på plats så jag skulle kunna ägna mig helt och hållet åt det lilla underverket en stund.

Men det tog inte lång tid innan jag klantade till det.. Dom bygger ju nämligen om centralen, så jag var tvungen att byta tåg vid Fridhemsplan.

Dock begick jag tunnelbanedödssynden och dagdrömde mig förbi stationen så jag hamnade vid Rådhuset som nu tillfälligt är slutstation på blåa linjen.

Jag kände mig som Crocodile Dundee i New York när jag yrade ut och gick över på andra sidan, innan jag insåg att det tåg jag suttit på skulle vända tillbaka, så jag gick och satte mig igen medan jag förbannade mig själv för att jag nu missade säkert tio dyrbara minuter.

Snart var jag dock tillbaka på Fridhemsplan, ganska nöjd ändå, och konstaterade medan jag gick mot rulltrappan att dom hottat upp stationen med stora gröna fläckar på golvet.

Först när jag sett att jag skyndat mot fel uppgång insåg jag att de gröna fläckarna även innehöll pilar och texten 'Gröna Linjen', förmodligen ditsatta för autistiska idioter som jag som inte klarar av att gå åt andra hållet när jag kommer från en annan riktning.

Nu missade jag några minuter till och var både grinfärdig och svettig.

Men nu kunde väl inget mer gå snett. Trodde jag, innan jag så ovan vid att knuffa mig fram, helt enkelt inte kom på Hagsätratåget för de barnvagnsignorerande storstadsborna lät mig knappast gå före utan jag blev snopet lämnad utanför när dörrarna stängdes.

Så när jag väl kom på tåget vaknade Lia halvvägs och min fina plan hade gått i stöpet.

Men vad gjorde väl det, när jag väl satt där med ett knorrande knyte i famnen medan äggstockarna dansade lambada, och det gör dom nog än..


Och ni som har hängt med ett tag grubblar nog över om fönstret i Bandhagens tunnelbanestation var lagat ännu..?

Nej, det var det inte.

Tillbaka!

Efter frem veckor är vi alltså tillbaka på svensk mark, och trots att både smhi och aftonbladet lovar växlande sol/vita bommullsmoln, så tycker jag det regnar mest hela tiden.

Det har varit riktigt bra. Tiden har liksom bara gått. Vi har åkt till stranden på morgonen för att undvika den värsta hettan, ätit lunch, sovit siesta och ätit ute på kvällen.

Först på flygplatsen på väg hem märkte jag att något inte stämde.

Jag såg mig omkring en stund med växande obehag innan jag förstod vad som var fel.

Alla var brunare än oss.

Vi insåg att vi inte under dessa fem veckor inte har legat och pressat en enda gång, utan vi har badat med spf 25 eller suttit i skuggan och lekt med Lia under ett parasoll, medan alla de som varit där en eller två veckor verkligen tagit vara på tiden och spenderat större delen av resan på rygg i en solstol.

Simon ryckte på axlarna, men jag greps genast av panik, eftersom i Sverige graden av brunhet oftast bestämmer hur bra man har haft det på semestern.

Grinfärdig frågade jag om vi inte kunde lägga oss i gräset utanför flygplatsen utan solskyddsfaktor i några minuter innan planet lyfte, men jag blev nerröstad.

Väl hemma var det dags för det stora mathandlandet, och i garaget mötte vi en gemensam bekant.

'Fem veckor??' Hojtade hon finkänsligt 'Men varför är ni inte BRUNA för!??'

Tjurigt åkte jag hem och kollade igenom bilderna för att må bättre, och insåg snart att man faktiskt kan ha roligt, utan att bli brun.

Vårt första stopp var som sagt Rom, där vi kollade in Fontana Di Trevi...

..och Colosseum, där Lia fick leskigt suddigt ansikte vid luftuppslängning, och jag insåg att jag måste köpa ny kamera snart igen.

Väl framme på Korfu blev det både havsbad..

..och lite pool.

Simon fick äntligen hänga med sina efterlängtade kompisar.

Jag dog nästan några gånger. (och insåg i efterhand att jag bara strukit över numret en gång, men jag tror inte att någon galning kommer ringa upp dessa..)

Den bortglömda bröllopsdagen firades i efterhand på hotell med pool- och havsutsikt.

Lia och Simon övade på sina Dirty Dancing - moves..

Lia fick tidigt i livet erfarenhet av de grekiska strandraggarna. Som tur var dumpade hon honom i tid.

Vi tog en massa bilder som jag har för avsikt att förstora och hänga på väggen, men förmodligen aldrig kommer att orka göra..

Jag såg en otroligt leskig hest i ett skyltfönster.

Två andra viktiga saker som hände var att jag av någon underlig anledning gick ner två kilo, och Lia lärde sig gå! Här nedan finns bevis och jag ber om ursäkt för turbulensen i slutet, men säg den mor som kan hålla kameran stadig när deras barn faller på ett stengolv..