Jag har tidigare berättat hur jag har svårt att gå upp för en stentrappa utan att fantisera hur jag ska ramla framåt och slå ut tänderna. Jag har då knipt ihop läpparna och tagit tag i ledstången, sen garvat lite åt mig sjäv när jag är i säkerhet.
Sen jag fick barn har dessa tvångstankar dock dämpats. Gällande mig själv alltså.
Vad gäller min dotter dock, har de kommit med full kraft, och slår mig i ansiktet när jag minst anar det.
När jag stannar vid ett övergångsställe, ser jag framför mig hur jag tappar kontrollen över vagnen, den rullar ut i gatan och blir påkörd.
I rulltrappen ser jag framför mig hur vagnen på nåt sätt går sönder och studsar nerför trappan utan att jag har en möjlighet att få tag i den. I tunnelbanan tror jag vagnen ska få eget liv och rulla ner på spåret.
Jag tror att hundar ska bita huvudet av henne, att katter ska klösa ögonen ur henne, och vi ska inte ens tala om när jag är ute och går i hamnen intill kajkanten på Korfu.
Det fånigaste med detta är att jag brukade skratta lite åt dessa hönsmammor. Herregud, tänkte jag, vad kan hända? Barn världen över lever i misär, och de överlever. Här i tryggheten kan väl inget hända.. Skärp er för fan.
Jag vill härmed be alla jag tidigare himlat lite med ögonen åt, om förlåtelse.
Jag är nog värst av alla.
2 kommentarer:
Det där med rulltrappan känner jag igen. Löjlig man är. Eller..? *ryser*
åh fy, jag är exakt likadan nu sedan olle kom! varenda gång jag går ner för trappen så föreställer jag mig hur jag snubblar över honom så att han blir bebismos.. :(
Skicka en kommentar